 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2018-12) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Ett infinitivattribut är ett attribut som utgörs av en infinitiv. Huvudordet är ett substantiv. Man kan urskilja några typer.
- Attributet motsvarar objektpositionen vid ett verb, till exempel förmågan att le. Jfr Han förmådde le.
- Attributet motsvarar komplementpositionen vid ett adjektiv, till exempel vanan att stiga upp tidigt. Jfr Han var van att stiga upp tidigt.
- Attributet motsvarar subjektpositionen vid ett adjektiv, till exempel svårigheten att förstå hans engelska. Jfr Det var svårt att förstå hans engelska.
- Huvudordet motsvarar objektpositionen vid infinitiven, till exempel detaljer att lägga märke till. Här finns också en modal betydelse; jfr parafrasen detaljer som man bör lägga märke till.
- Huvudordet motsvarar en fri adverbialposition vid infinitiven, till exempel sätt att färdas. Jfr Vi färdas bekvämt.
I samtliga typer är de båda leden semantiskt sammanlänkade genom valens. I typ ett och två kan man bilda satser genom att lägga till subjektet, till exempel Han hade förmågan att le / vanan att stiga upp tidigt. Samma kan ske i typ tre, trots att subjektpositionen vid attributets huvudord här egentligen är upptagen, till exempel Hon hade fräckheten att insinuera att jag var fet. (Hon var fräck nog att... + Det var fräckt av henne att...).
En alternativ uttrycksform för detta attribut är genitivattribut; detta kan utgöras av ett verbalnomen, till exempel lidandets konst, eller, som i latinet, gerundium, till exempel modus vivendi (sätt att leva). Även förled i sammansättning kan vara ett alternativ, till exempel vilja att samarbeta - samarbetsvilja.