Marie Louise av Österrike

Marie Louise av Österrike
Marie Louise av Österrike, 1810
Hertiginna av Parma, Piacenza och Guastalla
Regeringstid	11 april 1814 – 17 december 1847
Företrädare	Jean-Jacques Régis de Cambacérès (Parma) Charles-François Lebrun (Piacenza) Pauline Bonaparte (Guastalla)
Efterträdare	Karl II av Parma (Parma och Piacenza) Francesco V av Modena (Guastalla)
Kejsarinna av Frankrike
Regeringstid	1 april 1810 – 6 april 1814
Gemåler	Napoleon I Adam Albert von Neipperg Carl Renatus de Bombelles
Barn	Napoleon II Albertine von Neipperg William Albert av Montenuovo Mathilde von Neipperg
Personnamn	Maria Ludovica Leopoldina Franziska Therese Josepha Lucia
Ätt	Habsburg-Lothringen
Far	Frans II
Mor	Maria Teresa av Neapel och Sicilien
Född	12 december 1791 Wien, Habsburgska monarkin
Religion	Romersk katolicism
Namnteckning
Död	17 december 1847 (56 år) Parma, Hertigdömet Parma
Begravd	Kejserliga kryptan
Heraldiskt vapen
Monogram

Marie Louise av Österrike (Maria Ludovica Leopoldina Franziska Therese Josepha Lucia), född 12 december 1791 i Wien, död 17 december 1847 i Parma, var fransk kejsarinna, gift med kejsar Napoleon I och mor till Napoleon II. Hon var Frankrikes ställföreträdande regent under Napoleons frånvaro år 1813 och 1814, och regerande hertiginna av Parma 1815–1847.

Tidigt liv

Marie Louise var dotter till kejsar Frans I av Österrike och Maria Teresia av Neapel.

Hennes mor ska inte ha visat intresse för henne, men hon var sin fars favorit och hade en idyllisk barndom delad mellan Wien och sommarpalatsen Schönbrunn och Laxenburg. Hon kunde ses på promenad med sin far på Wiens gator under sin uppväxt. Kejsarfamiljen levde ett mycket tillbakadraget liv under hennes mors tid, och Marie Louise fick en mycket skyddad och isolerad uppväxt.

Hennes uppfostran koncentrerades mest på språk – hon talade franska, spanska, engelska, latin och italienska utöver tyska – och dynastisk genealogi samt religionsundervisning för att göra henne till en lydig och foglig hustru. Marie-Louise tyckte om trädgårdsskötsel, matlagning, broderi och musik – hennes favoritinstrument var piano – var en elev till Ferdinando Paër, och stod nära sin guvernant Victoire de Folliot de Crenneville, vars dotter blev hennes lekkamrat och senare hennes långvariga brevvän.

Efter hennes mors död 1807 gifte fadern om sig, och hon blev en nära vän till sin styvmor, som var en av Napoleons mest övertygade kritiker. Hennes styvmor älskade sällskapslivet, och Marie Louise debuterade i det vuxna sällskapslivet vid en av de regelbundna kejsarbaler som hennes styvmor införde som en ny sed vid hovet.

Marie-Louise evakuerades med sin familj undan Napoleons anfall på Wien både 1805 och 1809, då de vid båda tillfällen flydde till Budapest, och kände en stark antipati för Napoleon. Hon hade redan efter Österrikes första nederlag mot det revolutionära Frankrike 1796 uttryckt ogillande mot honom.

Giftermål

Efter skilsmässan från sin första hustru, Joséphine de Beauharnais, som ägde rum 1809, hade Napoleon önskemål om att gifta om sig; dels för att få arvingar, dels för att bli släkt med någon av Europas gamla dynastier. Han hade två huvudkandidater; antingen en medlem av det ryska eller det österrikiska kejsarhuset; i det ena fallet Anna Pavlovna av Ryssland och i det andra fallet Marie-Louise.

