Keelingkurvan

Keelingkurvan: atmosfärisk halt av koldioxid vid toppen av Mauna Loa, Hawaii
Charles David Keeling tilldelades National Medal of Science av president George W. Bush 2001.

Keelingkurvan är en graf som visar atmosfärens ökade halter av koldioxid.

Den visar dels de naturliga säsongsvariationerna i koldioxidhalt i atmosfären och dels att halten koldioxid i atmosfären ökar år från år. De naturliga variationerna beror på att planeten "andas". När det är vår på norra halvklotet så växer växtligheten extra fort och binder då extra mycket koldioxid. Resultatet blir att halten koldioxid i atmosfären minskar, på liknande sätt som den minskar då människor och djur andas in. Denna "inandning" fortsätter under sommaren men när det blir höst på norra halvklotet så kommer istället en "utandning" så att koldioxidhalten ökar. Ökningen av halten beror på att förmultningen dominerar under hösten, och i den processen avges koldioxid. Klimatforskare använder sig av keelingkurvan för att förutsäga koldioxidhalterna i framtiden och därmed även jordens temperatur och klimat.

Keelingkurvan är döpt efter den amerikanska geokemisten och oceanografen Charles David Keeling (1928–2005), som var den som inledde mätningarna på toppen av berget Mauna Loa i Hawaii år 1958. Han var också den som först uppmärksammade världen på människans möjliga påverkan på växthuseffekten och på den globala uppvärmningen.

Global övervakning

Under 1970-talet, delvis på grund av betydelsen av Keelings forskning, började NOAA att övervaka CO2-nivåer över hela världen. År 2025 övervakas atmosfärens nivåer av gaser i kolcykeln på 88 platser runt om i världen genom Global Greenhouse Gas Reference Network. Mätningar på många andra isolerade platser har bekräftat den långsiktiga trend som Keelingkurvan visar, även om ingen plats har övervakats lika länge som Mauna Loa.

Akademisk och politisk debatt

Många forskare menar att man, för att hålla den globala uppvärmningen på en säker nivå, bör hålla sig under 350 PPM, något som dock överskreds redan 1987.

Referenser

  1. ↑ Rose Kahele. ”Behind the Inconvenient Truth”. Hana Hou! vol. 10, No. 5, October/November 2007. http://www.hanahou.com/pages/Magazine.asp?Action=DrawArticle&ArticleID=616&MagazineID=39.
  2. ↑ Keeling, Charles D. (1978). "The Influence of Mauna Loa Observatory on the Development of Atmospheric CO2 Research". In Mauna Loa Observatory: A 20th Anniversary Report. (National Oceanic and Atmospheric Administration Special Report, September 1978), edited by John Miller, pp. 36–54. Boulder, CO: NOAA Environmental Research Laboratories.
  3. ↑ ”Measurement Sites – Carbon Cycle Gases” (på amerikansk engelska). gml.noaa.gov. NOAA Global Monitoring Laboratory. https://gml.noaa.gov/dv/site/gmdsites.php?program=ccgg&active=1. Läst 4 september 2025.
  4. ↑ Keeling, Charles D.; Whorf, T. P. (2004). ”Atmospheric CO2 from Continuous Air Samples at Mauna Loa Observatory, Hawaii, U.S.A.”. Arkiverad från originalet den 3 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160303173428/http://cdiac.ornl.gov/trends/co2/sio-keel-flask/sio-keel-flaskmlo_c.html. Läst 17 oktober 2007.
  5. ↑ Tobias Persson (6 maj 2019). ”Keelingkurvan klättrar till ny rekordnivå” (på svenska). Aktuell hållbarhet. Arkiverad från originalet den 25 maj 2019. https://web.archive.org/web/20190525115241/https://www.aktuellhallbarhet.se/keelingkurvan-klattrar-till-ny-rekordniva/. Läst 25 juni 2019.

Externa länkar