Krukmakeri

Krukmakeri på Skansen

Krukmakeri är hantverket att tillverka krukor och andra föremål av lera. Leran bereds och formas för hand eller på en drejskiva, torkas och kan ytbehandlas innan den bränns till keramik. Krukmakeri har under en lång historia utvecklats i många delar av världen och bedrivits i såväl små verkstäder som större arbetslag. Föremålen används bland annat för förvaring, matlagning och servering samt för dekorativa eller rituella ändamål.

Definition

Ordet krukmakeri kan även beteckna den verkstad där detta görs. Hantverket kan omfatta såväl funktionella som skulpturala föremål, och formnings- och dekorationstekniker kan användas var för sig eller kombineras. Tillverkningsprocessen sträcker sig från beredning och formning av leran till torkning, eventuell dekorering och bränning av föremålet.

Tillverkning

Råmaterial

Keramik kan bland annat delas in i lergods och stengods. Lergods bränns vid runt 1 000 °C och stengods vid runt 1 250 °C. Traditionellt arbetade krukmakaren med lergods. Naturligt utvunnen lera används sällan obehandlad; den kan slammas i vatten upprepade gånger så att bland annat växtdelar och stenar skiljs bort. Före formningen får leran mogna och bearbetas därefter grundligt genom knådning, som orienterar lerpartiklarna och avlägsnar luftbubblor.

Formning

En drejskiva.
En krukmakare drejar, centrerar och gör botten i en lerklös på en elektrisk drejskiva.

Formningsmetoderna kan delas in i handbyggning och drejning; vid handbyggning kan kärlet exempelvis tummas ur en lerklump. Den äldsta och mest ursprungliga metoden att tillverka krukor – ofta kallad ringtekniken – är att göra långa smala lerkorvar som läggs på varv på varv, där varje ny lerkorv trycks fast vid den tidigare. Flera olika tekniker för att trycka fast lervarven finns. Krukmakaren drejar krukor, fat och andra föremål på en drejskiva. Sedan föremålet torkat till läderhård konsistens kan krukmakaren skära bort överskottslera och foga till delar som pipar, handtag eller lock.

En drejskiva består av två runda skivor, monterade på en lodrät axel. Krukmakaren roterar den undre skivan med foten, som sätter den övre skivan i rörelse där sedan leran bearbetas. Det finns även drejskivor som drivs av till exempel elmotorer och vattenhjul.

Torkning

Leran torkas före bränningen. Under torkningen avdunstar vattnet, så att leran gradvis blir styvare och föremålet krymper. Under processen når föremålet ett läderhårt stadium, men torkningen behöver ske långsamt och jämnt för att minska risken för skevhet och sprickor.

Ytbehandling

Det finns även en rad olika tekniker för efterbearbetning av lerkärlen. Glasering är en av de vanligare efterbehandlingarna för modernare lerkärl. Engobe består av lera uppslammad i vatten och kan påföras ett läderhårt föremål för att ge ytan en avvikande färg. Mönster kan skapas genom att rista genom engoben, dra ett tandat verktyg genom den våta ytan eller låta flera färger marmoreras.

Bränning

Vid bränningen omvandlas leran till ett hårt keramiskt material. Det finns en rad olika tekniker för bränning av lerkärlen. Brännresultatet påverkas framför allt av temperaturen och mängden syre i ugnsatmosfären. En syrerik ugn ger oxiderande förhållanden, medan syrebrist ger reducerande förhållanden; samma glasyrpigment kan därför få olika färg. När föremålet bränns två gånger sker först en skröjbränning som gör godset lättare att glasera, följd av en glasyrbränning där glasyren smälts fast.

Historia

Tidiga traditioner

Fynd från Xianrendonggrottan i Kina visar att jägare och samlare tillverkade keramik för 19 000–20 000 år sedan, omkring 10 000 år före jordbrukets uppkomst. Ringtekniken har brukats på de äldsta fynd av keramik man funnit, och används fortfarande idag, bland annat av shipibofolket i Peru.