Det ryska partiet ansågs politiskt klokast, då Österrike redan var besegrat och helt under fransk dominans, medan Ryssland var en jämbördig stormakt till Frankrike. I Österrike rådde en rädsla för en fransk-rysk allians som kunde skada Österrike, och giftermålet mellan Napoleon och Marie Louise kom därför att ses som politiskt nödvändigt av Österrikes Klemens von Metternich. Det ryska tsarhuset kom med en rad undanflykter; änkekejsarinnan var emot giftermålet, och Anna själv ville inte konvertera till katolicismen, och diskussionen sköts ideligen upp. Napoleon tröttande till slut på tsarens undanflykter och lät därför i januari 1810 göra klart för Österrikes sändebud i Paris Karl zu Schwarzenberg att han hade bestämt sig för en allians med Österrike.

Kejsar Frans var inte glad över alliansen, men vågade inte sätta sig upp mot Napoleon. Marie Louise, som avskydde Napoleon, blev förtvivlad då hon meddelades beslutet, men gick till slut med på att "offra sig för staten". Som prinsessa skulle hon i vilket fall som helst så småningom ingå ett arrangerat äktenskap av politiska skäl, och det var ett öde hon hade blivit uppfostrad till att acceptera.

Napoleon hade beslutat att bröllopet skulle ske enligt samma ceremoniel som då Marie-Antoinette hade gift sig med Ludvig XVI. Napoleon sade med anledning av äktenskapet, att även om Ludvig XVI hade förtjänat sin avrättning, hade det varit onödigt att avrätta Marie Antoinette, som i egenskap av kvinna endast hade delat tronens ära men inte dess ansvar. Äktenskapskontraktet var en kopia av Marie Antoinettes, och signerades 7 februari 1810 i Tuilerierna i Paris.

Marie Louise blev gift via ombud i Wien 11 mars med Karl av Österrike-Teschen som Napoleons representant, lämnade Wien två dagar därpå och överlämnades till Frankrike i Braunau am Inn vid gränsen till Bayern, som var en fransk lydstat och därför räknades som fransk mark. Hon fick där passera genom ett för tillfället byggt hus med tre rum, varav ett rum representerade Österrike, ett Frankrike och ett neutralt territorium; i det österrikiska rummet fick hon ta av sig sina österrikiska kläder, för att i det franska ta på sig franska kläder och därefter ta farväl av sitt österrikiska följe och välkomnas av sitt franska hushåll och Napoleons syster Caroline Bonaparte. Den 23 mars nådde hon det egentliga Frankrike i Strasbourg. Napoleon bröt dock sedan planen och mötte henne 27 mars i Compiègne, där han fullbordade äktenskapet sedan han konsulterat kyrkan och fått veta att ett äktenskap per ombud räknades som en legal vigsel.

En civil vigsel ägde rum i 1 april i Compiègne. Det kyrkliga bröllopet ägde rum med stor pompa och ståt i Louvren i Paris den 2 april 1810, och smekmånaden firades i Franska Nederländerna. Bröllopet firades ända fram till maj med en rad festligheter, så som baler, maskerader, ett sjöslag på Seine och fyrverkerier av Claude-Fortuné Ruggieri för 4000 personer. En incident svår olycka inträffade dock när en eldsvåda bröt ut på en bal som hölls till brudparets ära av Österrikes ambassadör furst Schwarzenberg, med flera dödsoffer som följd.

Äktenskapet möttes med opposition inom skilda kretsar. Republikanerna misstyckte eftersom bruden var brorsonsdotter till Marie-Antoinette; adeln misstyckte för att Napoleon nu blev orättmätigt släkt med Habsburg, som de såg saken; bonapartisterna föredrog hans förra fru; och kyrkan misstyckte för att han inte hade fått påvens godkännande till skilsmässan, ansåg därför vigseln ogiltig.

Kejsarinna

Napoleon var mycket nöjd med Marie Louise, som hade uppfostrats till att vara tillgiven, underkasta sig och lyda och avstå från all inblandning i politik. Hon beskrivs som lugn och gladlynt till humöret och foglig och fridsam till sin läggning. Hon hade alltid varit förutbestämd att ingå ett arrangerat äktenskap av politiska skäl, och hade därför blivit uppfostrad till att "inte ha någon egen vilja", utan att lyda och underkasta sig först sin far och sedan sin make, och hon anpassade sig till detta ideal.

