Kinetisk teori
Herapath postulerade att en partikels rörelsemängd i en gas är ett mått på gasens absoluta temperatur. Han använde rörelsemängd snarare än den kinetiska energin, vilket den senare etablerade teorin bygger på, eftersom det föreföll honom undvika vissa svårigheter kring huruvida elastiska kollisioner var möjliga mellan odelbara atomer.
Tydligen okunnig om Daniel Bernoullis arbete leddes han till det felaktiga, men suggestiva, sambandet som uttrycker produkten av tryck P och volym V som proportionell mot kvadraten av hans verkliga temperatur. Det korrekta sambandet är proportionellt mot den absoluta temperaturen, inte dess kvadrat, vilket beror på att han identifierar rörelsemängd, snarare än energi, med temperatur.
- Herapath, J. ( 1816), "Om gasernas fysikaliska egenskaper", Annals of Philosophy, Robert Baldwin: 56–60
- Brush, SG (1957), "Utvecklingen av den kinetiska teorin om gaser 1. Herapath", Annals of Science, Taylor & Francis: 188–198
Herapath lämnade in sina idéer i en artikel till Royal Society år 1820, där den granskades av Sir Humphry Davy. Davy hade redan sympatiserat med uppfattningen att värme var förknippad med molekylär rörelse snarare än med Joseph Blacks kaloriteori om värme, men han avvisade Herapaths artikel med en viss kyla, obekväm med antydningen att det fanns en absolut nollpunkt vid vilken all rörelse upphörde. Davy kan också ha haft ett visst ogillande av den mekaniska newtonska bilden, påverkad som han var av den mer holistiska filosofin inom romantiken.
År 1821 använde Herapath antagandet att etern värms upp av kropparna och förlorar densitet så att andra kroppar trycks mot dessa områden med lägre densitet. Taylor visade dock att den minskade densiteten på grund av termisk expansion kompenseras av den ökade hastigheten hos de uppvärmda partiklarna varför ingen attraktion uppstår.
James Prescott Joule presenterade en kort redogörelse för arbetet 1848. Samtidigt fortsatte Herapath en kampanj mot Davy och Royal Society på insändarsidorna i tidningen The Times.
