Lauri Malmberg

Jägarrörelsen och inbördeskriget

Malmberg anslöt sig till jägarrörelsen 1915 och deltog i finska inbördeskriget 1918. Han gick med i den finländska Pfadfinder-gruppen i träningslägret i Lockstedt i Tyskland i mars 1915 och deltog som artillerist vid Kungliga preussiska jägarbataljonen 27^(fi) på tyska östfronten i Baltikum 1916–1917, där han avancerade till batterichef. Han var den enda finländska jägaren vid artilleriet som nådde majors grad.

Under inbördeskriget utnämndes Malmberg till befälhavare för en infanteriavdelning som ryckte fram längs Näsijärvis östra strand mot Tammerfors. Hans trupper avancerade under hårda strider via Messukylä till Tammerfors centrum. Därefter deltog han som kommendör för jägarartilleribrigaden i striderna på den karelska fronten och vid intagningen av Viborg.

Skyddskårernas befälhavare

Skyddskårsrörelsen var under 1920- och 30-talen Finlands största folkrörelse med 100 000 medlemmar. I augusti 1918 utfärdades en skyddskårsförordning där det stadgades att skyddskårerna var en del av republikens försvarsmakt. Efter den så kallade skyddskårskonflikten utnämndes Malmberg i september 1921 till befälhavare över skyddskårerna. Enligt Malmbergs uppfattning skulle skyddskårerna inte utvecklas som en "vit klassarmé", utan som en försvarsorganisation för hela folket. Under hans ledning kom organisationen medvetet att gå in för att framhäva sin strikt militära och opolitiska funktion. Skyddskårsorganisationens ställning befästes med en lag som riksdagen stiftade 1927.

Försvarsminister

I slutet av maj 1924 utsågs Malmberg till försvarsminister i Lauri Ingmans regering. Under sin knappt ett år långa ministerperiod genomdrev han flera viktiga lagar och förordningar, bland dem lagen om läroanstalter för officerare med tillhörande förordningar om Krigshögskolan, Kadettskolan och Reservofficersskolan, samt lagen om inrättandet av en flotta för kustförsvaret. Dessutom drev han igenom att äldre officerare med ryskt tjänstemeriter ersattes med yngre jägarofficerare i de ledande posterna inom armén.

Lapporörelsen och Mäntsäläupproret

Under "Lappoåren" våren 1930 lät Malmberg president Relander förstå att man inte kunde räkna med skyddskårernas lojalitet ifall en vänsterbetonad regering bildades som motvikt till Lapporörelsen.

Under Mäntsäläupproret 1932 utfärdade president Svinhufvud den 1 mars en dagorder i vilken han befallde alla "skyddskårer att trogna mot lagarna och sin ed ofördröjligen återvända till sina hemtrakter och att endast efterkomma order från sitt eget befäl". Proklamationen var kontrasignerad av Malmberg. Samtidigt talade Malmberg internt för en försonlig lösning och var ovillig att i radio uppmana upprorets män att återvända hem – han ansåg att den bästa utvägen var att regeringen avgick. Det var dock Malmberg som personligen for till Mäntsälä och förmådde upprorets ledare K. M. Wallenius att följa med till Helsingfors, varigenom upproret upplöstes. Efter ett radiotal började de uppbådade skyddskåristernas antal genast decimeras.

Andra världskriget och upplösningen

Under vinterkriget och fortsättningskriget fungerade Malmberg som chef för hemmatrupperna, vars viktigaste uppgift var att bilda och utbilda nya trupper, samtidigt som han kvarstod som befälhavare för skyddskårerna. Sommaren 1944 beordrade Mannerheim honom att ta ledigt för att behandla sin alkoholism.

Malmberg undertecknade själv ordern om skyddskårernas upplösning hösten 1944 efter kriget mot Sovjetunionen. I enlighet med den fullmakt han fått donerade han skyddskårsstabens egendom till Finlands Röda Kors med ett gåvobrev daterat den 6 november 1944. En allvarlig sjukdom bröt ned hans krafter relativt snabbt efter kriget, och han avled i mars 1948.