MS Paulus I

M/S Paulus I
M/S Alden på Vågen i Bergen, 1982.
M/S Alden på Vågen i Bergen, 1982.
Allmänt
Typklass/Konstruktionlastfartyg
ÄgareStiftelsen Paulusbåtarna (1989–1997)
Historik
ByggnadsvarvHaugesund, Norge
I tjänst1958–2010
Tekniska data
Längd54 meter
Bredd8,6 meter
Djupgående3,2/5,2 meter
Deplacement483; dödvikt 793
KraftkällaDeutz diesel, 6 cyl, 750 HP
Besättning8

M/S Paulus I är ett numera utrangerat norskt lastfartyg, byggt 1958 som M/S Alden. Det byggdes i Haugesund och trafikerade Sognefjorden till byar som bara kunde nås sjövägen. 1989 köptes fartyget av stiftelsen Paulusbåtarna för att användas som ett flytande HVB-hem.

Historia

Bakgrund

Fartyget byggdes 1957–1958 på ett varv i Haugesund, och fartyget fick då namnet M/S Alden. Det 54 meter långa fartyget levererades till rederiet Fylkesbåtarne som trafikerade Sogn og Fjordane.

Flytande HVB-hem

Fartyget såldes 1989 till stiftelsen Paulusbåtarna. Fartyget klassades då som skol- och lastfartyg och besiktigades av Sjöfartsverket på Alandia varv på Åland. Hemmahamn blev Stugsund.

Socionomen Astrid Ståhlberg besökte regelbundet Hallfängelset och fann att det mer handlade om förvaring av brottslingar än kriminalvård. Hon fick en idé att starta ett flytande HVB-hem och ringde till stiftelsen Paulusbåtarna. Detta blev starten för ett hem för rehabilitering av kriminella och missbrukare utifrån kristna värderingar. Syftet var att förbereda dem inför kommande arbete och bostad.

Hjälpsändningar i Östersjön

Paulus I hade en nyckelbesättning bestående av befälhavare, styrman, teknisk chef och kock. De intagna med sjöfartsbok kunde bli matroser, medan andra blev jungman eller motorman. Då Sovjetunionen upplöstes 1991 blev hjälpbehovet till Baltikum stort, och fartyget deltog med flera resor.

Senare år

1997 såldes fartyget till Transcomar SA, hemmahörande i Port-au-Prince på Haiti. Det skrotades 2010.

Referenser

Noter

  1. 1 2 3 4 5 6 7 8 ”MS ALDEN”. www.shipvault.com. https://www.shipvault.com/ships/429964. Läst 22 februari 2025.
  2. ↑ Ståhlberg 2012, sid. 152.
  3. ↑ Ståhlberg 2012, sid. 13.

Allmänna källor