Metternich försökte förgäves få henne att påverka maken i politiska frågor. Napoleon respekterade hennes status, och betraktade henne som en idealisk och sveklös oskuld. Han kommenterade att han hade "gift sig med en livmoder", men också att han var lyckligare med Marie Louise än Josephine, trots att han hade älskat den senare mer, eftersom han aldrig kunnat respektera Josephine som han respekterade Marie Louise, som han betraktade som en anständig och respektabel hustru. Napoleon gjorde allt han kunde för att hon skulle trivas och uppfyllde alla hennes önskningar. Hennes syn på honom kom därför att förbättras, och äktenskapet beskrivs som lyckligt. I sina brev uttryckte hon sig ofta om honom med stor uppskattning. Hon skapade ingen nära relation till sin makes syskon. Napoleon ansåg att hans systrar var sedeslösa och ett olämpligt umgänge och att hans hustru i allmänhet inte skulle umgås med män, och hon träffade därför vanligen bara sina svågrar och svägerskor vid officiella tillfällen. Hennes makes svägerska och före detta styvdotter Hortense besökte henne dock ofta, och hon gjorde ansträngningar att bli sams med sin svärmor, som behandlade henne vänligt men reserverat. Den ur sin nya familj hon uppges ha tyckt bäst om var sin svågers hustru drottningen av Westfalen.

Marie Louise tyckte illa om Tuilerierna, där hon blev påmind om den avrättade drottning Marie-Antoinette, som var hennes fars faster. Hon gjorde ingen succé i sällskapslivet, där hennes reserverade personlighet jämfördes till hennes nackdel med hennes företrädare Joséphine de Beauharnais. Hon tillbringade sin mesta tid isolerad på sina privata rum, där hon fortsatte att ägna sig åt samma saker som hon hade sysselsatt sig med under sin uppväxt; hon sydde, broderade, läste och fortsatte med sina musiklektioner för Ferdinando Paer. Napoleon hade utnämnt en stor hovstab åt henne. Hon blev vän med sin premiere dame d'honneur Louise de Montebello och tillbringade ofta sina vardagar med att umgås i enrum med denna, medan dame d'atour Jeanne Charlotte du Luçay fick utföra de faktiska arbetsuppgifterna, och de övriga hovdamerna fick kvarbli i de yttre rummen, något som väckte avund. Hennes övriga hovdamer hade titeln dame d'annonce, medan hovdamerna med titeln dame du palais endast närvarade vid officiella tillfällen. På Napoleons order kom hovdamerna till henne så snart hon vaknade och stannade med henne hela dagen i hennes rum fram till att hon somnade, och under nätterna sov en hovdam utanför hennes sovrumsdörr, vilket innebar att hon aldrig hade fysisk möjlighet att träffa någon utan hans vetskap och godkännande. Napoleon förklarade att hon likt Caesars hustru måste stå över varje misstanke och att ingen man skulle kunna säga att han hade varit ensam med kejsarinnan, och därför förbjöd han henne att träffa män utan hans tillstånd, och nekade tillstånd till nästan alla manliga besökare.

Marie Louise uppträdde vid offentliga sammanhang vid makens sida, och utförde en del noggrant planerade välgörenhetsuppgifter. När hon år 1811 blev gravid lät Napoleon grunda en välgörenhetsförening, Société maternelle, till förmån för fattiga mödrar och utnämna henne till dess ordförande och hennes hovdamer till medlemmar. Hon var reserverad och skygg och tystlåten offentligt, vilket sågs som högfärd, men hon betraktades som dygdig och respektabel. Hon ansågs däremot inte vara särskilt intelligent, och det påpekades till exempel av Laure Junot hur Marie Louise var både ovetande och ointresserad av alla politiska händelser och aldrig företog sig särskilt mycket alls utom ett händelselöst vardagsliv med Madam de Montebello. Den 20 mars 1811 föddes den efterlängtade arvingen, Napoleon II. Marie Louise fick inte ha något som helst ansvar för sonens uppfostran, som överläts på guvernanten Louise Charlotte Françoise de Montesquiou. Hon träffade honom regelbundet och berömde honom ofta då hon beskrev honom för andra i sina brev, men hennes möten med honom var oftast mycket korta.

