Manchester Baby

Bakgrund och bygge

Projektet med "Baby" startades 1946 av ingenjörerna och datavetarna Frederic Williams och Tom Kilburn vid University of Manchester i England. Den byggdes utifrån teknologi som användes i radar och kommunikationsutrustning under andra världskriget.

Det brittiska datorprojektet startades strax efter utvecklandet av den amerikanska ENIAC. Denna var en decimalt arbetande maskin, där själva programvaran skapades genom att ett stort antal sladdar kopplades om med manuell handpåläggning. ENIAC, som bara byggdes i ett enda exemplar, kunde därför inte lagra programkod.

Den brittiska datorn kom att utformas och byggas av ingenjören F.C. "Freddie" Williams. Den byggde dessutom på ett binärt talsystem – med ettor och nollor – där programkoden utarbetades av Tom Kilburn. Nackdelarna med binärt lagrad information var att den inte var lika lätt att läsa av en människa, fördelarna att den var mer anpassad till maskinen och lättare att utveckla vidare på.

Fram till 1 december 1947 hade man lyckats få lagringsenheten runt ett enda katodstrålerör på sex tums diameter att minnas 2048 bitar programkod. Ändringar av programkoden behövde dock göras manuellt, vilket ledde till behovet av en maskin runt katodstråleröret (SSEM) som kunde underlätta programhanteringen med hjälp av ett enkelt tangentbord. Detta arbete vidtog under första halvan av 1948, då man kompletterade med fler katodstrålerör, elektronrör, resistorer och liknande. Resultatet var en maskin där arbetsminnet inte bara fungerade för beräkningar utan även kunde lagra programinstruktioner.

Färdigställande och fortsättning

Den 21 juni 1948 kunde man för första gången använda datorn för att göra beräkningar. Datorn visade att det gick att lagra information på katodstrålerör, med möjlighet till omedelbar tillgång till dessa data. Detta var en förbättring och uppsnabbning av tekniken från ENIAC, men en teknik som skulle visa sig något otillförlitlig. Trots detta blev denna teknik den vanligaste hos de flesta av de samtida tidiga datorkonstruktionerna. Vid ett test kunde "Baby" primtalsfaktorisera talet 2¹⁸ genom att exekvera 2,1 miljoner instruktioner samt genomföra 3,5 miljoner minnesläsningar på drygt 52 minuter, vilket för sin tid var oerhört snabbt.

Datorn arbetade med ordlängd på 32 bitar. Den använde ett enda lagringssystem för programkoden för 32 ord, vilket dock kunde byggas ut till upp till 8 192 ord. Beräkningshastigheten var på cirka 1,2 millisekunder per beräkning.

"The Baby" var en prototyp (och ibland omnämnd som "Mark 1 prototype"). Den fungerade som grund för det senare utvecklandet av Manchester Mark 1, en motsvarande dator i "fullstorlek", och därefter Ferranti Mark 1; den sistnämnda blev världens första kommersiellt tillgängliga dator. Denna utveckling skedde från hösten 1948, då företaget Ferranti Ltd. fick en beställning från den brittiska regeringen på en serietillverkad dator.

Manchester Mark 1-datorn färdigställdes under 1949, och den innehöll två nyheter som senare kom att bli standard för datorer: två nivåer av lagring, samt register för att modifiera programkod. Den senare utvecklades till vad vi idag kallar indexregister. Maskinen tilldelades även ett trumminne som användes som sekundärt arbetsminne.

Ferranti Mark 1 stod sedan leveransklar i början på 1951. Fram till 1957 sålde företaget Ferranti minst 9 exemplar av den datorn.

Senare historia

På Science and Industry Museum i Manchester finns en replik av det första bygget av "Baby". Den konstruerades 1998, med de elektroniska komponenter som fanns i ursprungsdatorn och med hjälp från det första exemplarets konstruktörer. Den ursprungliga "Baby" finns inte längre.