M1 Garand

Gevär, kaliber .30, M1

M1 Garand, Armémuseum, Stockholm
Typ Automatgevär
Ursprungsplats USA
Tjänstehistoria
I tjänst 1936–idag (för amerikansk militärutbildning och parader)
Använts av Se Användare
Krig Andra världskriget
Koreakriget
Arab-israeliska-konflikten
Indokinakriget
Suezkrisen
Vietnamkriget
Kambodjanska inbördeskriget
Konflikten på Nordirland
Andra konflikter runt om i världen
Produktionshistoria
Konstruerad 1932
Konstruktör John C. Garand
Producerad 1936–1957
Tillverkare Springfield Armory
Winchester
Harrington & Richardson
International Harvester
Beretta
Breda
Springfield Armory, Inc. (civil)
Antal tillverkade Ca. 6,0 miljoner
Varianter M1C, M1D
Specifikationer
Vikt 4,3 kg till 5,3 kg
Längd 1 100 mm
Piplängd 610 mm
Patron
  • .30-06 Springfield (7.62x63mm)
  • 7.62x51mm NATO (.308 Winchester) (används av den amerikanska flottan och vissa kommersiella företag för att modernisera M1 och öka prestandan)
    • Mekanism Gaslås, roterande slutstycke
    Utgångshastighet 850 m/s
    Effektiv räckvidd 400 m
    Frammatning 8-patroners "en bloc" laddram internt magasin
    Riktmedel Bländat bakre sikte, barleycorn-typ sikte fram
    M1 Garand med laddramar.

    M1 Garand är ett automatgevär som var det amerikanska infanteriets standardvapen under andra världskriget och Koreakriget.

    En infanterist med M1 Garand under andra världskriget

    Historik

    M1 Garand är namngiven efter sin skapare, kanadensaren John C. Garand, som var anställd vid Springfield Armory under 1920- och 1930-talen där han arbetade på att ta fram ett halvautomatiskt gevär. 1932 fick han patent på sin uppfinning och samma år rekommenderades hans vapen som nytt standardvapen efter att ha prövats av USA:s armé.

    Högsta ledningen ville dock att vapnet skulle ha samma kaliber som det föregående standardvapnet, repetergeväret M1903 Springfield, och detta ledde till att bytet fördröjdes till 1936. Efter att bytet genomförts upptäcktes dock att vapnet alltför lätt drabbades av eldavbrott och efter att klagomål om detta nådde den amerikanska kongressen blev John C. Garand tvungen att konstruera om sitt vapen. 1939 började man ta de nya, förbättrade gevären i bruk. Då USA genom den japanska attacken mot Pearl Harbor 1941 blev indraget i andra världskriget var dock bytet inte helt genomfört utan en del trupper slogs under den inledande fasen med de gamla M1903 Springfield (främst i Stilla havet).

    M1 Garand var det första halvautomatiska geväret att antas som standardvapen. Andra länder som deltog i andra världskriget hade endast halvautomatiska gevär i mindre utsträckning och förlitade sig främst på repetergevär som infanteristens huvudbeväpning vilken gav amerikanska trupper ett taktiskt övertag i strid. Den främsta nackdelen med M1 Garand var det interna magasin som endast med möda kunde fyllas på om skytten inte redan avlossat alla patroner. Ett annat särdrag är att laddramen kastas ut ur magasinet med ett ljudligt pingande då sista patronen avfyrats. En populär myt som cirkulerat är att detta ping kunde höras av fienden, som då passade på att skjuta. Detta är dock numera fullständigt vederlagt, eftersom ljudet helt drunknar i stridslarmet.

    Cirka 5,4 miljoner vapen tillverkades innan produktionen upphörde 1956, året innan man började införa efterträdaren M14 (en automatkarbin). Förutom i USA har M1 Garand även licenstillverkats i Danmark, Italien och Frankrike med flera länder. Vapnet var det amerikanska infanteriets standardvapen i Koreakriget men användes också i de inledande faserna av Vietnamkriget av vissa trupper på grund av brist på de nyare automatkarbinerna (M14). Under beteckningen M1D och utrustat med ett kikarsikte användes vapnet av USA som prickskyttegevär fram till mitten av 1960-talet.

    Användare

    Se även

    Referenser

    1. ↑ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 28 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110728180617/http://www.zonamilitar.com.ar/foros/historia-militar/1010-armas-made-argentina-2.html. Läst 15 augusti 2011.
    2. 1 2 3 4 Walter, John (2006) (på engelska). Rifles of the World (3:e). Iola, WI: Krause Publications. sid. 145. ISBN 0896892417. http://books.google.com/books?id=Eq2Dnj4sDZIC&pg=PA145
    3. ↑ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 4 juli 2010. https://web.archive.org/web/20100704230440/http://www.smallarmssurvey.org/files/sas/publications/w_papers_pdf/WP/WP4_Cambodia.pdf. Läst 15 augusti 2011.
    4. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 Walter, John (2006) (på engelska). Rifles of the World (3:e). Iola, WI: Krause Publications. sid. 147. ISBN 0896892417. http://books.google.com/books?id=Eq2Dnj4sDZIC&pg=PA147
    5. 1 2 ”Beretta's BM 59” (på engelska) (PDF). Gunsmagazine.com. Arkiverad från originalet den 9 maj 2006. https://web.archive.org/web/20060509040711/http://www.gunsmagazine.com/bm59/GCA0283.pdf. Läst 5 oktober 2008.
    6. ↑ Jordon, David (2005) (på engelska). The History of the French Foreign Legion: From 1831 to Present Day. The Lyons Press. sid. 161. ISBN 1592287689. https://archive.org/details/historyoffrenchf0000jord
    7. ↑ Sumner, Ian (1998) (på engelska). The French Army 1939-45. Osprey Publishing. sid. 21. ISBN 1855327074
    8. ↑ (på engelska) 陸上自衛隊パーフェクトガイド2008-2009. Gakken. 2008. sid. 195. ISBN 978-4-05-605141-4. Läst 26 januari 2011
    9. 1 2 Gander, Terry J.; Hogg, Ian V. Jane's Infantry Weapons 1995/1996. Jane's Information Group; 21:a upplagan (maj 1995). ISBN 978-0-7106-1241-0.

    Externa länkar