I maj 1812 närvarade hon på mötet mellan Napoleon och hennes far och styvmor i Dresden inför Napoleons fälttåg mot Ryssland. Vid detta tillfälle mötte hon Adam Albert von Neipperg för första gången. När Napoleon fortsatte mot Ryssland tillbringade hon en tid med sin familj i Prag innan hon återvände till Frankrike i juli. Hon utsågs till Frankrikes ställföreträdande regent under sin sons minderårighet ifall maken skulle dö i strid, och hans officiella representant under hans frånvaro. Hon utsågs dock inte formellt till regent, då Napoleon inte önskade ha någon regent alls utan regera på plats från slagfältet. Hon gjorde offentliga framträdanden, mottog ambassadörer och sändebud i tronsalen i Tuilerierna och höll de audienser Napoleon annars brukade hålla, men själva politiken sköttes av andra och hon tillbringade sin mesta tid på Saint-Cloud, där hon umgicks med de personer Napoleon hade valt ut för att hålla henne sällskap unde rhans frånvaro. Napoleon hade bett henne skriva till sin far och be om Österrikes hjälp i kriget, men fadern behöll sin neutralitet. Malets kuppförsök berörde henne inte, då det snabbt slogs ned i Paris utan hennes inblandning, och hon kommenterade det i ett brev som en liten incident av en stackars galning. Napoleon återvände till Frankrike i december.

Den 30 mars 1813 utsågs hon till Frankrikes ställföreträdande regent vid Napoleons fälttåg under det Sjätte koalitionskriget. Napoleon ville denna gång utse en formell regent under hans frånvaro, och sedan hans bröder alla var frånvarande och hade andra uppgifter, utsågs Marie Louise av traditionella skäl i egenskap av monarkens hustru och tronarvingens mor, trots att Napoleon fram till dess hade hållit henne totalt ovetande om alla politik. Hennes roll skulle dock i bli rent ceremoniell, då hon i praktiken endast symboliskt presidera över regeringen och signera de dokument som lades framför henne av de regentråd, främst Meneval och Cambieres, som Napoleon utsåg att assistera henne och som skulle sköta regeringen genom korrespondens med honom själv. Marie Louise stod i brevkontakt med Napoleon och informerade honom om de franska stämningarna för fred. Hon framhöll för sin fars ambassadör att hennes make var förtvivlad, eftersom han betraktade sin svärfar som en vän, men hon misslyckades med uppgiften att övertala sin far att sluta upp Österrike bredvid Frankrike mot de allierade. Hon framträdde offentligt vid Teu Deum i Notre Dame under firandet av segern vid Lutzern, men tillbringade sin mesta tid i St Cloud. Hon uppnådde en viss popularitet bland allmänheten, då hon tog emot de flesta som sökte audiens och gärna biföll ansökningar om benådningar och liknande. Hennes nominella regentskap upphörde när Napoleon återvände till Frankrike i november.

Kriget mellan Frankrike och Österrike gjorde att Marie Louise hamnade mellan dessa två makter. Både Napoleon och Österrike tycks i stort sett ha ansett att Marie Louise helt enkelt borde hållas utanför konflikten. Napoleon betraktade henne fortfarande som en trogen och lojal hustru och höll henne liksom fortfarande utanför politiken. Han skulle senare uttrycka att han var besviken på Österrike eftersom han trott att giftermålet hade gjort hans svärfar lojal mot honom av familjeskäl, men att Marie Louise som person inte gjort honom besviken. I Österrikes ögon var äktenskapet mellan Napoleon och Marie Louise något som hade ägt rum av politisk nödvändighet, och kunde upplösas på samma sätt. Hennes far kejsaren av Österrike skrev till henne att han av allt annat önskade fred och önskade henne personligen all välgång, men måste ta hänsyn till sina allierade och en långsiktig fred. Marie Louise själv, som alltid hållits utanför all politik, tycks inte ha förstått kriget som ett politiskt fenomen: istället uttryckte hon sorg över att det innebar att hennes far och hennes make var osams, och att det innebar att hon tvingades skiljas från sin make.

