Beskrivning
Flera odlas som dekorativa trädgårdsväxter i Sverige och det finns många hybrider och sorter. De är inte ätliga, men det finns arter som odlas och tröskas för att användas som proteinfoder till husdjur. I Sverige förekommer blomsterlupin och sandlupin förvildade. Doftlupin används i det peruanska köket, till exempel i ceviche. Även vitlupin används som livsmedel i andra länder. Dessa har hög proteinhalt men även alkaloider i sådan mängd att måttlighet i konsumtionen är påkallad. En blåfärgad lupin (Lupinus mutabilis) odlas och används som livsmedel av ursprungsbefolkningen i högländerna i Ecuador.
De flesta arterna är ett- eller tvååriga örter men det finns även några halvbuskar och buskar. Liksom de flesta övriga ärtväxter binder lupiner luftens kväve (med hjälp av mikroorganismer i roten) till jorden och kan därför användas som gröngödslingsväxter. Lupiner har en lång och kraftig pålrot och omvänt paraplyformade blad som sparar varje daggdroppe. De gillar vatten, men klarar på grund av rotens och bladens utformning längre torka. Ibland överlever roten torkan, medan resten vissnar. Lupiner älskar även sol, ljus och värme.
Lupinsläktet blad är karaktäristiska och lätta att känna igen. De är mjuka och gröna och djupt handflikiga med mellan 5 och 16 avlånga småblad som alla utgår från ett gemensamt skaft, så de påminner ofta om en palm i miniatyr. Blommorna sitter i täta, toppställda klasar, det vill säga överst på stjälkarna. Det förekommer en mängd blomfärger, bland annat blå, lila, rosa, vit och orange i kombinationer. Doften är svagt men ljuvt syrlig. Frukten är en luden balja som innehåller många frön. Fröna är mycket hårda och måste blötläggas över natten före sådd. Lupinens frön innehåller giftiga ämnen, liksom fröna hos många andra vilda baljväxter. Lupinbönor i form av gula frön från Lupinus släktet, oftast Lupinus luteus ("gul Lupin"), är dock ett vanligt livsmedel i Medelhavsområdet och Latinamerika och äts mest inlagd som mellanmål (pickled snack). De måste vara beredda på rätt sätt annars så finns det risk för lupin-förgiftning.
Från lupinens frön framställs även lupinmjöl som används i vissa livsmedel, bland annat glutenfri pasta. Då en del av växtens proteiner kan utlösa allergiska reaktioner måste det på förpackade produkter anges att de innehåller lupin, liksom restauranger måste kunna upplysa om förekomsten i tillagade rätter.
Lupinen har odlats i det forntida Egypten, Grekland och i Romarriket. Huvudsakligen torde det ha handlat om vitlupin, vars frön påträffats i egyptiska gravar och i Pompeij. Härifrån speds arten till östra Medelhavsområdet och tropiska Afrika. Möjligen odlades även gullupin under antiken. Så verkar troligen inte varit fallet med Blålupin, trots att den är allmänt utbredd i Medelhavsområdet. Under antiken tycks lupinerna odlats dels som gröngödsel, dels för att använda fröna som foder till djur och föda. Man hade tidigt lärt sig urlaka bitterämnet ur fröna. Enligt vissa uppgifter skall vitlupinen ha odlats i Mellaneuropa redan under 1500-talet, enligt andra uppgifter infördes den först av Fredrik den store 1772. Arten visade sig dock blomma för sin, och fick ingen större utbredning och odlingen upphörde snart. Blålupinen skall ha odlats som gröngödslingsväxt i Tyskland redan 1682. Trots att den klimatmässigt passar för Tyskland fick dock odlingen ingen större omfattning. Sist förefaller gullupinen ha kommit till Mellaneuropa. Till Tyskland kom den 1841, först som trädgårdsväxt, men efter 1850 blev den efterhand allmänt oblad på sandjordar i norra och mellersta Tyskland. 1883 angavs lupiner odlas på omkring 450.000 hektar i Tyskland. Därefter gick dock odlingen efterhand tillbaka. Till Sverige kom lupinen i slutet av 1800-talet. Den odlades då bara som gröngödslingsväxt. Någon större betydelse fick inte lupinerna i Sverige förrän sötlupin, både blå och gul, infördes från Tyskland 1935, främst gullupiner. Under 1940-talet mattades dock intresset av.
.jpg)
