| Marguerite Perey | |
| | |
| Född | Marguerite Catherine Perey 19 oktober 1909 Chicago, USA |
|---|---|
| Död | 13 maj 1975 (65 år) Louveciennes, Frankrike |
| Medborgare i | Frankrike |
| Utbildad vid | Universitetet i Paris |
| Sysselsättning | Fysiker, kemist, universitetslärare |
| Arbetsgivare | Strasbourgs universitet |
| Gift med | ogift |
| Barn | barnlös |
| Föräldrar | Émile Louis Perey Anne Jeanne Ruissel |
| Utmärkelser | |
| Officer av Hederslegionen (1960) Kommendör av Akademiska palmen (1960) Leconte-priset (1960) Lavoisiers medalj (1964) Kommendör av Nationalförtjänstorden (1974) 72 noms de femmes de sciences pour la tour Eiffel | |
| Redigera Wikidata | |
Marguerite Catherine Perey, född 19 oktober 1909 i Villemomble, Seine-Saint-Denis, Frankrike, död 13 maj 1975 i Louveciennes, Yvelines, Frankrike, var en fransk fysiker, som upptäckte grundämnet francium 1939, när hon höll på att rena prover av lantan som innehöll aktinium. År 1962 blev hon den första kvinnan att väljas in i Franska vetenskapsakademin.
Perey var elev till Marie Curie på hennes radiuminstitut i Villemomble. Även om hon hoppades kunna studera medicin, försatte hennes fars död familjen i ekonomiska svårigheter.
Perey uppnådde ett kemidiplom vid Paris tekniska skola för kvinnors utbildning år 1929. Även om det inte var en "examen", kvalificerade det henne för att arbeta som kemitekniker. År 1929, vid 19 års ålder, intervjuades Perey för en tjänst som personlig assistent (tekniker) till Marie Curie vid Curies radiuminstitut i Paris, Frankrike, och anställdes. Marie Curie tog på sig en mentorroll för Perey och anställde henne som sin personliga assistent.
Under Marie Curies ledning vid Radiuminstitutet lärde sig Perey att isolera och rena radioaktiva element, med fokus på det kemiska grundämnet aktinium (upptäckt i Curies laboratorium 1899 av kemisten André-Louis Debierne ). Perey tillbringade ett decennium med att sålla ut aktinium från alla andra komponenter i uranmalm, vilket Curie sedan använde i sin studie av grundämnets sönderfall. Marie Curie dog av aplastisk anemi bara fem år efter att Perey började arbeta med henne, men Perey och Debierne fortsatte sin forskning om aktinium och Perey befordrades till radiokemist.
Efter att ha tagit sin doktorsexamen återvände Perey till Radiuminstitutet som seniorforskare och arbetade där fram till 1949.
Perey utnämndes till chef för institutionen för kärnkemi vid universitetet i Strasbourg 1949, där hon utvecklade universitetets program i radiokemi och kärnkemi och fortsatte sitt arbete med francium. Hon grundade ett laboratorium som 1958 blev laboratoriet för kärnkemi vid Centrum för kärnforskning, där hon var chef. Hon tjänstgjorde också som medlem i Atomviktskommissionen från 1950 till 1963.
På grund av sitt arbete med francium nominerades Perey fem gånger till Nobelpriset, men hon fick det aldrig.
Perey hoppades att francium skulle hjälpa till att diagnostisera cancer, men i själva verket var det i sig cancerframkallande, och Perey utvecklade skelettcancer som så småningom dödade henne. Perey dog den 13 maj 1975 (65 år). Hon har fått erkännande för att ha förespråkat bättre säkerhetsåtgärder för forskare som arbetar med strålning.
År 1962 blev hon den första kvinnan att bli invald till Franska vetenskapsakademin, en utmärkelse som inte förärades hennes mentor Curie.
År 1935 läste Perey en artikel av amerikanska forskare som påstod sig ha upptäckt en typ av strålning som kallas betapartiklar som emitteras av aktinium och var skeptisk eftersom den rapporterade energin från betapartiklarna inte verkade matcha aktinium. Hon bestämde sig för att undersöka själv och teoretiserade att aktinium sönderfaller till ett annat element (en dotteratom) och att de observerade betapartiklarna faktiskt kom från den dotteratomen. Hon bekräftade detta genom att isolera extremt rent aktinium och studera dess strålning mycket snabbt. Hon noterade en liten mängd alfastrålning, en typ av strålning som innebär förlust av protoner och därför förändrar en atoms identitet. Förlust av en alfapartikel (bestående av 2 protoner och 2 neutroner) skulle förvandla aktinium (element 89, med 89 protoner) till elementet 87.
Perey tillkännagav upptäckten av det tidigare okända grundämnet 87 som en anteckning i Comptes Rendus som presenterades vid Académie des Sciences av Jean Baptiste Perrin den 9 januari 1939 med titeln "Om ett grundämne 87, härlett från aktinium". Pereys upptäckt tillkännagavs av Perrin, inte Perey själv, eftersom hon bara var laboratorieassistent utan universitetsexamen. Perey döpte grundämnet francium efter sitt hemland, och det anslöt sig till de andra alkalimetallerna i grupp 1 i det periodiska systemet. Francium är det näst sällsyntaste grundämnet (efter astat) – endast ca 550 g finns i hela jordskorpan vid varje given tidpunkt – och det var det sista grundämnet som upptäcktes i naturen. (Fem grundämnen som upptäcktes syntetiskt visade sig senare existera i naturen: teknetium, prometium, astat, neptunium och plutonium.)
Perey fick ett stipendium för att studera vid Sorbonne i Paris, men eftersom hon inte hade en kandidatexamen krävde Sorbonne att hon tog kurser och tog motsvarande en kandidatexamen för att uppfylla kraven för doktorandprogrammet innan hon kunde ta sin doktorsexamen. Hon tog examen vid Sorbonne 1946 med en doktorsexamen i fysik. Hennes avhandling handlade om hennes nyligen upptäckta grundämne 87. Hennes jurykommitté bestod av André-Louis Debierne, Irène Joliot-Curie och biologen Pierre-Paul Grassé. Joliot-Curie kommenterade under Pereys försvarstal att hennes "mor [Marie Curie] skulle ha varit lycklig".
År 2026 utnämndes Perey till en av 72 historiska kvinnor inom STEM, vars namn har föreslagits läggas till de 72 män som redan hyllats på Eiffeltornet. Planen tillkännagavs av Paris borgmästare, Anne Hidalgo, efter rekommendationer från en kommitté ledd av Isabelle Vauglin från Femmes et Sciences och Jean-François Martins, som representerar det operativa bolaget som driver Eiffeltornet.
Pereys arkiv med material från 1929 till 1975 finns vid universitetet i Strasbourg. De innehåller laboratorieanteckningsböcker, kursmaterial från hennes arbete som professor i kärnkemi, artiklar från hennes laboratoriechefskap och publikationer. Alla dokument finns på Archives départementales du Bas-Rhin (Bas-Rhins avdelningsarkiv).
|