| Infrared Space Observatory | |
| Allmän information | |
|---|---|
| Status | Inaktiv |
| Organisation | ESA, ISAS, NASA |
| NSSDC ID | 1995-062A |
| Uppdragets varaktighet | 28 månader, 22 dagar |
| Webbplats | ISO |
| Uppskjutning | |
| Uppskjutningsplats | ELA 2, Centre Spatial Guyanais |
| Uppskjutning | 17 november 1995, 01:20 UTC |
| Uppskjutningsfarkost | Ariane 4 |
| Omloppsbana | |
| Satellit till | Jorden |
| Omloppstid | 24 h |
| Apogeum | 70 500 km |
| Perigeum | 1 000 km |
| Rymdteleskopets egenskaper | |
| Massa | 2 400 kg |
| Teleskopstyp | Ritchey–Chrétien |
| Diameter | 0,6 m |
| Fokallängd | 9,0 m, f/15 |
| Våglängd | Infraröd |
| Instrument | |
| ISOCAM | 2,5–17 µm spektrometrar |
| ISOPHOT | 2,4–240 µm spektrometrar |
| SWS | 2,4–45 µm spektrometrar |
| LWS | 45–196,8 µm spektrometrar |
Infraröda rymdobservatoriet eller Infrared Space Observatory (ISO) var ett rymdteleskop för infrarött ljus som utformades och drevs av Europeiska rymdorganisationen (ESA), i samarbete med ISAS (en del av JAXA 2003) och NASA. ISO var utformat för att studera infrarött ljus vid våglängder på 2,5 till 240 mikrometer.
Satelliten på 480,1 miljoner euro sköts upp den 17 november 1995 från uppskjutningsplatta ELA-2 vid Guyanas rymdcentrum nära Kourou i Franska Guyana. Uppskjutningsfarkosten, en Ariane 44P-raket, placerade ISO framgångsrikt i en mycket elliptisk geocentrisk omloppsbana som fullbordade ett varv runt jorden var 24:e timme. Den primära spegeln i dess Ritchey-Chrétien-teleskop mätte 60 cm i diameter och kyldes till 1,7 kelvin med hjälp av supraflytande helium. ISO-satelliten innehöll fyra instrument som möjliggjorde bildbehandling och fotometri från 2,5 till 240 mikrometer och spektroskopi från 2,5 till 196,8 mikrometer.
1983 invigdes den amerikanska-nederländska-brittiska rymdobservatoriet IRAS, som banade väg för rymdbaserad infraröd astronomi genom att utföra den första någonsin "all-sky survey" vid infraröda våglängder. Den resulterande kartan över den infraröda himlen identifierade cirka 350 000 infraröda källor som väntade på att utforskas av IRAS efterträdare. 1979 var IRAS i ett avancerat planeringsstadium och de förväntade resultaten från IRAS ledde till det första förslaget till ISO som gjordes till ESA under samma år. Med de snabba förbättringarna inom infraröd detektorteknologi skulle ISO tillhandahålla detaljerade observationer av cirka 30 000 infraröda källor med mycket förbättrad känslighet och upplösning. ISO skulle, jämfört med IRAS, vara 1 000 gånger bättre i känslighet och 100 gånger bättre i vinkelupplösning vid 12 mikrometer.
Ett antal uppföljningsstudier resulterade 1983 i valet av ISO som nästa avsnitt i ESA:s vetenskapliga program. Därefter inbjöds det vetenskapliga samfundet att föreslå experiment och uppdragsforskare, vilket 1985 resulterade i valet av de vetenskapliga instrumenten. De fyra utvalda instrumenten utvecklades av forskargrupper från Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien.
Design och utveckling av satelliten startade 1986 vid Aérospatiales rymdavdelning (senare absorberad i Thales Alenia Space) som ledde ett internationellt konsortium av 32 företag ansvariga för tillverkning, integration och testning av den nya satelliten. Slutmonteringen ägde rum vid Cannes Mandelieu Space Center.
Den grundläggande utformningen av ISO var starkt påverkad av dess omedelbara föregångare. I likhet med IRAS bestod ISO av två huvudkomponenter:
ISO-teleskopet var av typen Ritchey-Chrétien med en effektiv ingångsöppning på 60 cm, ett brännviddsförhållande på 15 som resulterade i en brännvidd på 900 cm.
ISO hade en uppsättning av fyra vetenskapliga instrument för observationer i infrarött:
Alla fyra instrumenten monterades direkt bakom teleskopets primära spegel, i ett cirkulärt arrangemang, där varje instrument tog upp ett 80 graders segment av det cylindriska utrymmet. I standard operationsläge var ett instrument i primär drift.
Vid 07:00 UTC den 8 april 1998 noterade flygkontrollen hos VILSPA en temperaturökning i teleskopet. Detta var ett tydligt tecken på att lasten av supraflytande helium kylmedel hade utarmats. Klockan 23:07 UTC samma dag hade de vetenskapliga instrumentens temperatur stigit över 4,2 K och de vetenskapliga observationerna upphörde. Några detektorer i SWS-instrumentet kunde göra observationer vid högre temperaturer och förblev i användning i ytterligare 150 timmar för att göra detaljerade mätningar av ytterligare 300 stjärnor. Månaden efter att kylvätskan tagit slut initierades "Technology Test Phase" (TTP) för att testa flera delar av satelliten under icke-nominella förhållanden. Efter avslutad TTP sänktes perigeum för ISO:s omloppsbana tillräckligt för att säkerställa att satelliten kommer att brinna upp i jordens atmosfär inom 20 till 30 år efter avstängning. ISO stängdes av permanent den 16 maj 1998 klockan 12:00 UTC.
I genomsnitt utförde ISO 45 observationer under varje 24-timmars varv. Under hela sin livstid på över 900 varv utförde ISO mer än 26 000 framgångsrika vetenskapliga observationer. De stora mängderna av vetenskapliga data som genererats av ISO var föremål för omfattande arkiveringsaktiviteter fram till 2006. Den fullständiga datamängden har varit tillgänglig för vetenskapen sedan 1998 och många upptäckter har gjorts, med förmodligen många fler som fortfarande kommer:
