Mannerheimlinjen var en circa 140 kilometer lång fortifikationslinje på det Karelska näset, uppförd 1920–1939 för att försvara Finland mot Sovjetunionen. De första anläggningarna byggdes 1920–1924 på initiativ av generalstabschefen Oscar Enckell. Linjen fick sin avgörande roll under vinterkriget 1939–1940, då den höll stånd i över två månader innan den genombröts i februari 1940. Trots att den i Västeuropa jämfördes med Maginotlinjen bestod den till största delen av fältbefästningar, inte permanenta betonganläggningar. Linjen var uppkallad efter marskalk Gustaf Mannerheim.
Historia
Tillkomst och utformning
Efter finska inbördeskriget uppgjordes planer på en försvarslinje på Karelska näset. Då Oscar Enckell utnämndes till chef för generalstaben i september 1919 inledde han rekognoscering av de tilltänkta försvarsställningarna och gav den franske befästningsexperten Julien Gros-Coissy, som besökte Finland som deltagare i en fransk militärkommission, i uppdrag att upprätta en befästningsplan. Planen blev färdig i februari 1920.
Byggandet inleddes sommaren 1920 längs linjen Römpötti–Summa–Muolanjärvi–Äyräpäänjärvi–Vuoksen–Taipale, och de bakre ställningarna uppfördes 1921 längs linjen Nuoraa–Säiniö–Noskua–Sankt Andree. Ställningarna fick ursprungligen namnet Enckell-linjen. Längs dessa linjer uppfördes 1920–1924 sammanlagt 168 betonganläggningar, varav 114 var kulsprutenästen. Norr om Ladoga uppfördes dessutom 1922–1924 längs den s.k. Jänisjokilinjen ytterligare 14 betonganläggningar. Området kring Summa var det mest befästa, eftersom denna plats ansågs vara den mest sårbara.
Då Enckell avgick som generalstabschef 1924 avbröts befästningsverksamheten på Karelska näset och återupptogs inte förrän flera år senare. Ytterligare byggfaser genomfördes 1931–1933 och 1936–1939, och arbetet kompletterades även sommaren och hösten 1939 med fältbefästningar.
Till skillnad från Maginotlinjen, som bestod av enorma bunkrar och flera linjer med draktänder, utnyttjade Mannerheimlinjen främst den naturliga terrängen – kullar och stora stenar integrerades i stridsställningarna.[källabehövs] Finländarna använde även kamoufleringsteknik i stor utsträckning.[källabehövs]
Namnet Mannerheimlinjen myntades enligt uppgift av officeren Jorma Gallen-Kallela, son till konstnären Akseli Gallen-Kallela, och spreds sedan av utländska journalister.
Vinterkriget och Fortsättningskriget
På morgonen den 30 november 1939 gick Sovjetunionen till angrepp, och efter en veckas strider hade de sovjetiska trupperna avancerat fram till Mannerheimlinjen. De hårdaste striderna under december utkämpades vid Taipale nära Vuoksens utlopp i Ladoga, där sovjetiska styrkor i tre repriser sökte åstadkomma ett genombrott. Därefter försköts tyngdpunkten till Summa vid vägen mot Viborg.
Efter månader av hårt motstånd lyckades Sovjetunionen den 12 februari 1940 bryta igenom linjen strax öster om Summa, varefter den finländska försvarslinjen flyttades 5–20 kilometer bakåt till en obefäst linje. Fientligheterna upphörde den 13 mars 1940 i och med Moskvafreden.
I Fortsättningskriget spelade linjen liten roll: under den finska framryckningen 1941 korsade trupperna snabbt Vuoksen och erövrade Viborg, medan fronten under den sovjetiska storoffensiven sommaren 1944 stabiliserades längs den s.k. VKT-linjen snarare än vid Mannerheimlinjen.
Linjens verkliga karaktär
Den sovjetiska propagandan och den officiella krigshistorian överdrev efter Vinterkriget kraftigt utsträckningen av de finska fortifikationerna, troligen för att förklara de egna truppernas långsamma framryckning. Största delen av Mannerheimlinjen bestod enbart av skyttegravar och andra fältbefästningar. De bunkrar som fanns var vanligtvis små och glest utspridda över ett stort område.[källabehövs] Linjen hade nästan inget fast artilleri och bildade inget sammanhängande eldsystem.[källabehövs]
