| Krokoit | |
| | |
| Kategori | Mineral |
|---|---|
| Strunz klassificering | 7.FA.20 |
| Kemisk formel | PbCrO4 |
| Färg | Orange, röd, gul |
| Kristallstruktur | Monoklina |
| Spaltning | {110} tydlig |
| Brott | Ojämnt eller mussligt. |
| Hållbarhet | Sprött |
| Hårdhet (Mohs) | 2,5–3 |
| Glans | Diamantglans |
| Ljusbrytning | nα=2,290 nβ=2,360 nγ=2,660 |
| Dubbelbrytning | δ=0,370 |
| Optisk karaktär | Tvåaxligt positiv |
| Fluorescens | Fluorescerar vanligtvis inte |
| Streckfärg | Gul-orange |
| Densitet | 5,97–6,02 |
| Typlokal | Tsvetnoj-gruvan, Uspenskaja, Berjozovskij i Ural |
| Referenser | |
Krokoit, Röd blymalm eller Kromblyspat är ett mineral, blykromat med formeln Pb[CrO4].
Krokoit upptäcktes först i Ural i Sverdlovskregionen och beskrevs 1763 av Michail Lomonosov som blymönjemalm. Efter en del problem lyckades Louis-Nicolas Vauquelin 1798 isolera det dittills okända grundämnet krom från mineralet. Mineralet har namn efter det gammalgrekiska ordet κρόκος [krókos] för Saffran.
Krokoitkristallerna är gulröda, fettaktigt diamantglänsande och starkt ljusbrytande. Mineralet kan lösas i varm saltsyra varvid fri klor bildas och blyklorid, PbCl2, fälls ut. Även kaliumhydroxid, KOH, ger en lösning, då med brun färg. Krokoit är svårlösligt i vatten men är giftigt då det innehåller både bly och sexvärt krom. Under UV-ljus ger viss krokoit en mörkbrun fluorescens.
Krokoit förekommer med väl utbildade monoklina prismatiska till nålformiga kristaller som en sekundär bildning efter blyglans eller andra blyhaltiga mineral i kromhaltiga bergarter. Krokoit förekommer sällsynt på mineralgångar. Mineralet bryts på Tasmanien och i Ural. Syntetisk framställd blykromat med samma sammansättning som krokoit används som färgpigmentet kromgult.