Lex Papia-Poppaea var en romersk lag från år 9 e.Kr. som stiftades för att uppmuntra äktenskap och barnafödande samt straffa ogifta och barnlösa.
Lagen infördes under kejsar Augustus för att höja födelsetalen bland överklassen. Den skulle stärka traditionella familjevärderingar efter en tid av inbördeskrig.
Den kompletterade och skärpte den äldre Lex Iulia från 18 f.Kr., och de två bildade tillsammans en enhet kallad Lex Iulia et Papia.
Män mellan 25 och 60 år och kvinnor mellan 20 och 50 år förväntades vara gifta och ha barn.
Ogifta personer förbjöds att ärva egendom från andra än nära släktingar.
Gifta personer som saknade barn fick bara behålla hälften av sina arv.
Lagen förbjöd senatorer att gifta sig med frigivna slavar, prostituerade eller skådespelare.
Föräldrar, särskilt de med tre eller fler barn, fick särskilda förmåner, förtur i politik och undantag från förmyndarskap.
Lagen var mycket omdebatterad och väckte starkt motstånd hos den romerska eliten, som ofta hittade kryphål som skenäktenskap.