Drejskivans utveckling

Före drejskivan handbyggdes kärlen i Främre Orienten av lerklumpar, plattor eller ringar och brändes först i härdar, senare i ugnar. Drejskivan utvecklades i Främre Orienten före 4000 f.Kr. Den spred sig dock ganska långsamt, för den är inte nödvändig för småskalig lerkärlstillverkning. I Sverige började drejskivan användas inom krukmakeriet under 1500-talet, vilket bidrog till att hantverket utvecklades till ett specialiserat skråyrke. I Amerika förekom inte heller drejning före européernas ankomst.

Antikens Grekland

Huvudartikel: Det antika Greklands keramik

Antikens greker utvecklade tidigt en stor skicklighet i att tillverka bruksföremål i keramik. De tillverkade många typer av speciella vaser; amforan användes för att lagra och transportera olja, kratern användes för att blanda vin, kryddor och vatten, lekyten var formad som en flaska och användes för offergåvor. Under klassisk tid specialiserade sig atenska hantverkare på figurativt målad keramik, som även exporterades i stora mängder till Etrurien.

Glasyrens utveckling

Glasyr är ett skikt av glas på ett keramiskt gods. De äldsta kända föremålen med glaserad yta är små pärlor och amuletter från Ubaidperioden i Främre Orienten under mitten av det sjätte årtusendet f.Kr. Under Tangdynastin dekorerades kinesiska gravfigurer och andra gravgåvor med den flerfärgade sancai-glasyren, som hade förmedlats från Centralasien. I Irak utvecklade keramikhantverkare under 800-talet tekniker för lysterdekor och ogenomskinlig vit glasyr. Teknikerna för tennglasyr och lysterdekor spreds inom den muslimska världen och nådde Valencia under 1200-talet; de spanska lysterföremålen exporterades under 1400-talet till europeiska hov.

Verksamhetsformer

En krukmakare drejar med en fotdriven drejskiva.

En person som arbetar med krukmakeri kallas för krukmakare. Traditionellt bröts leran i närheten av krukmakeriet och produktionen var till största del bruksgods. Historiska verkstäder kunde ha flera specialiserade arbetare med skilda uppgifter inom lerberedning, formning, glasering, dekorering och bränning. Inom studiokeramiken arbetar en person eller en mindre grupp i en egen studio eller liten verkstad, i motsats till industriell produktion.

Användning

Obränd keramik har bland annat använts till lagringskärl, såsom för säd och liknande varor. Bränd keramik har istället använts till bland annat vattenbehållare och kokkärl. Keramiska kärl har inte enbart tjänat till förvaring, utan även använts vid servering och måltider. Keramiska föremål har dessutom tillverkats som pärlor och figuriner med symbolisk eller rituell betydelse, vilket visar att användningen inte begränsats till hushållskärl.

Arkeologisk forskning

Keramik används ofta som dateringsunderlag genom typologiska jämförelser av kärlens form, dekor och i mindre utsträckning gods. Arkeologisk keramik undersöks bland annat med tunnslipspetrografi, geokemisk analys, svepelektronmikroskopi, röntgendiffraktion och analys av organiska rester. Resultaten kan belysa råvarornas ursprung, tillverkningsteknik, handel, migration och hur hantverkskunskaper överfördes mellan grupper. Analyser av lipidrester i keramikkärlen kan visa vilka livsmedel som har bearbetats och ge kunskap om äldre matvanor.

Se även

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia.

