Jungfennomanerna

Jungfennomanerna (finska: jungfennomaanit) var en radikalare falang inom fennomanin, finskhetsrörelsen i Storfurstendömet Finland. Gruppen framträdde i början av 1860-talet och leddes av historikern Georg Zacharias Forsman, senare Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen. Den vände sig mot de mer moderata "Gamla hederliga finnarna".

Jungfennomanerna ville bryta de andliga banden till Sverige och sökte i stället ett förtroligt förhållande till kejsaren i Ryssland. De gamla hederliga ville att finskheten skulle växa fram ur kulturen på ett "naturligt" sätt, och en av dem, Paavo Tikkanen, uppskattade det svenska arvet. På 1870-talet var Yrjö-Koskinens riktning i praktiken liktydig med hela finskhetsrörelsen. När ungfinnarna bröt sig ut på 1890-talet kom jungfennomanerna att kallas gammalfinnar.

Historia

Enligt August Schauman hade det kring 1858 vuxit upp ett nytt släkte kring J. V. Snellman, jungfennomanerna, som senare slöt upp bakom Forsman. Forsman kom från en helt svenskspråkig bakgrund men lärde sig finska och krävde att andra svenskspråkiga skulle göra detsamma. Han blev professor i allmän historia och adlades 1884 med namnet Yrjö-Koskinen.

Tillsammans med sin bror Jaakko Forsman och Agathon Meurman grundade Forsman tidningen Helsingin Uutiset^(fi), som började utkomma 1862. Där lade han fram programmet för ett fennomanskt parti. Det var också Helsingin Uutiset som gav gruppen namnet jungfennomaner. År 1864 tog jungfennomanerna över de gamla hederligas tidning Suometar^(fi), som gick i konkurs 1866. Dess efterföljare Uusi Suometar grundades 1869, och 1872 den svenskspråkiga Morgonbladet, riktad till svenskspråkiga finsksinnade.

På 1870-talet var Yrjö-Koskinens jungfennomani liktydig med hela finskhetsrörelsen. Yrjö-Koskinen var Finska partiets främste ledare från 1860-talet till sekelskiftet 1900. Hans falang drog en klar gräns mot svenskspråkiga finskhetsivrare och finskspråkiga liberaler. Han var ordförande för Finska litteratursällskapet 1874–1892.

På 1890-talet bröt de yngre ungfinnarna med Yrjö-Koskinens anhängare. De tidigare jungfennomanerna kallades därefter gammalfinnar, eller "suometarianer" efter tidningen Uusi Suometar. Trots likheten i namn var jungfennomanerna och ungfinnarna olika grupper.

Skiljelinjer mot de gamla hederliga

Till de gamla hederliga hörde Paavo Tikkanen, August Ahlqvist och Rietrikki Polén. De var liberaler, och konflikten med Yrjö-Koskinen skärptes i mitten av 1860-talet och kring 1870.

Yrjö-Koskinen menade att det finska folket kunde bryta de andliga banden till Sverige utan att känna någon tacksamhetsskuld, och skapa ett förtroligt förhållande till kejsaren i Ryssland. De svensksinnade godtog inte brytningen med Sverige, och liberalerna inte närmandet till Ryssland. Tikkanen uppskattade däremot Sverige och det svenska arvet. Motsättningen kom till uttryck i debatten om tacksamhetsskulden till Sverige 1876. Den utgick från ett tal där Ahlqvist hade betonat att finnarna tack vare Sverige var ett folk av fria jordägare. Yrjö-Koskinen svarade att det över huvud taget inte fanns några tacksamhetsskulder mellan nationer.

De gamla hederliga ansåg att finskheten skulle växa fram ur kulturen, på ett "naturligt" sätt. Deras utgångspunkt var inte lika filosofisk och politisk som Snellmans och Yrjö-Koskinens. I språkpolitiska krav kunde Tikkanen ändå mäta sig med jungfennomanerna.

Litteratur

• Engman, Max (2016). Språkfrågan: Finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922. Finlands svenska historia 3. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 702:3. Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Atlantis. ISBN 978-951-583-354-9. https://www.sls.fi/wp-content/uploads/mfiles/1251/1251.pdf 

Källor