| Marcelino Oreja | |
| Marcelino Oreja, 2014. | |
| Född | 13 februari 1935 (91 år) Madrid, Spanien |
|---|---|
| Medborgare i | Spanien |
| Utbildad vid | Universidad de Madrid, doktorsexamen |
| Sysselsättning | Politiker, jurist, diplomat, advokat |
| Befattning | |
| Vicepresidente del Patronato de la Fundación Universitaria San Pablo CEU Ledamot av Cortes franquistas Francoist Cortes tionde mandatperiod (1971–1977) Spaniens utrikesminister (1976–1980) Ledamot av Spaniens senat Spanska parlamentets konstituerande period (1977–1979) Ledamot av Spaniens kongress Spaniens parlaments första mandatperiod, Gipuzkoa (constituency) (1979–1980) Delegado del Gobierno en el País Vasco (1980–1982) Ledamot av Spaniens kongress Spaniens parlaments andra mandatperiod, Álava (1982–1984) Ledamot av Europarådets parlamentariska församling (1983–1984) Suppleant i Europarådets parlamentariska församling (1984) Generalsekreterare i Europarådet (1984–1989) Europaparlamentariker tredje Europaparlamentet, Spanien (1989–1993) Ledamot av Spaniens kongress Spaniens parlaments femte mandatperiod, Álava (1993–1994) Europeisk kommissionär för transport Kommissionen Delors III (1994–1995) EU-kommissionär för energifrågor Kommissionen Delors III (1994–1995) EU-kommissionär för innovation, forskning, kultur, utbildning och ungdomsfrågor Kommissionen Santer och Kommissionen Marín (1995–1999) Europakommissær for interinstitusjonelle forhold og administrasjon Kommissionen Santer och Kommissionen Marín (1995–1999) Akademiker vid Real Academia de Ciencias Morales y Políticas (2001–) Ordförande för Real Academia de Ciencias Morales y Políticas (2010–2014) | |
| Politiskt parti | |
| Partido Popular (–) Unión de Centro Democrático National Movement Alianza Popular | |
| Maka | Silvia Arburúa |
| Barn | Marcelino Oreja Arburúa (f. 1969) |
| Föräldrar | Marcelino Oreja Elósegui Purificación Aguirre Isasi |
| Utmärkelser | |
| Storkorset av Peruanska Solorden (1977) Storkors av Militärförtjänstorden med vitt band (1977) Storkorset av Karl III:s orden (1980) Storkorset av Isabella den katolskas orden (1982) Hedersdoktor vid Provence universitet Aix-Marseille I (1989) Hedersdoktor vid Universitetet i Zaragoza (1994) Storkorset av Alfons X den vises orden (2000) Hedersdoktor vid CEU San Pablo universitet (2023) Hedersdoktor vid Sevillas universitet | |
| Namnteckning | |
| Heraldiskt vapen | |
| Redigera Wikidata | |
Marcelino Oreja Aguirre, född 13 februari 1935 i Madrid, är en spansk diplomat och politiker samt tidigare utrikesminister och EU-kommissionär.
Oreja har doktorsexamen i juridik från Universidad Complutense i Madrid. Han tjänstgjorde på utrikesministeriet 1960–1970, som direktör vid Spaniens centralbank 1970–1974, som statssekreterare på ministeriet för information och turism 1974–1975 samt statssekreterare vid utrikesministeriet 1975–1976. I samband med att kung Juan Carlos efterträtt general Franco som statschef och demokratin återinförts i Spanien utnämndes Oreja till utrikesminister. Han tjänstgjorde på denna post i Adolfo Suárez ministär 1976–1980 och utnämndes därefter till regeringens representant i det självständiga Baskien med ministers rang. Juan Carlos utsåg honom till kunglig senator 1977 och två år senare valdes han in i Cortes Generales för det konservativa partiet Unión de Centro Democrático (UCD). UDC upplöstes 1983 och Oreja anslöt sig senare till Partido Popular.
Oreja var generalsekreterare för Europarådet 1984–1989 och från 1989 ledamot av Europaparlamentet där han var vice ordförande för den liberala partigruppen och ordförande för det institutionella utskottet. År 1994 efterträdde han Abel Matutes som ledamot av Europeiska kommissionen och kommissionär med ansvar för transport- och energifrågor samt Euratoms försörjningskontor i Kommissionen Delors. Han kvarstod i kommissionen även efter Kommissionen Santers tillträde 1995 och ansvarade för förbindelser med Europaparlamentet och medlemsstaterna, kulturella och audiovisuella frågor samt Byrån för officiella publikationer. Efter att korruption uppdagats inom kommissionen tvingades han, liksom övriga kommissionärer, att avgå 1999.
|