Noter

  1. 1 2 3 4 krukmakeri i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 12 augusti 2011.
  2. 1 2 3 ”Working with Ceramics” (på engelska). National Society for Education in Art and Design. 14 februari 2019. https://www.nsead.org/resources/teaching-inspiration/craft/working-with-ceramics/. Läst 27 augusti 2026.
  3. 1 2 3 4 5 ”The Production of Pottery” (på engelska). University of Colorado Boulder. 15 juni 2018. https://www.colorado.edu/classics/2018/06/15/production-pottery. Läst 27 augusti 2026.
  4. 1 2 Davis, T. Neil (7 december 1981). ”Stoneware Pottery” (på engelska). Geophysical Institute, University of Alaska Fairbanks. https://www.gi.alaska.edu/alaska-science-forum/stoneware-pottery-0. Läst 27 augusti 2026.
  5. 1 2 3 4 ”An A–Z of Ceramics” (på engelska). Victoria and Albert Museum. 17 april 2024. https://www.vam.ac.uk/articles/a-z-of-ceramics. Läst 26 augusti 2026.
  6. ↑ ”Ofer Bar-Yosef finds evidence of 20,000-year-old pottery in China” (på engelska). Harvard Magazine. 29 juni 2012. https://www.harvardmagazine.com/2012/06/pottery-20000-years-old. Läst 27 augusti 2026.
  7. 1 2 ”Royal Riches: Metalwork and Ceramics in the Ancient Near East” (på engelska). Smithsonian Institution. https://archive.asia.si.edu/exhibitions/online/RoyalRiches/4.htm. Läst 26 augusti 2026.
  8. ↑ ”Krukmakeriet”. Skansen. https://skansen.se/planera-besok/butiker/krukmakeriets-butik/. Läst 26 augusti 2026.
  9. ↑ Pizzirani, Chiara; Tonglet, Delphine (30 juli 2024). ”Athenian Masterpieces in Etruscan Tombs” (på engelska). Metropolitan Museum of Art. https://www.metmuseum.org/perspectives/underwater-necropolis. Läst 27 augusti 2026.
  10. 1 2 ”Jar with a frieze of bulls” (på engelska). Metropolitan Museum of Art. https://www.metmuseum.org/art/collection/search/324432. Läst 26 augusti 2026.
  11. ↑ Clydesdale, Heather Colburn (1 april 2009). ”The Vibrant Role of Mingqi in Early Chinese Burials” (på engelska). Metropolitan Museum of Art. https://www.metmuseum.org/essays/the-vibrant-role-of-mingqi-in-early-chinese-burials. Läst 27 augusti 2026.
  12. ↑ ”Fragment of a Luster-Painted Bowl” (på engelska). Metropolitan Museum of Art. https://www.metmuseum.org/art/collection/search/448836. Läst 26 augusti 2026.
  13. ↑ ”Jar with cover” (på engelska). Metropolitan Museum of Art. https://www.metmuseum.org/art/collection/search/196601. Läst 26 augusti 2026.
  14. ↑ McNab, Jessie (1 oktober 2002). ”Maiolica in the Renaissance” (på engelska). Metropolitan Museum of Art. https://www.metmuseum.org/essays/maiolica-in-the-renaissance. Läst 27 augusti 2026.
  15. ↑ ”Studio Pottery: an introduction” (på engelska). Victoria and Albert Museum. 27 juni 2025. https://www.vam.ac.uk/articles/studio-pottery-an-introduction. Läst 27 augusti 2026.
  16. 1 2 ”The Arts of Fire: Islamic Influences on the Italian Renaissance” (på engelska). J. Paul Getty Museum. 2004. https://www.getty.edu/art/exhibitions/arts_fire/index.html. Läst 27 augusti 2026.
  17. ↑ Orton, Clive (2009). ”‘Four pots good, two pots bad’: exploring the limits of quantification in the study of archaeological ceramics” (på engelska). UCL Discovery. https://discovery.ucl.ac.uk/id/eprint/14997/. Läst 27 augusti 2026.
  18. 1 2 Quinn, Patrick (2018). ”Scientific Preparations of Archaeological Ceramics: Status, Value and Long Term Future” (på engelska). Journal of Archaeological Science 91: sid. 43–51. doi:10.1016/j.jas.2018.01.001. https://discovery.ucl.ac.uk/id/eprint/10038761/. Läst 27 augusti 2026.
  19. ↑ Suryanarayan, Akshyeta (2019). ”What's cooking in the Indus Civilisation? Investigating Indus food through ceramic lipid residue analysis” (på engelska). University of Cambridge. https://www.repository.cam.ac.uk/items/9cc63a7a-5803-4160-b882-a347c7c7cb5d. Läst 27 augusti 2026.