Napoleons fall

23 januari 1814 blev hon andra gången utsedd till regent, när Napoleon gav sig av för att möta de allierades invasion. Liksom tidigare var hennes regentskap rent nominellt. Cambaceres var liksom förut president för regentrådet och sammanträdde med regeringen i hennes ställe, och hennes svåger Josef var militärguvernör i Paris. Innan han avreste arrangerade Napoleon en stor scen i Tuilerierna, dit han sammankallade nationalgardets officerare, visade upp sin hustru och son för dem och förklarade att de var i deras vård under hans frånvaro; en dramatisk scen som ledde till entusiastiska lojalitetsförklaringar, men som Mare Louise upplevde så påfrestande att hon var nära att svimma.

Entusiasmen kring Marie Louise denna gång var enorm, och hon blev centrum för en stor patriotism. Hon kunde dock inte hantera regent-ämbetet, och Cambacers och Josef ska båda ha varit för pessimistiska och passiva. Bausset uppgav att Marie Louise saknade både självförtroende och intresse och endast följde de råd som gavs henne:

"In her councils of Regency, Marie Louise, because business did not interest her, and also because she mistrusted herself, always followed the advice given her. She had all the weakness of kindliness; never made up her mind about anything, and really, in the affairs of government, had no other opinion than that which was inspired by people in whom she knew the Emperor placed confidence...."

På Napoleons order skrev hon till de franska städernas borgmästare och uppmanade till motstånd och lojalitet, och sammankallade rådet för att samla ihop pengar för mer förnödenheter. Hon skrev till sin far och påpekade att hennes makes frånvaro gjorde henne ledsen och bad hennes far avsluta kriget så att hennes make kunde komma hem, vilket skulle göra henne glad. Den 27 februari mottog Marie Louise på Napoleons order en segerparad där fångar från Napoleons tillfälliga seger över de allierade paraderades, däribland österrikare, vilket blev hennes sista offentliga framträdande som kejsarinna.

Josef föreslog för Napoleon att använda Marie Louise som medlare i fredsförhandlingar med hennes far, kejsaren av Österrike. Napoleon avvisade förslaget och svarade att han inte ville bli beskyddad av en kvinna, och att Josef skulle undvika att oroa Marie Louise genom att tala med henne om politik utöver det minimum hon behövde veta för att förstå vilka dokument hon signerade, eftersom kunskap skulle förstöra hennes utmärkta natur. I mars tvingades han trots allt gå med på att låta Marie Louise skriva till sin far och be om fred. Brevet var formellt och verkningslöst.

Då de allierade arméerna den 27 mars närmade sig Paris, togs frågan om flykt upp på dagordningen. Marie Louise höll sitt sista sammanträde 28 mars, och frågan om henne och hennes son togs upp. Boyer och Talleyrand ansåg att hon borde stanna för moralens skull: den förra önskade rentav att hon personligen borde uppmana staden att göra motstånd, medan den senare påpekade att om hon flydde skulle hon inte kunna försvara sin sons tron mot Bourbonerna om Napoleon skulle dö under striden. Rådet röstade för att hon skulle stanna. Josef lade sedan fram ett brev från Napoleon där han gav order om att hans hustru och son omedelbart skulle evakueras till Rambouillet om Paris inte kunde försvaras, eftersom hans son var hans efterträdare och hans hustru regent om hans son skulle bli kejsare som omyndig. Detta brev uppfattades som en order och avgjorde frågan. Marie Louise saknade egen uppfattning i frågan, och i enrum brast hon i gråt och vädjade om att de skulle bestämma sig så hon fick veta vad hon skulle göra.

Hon flydde till Rambouillet med hovet 29 mars, dagen innan huvudstaden kapitulerade, samtidigt som de första ryska trupperna nådde fram till Paris. Befolkningen var emot hennes flykt då de uppfattade hennes närvaro som ett skydd mot fienden. Nationalgardets officerare trängde förgäves in i Tuilerierna och bad att hon skulle kvarstanna, men hon gav sig av klockan nio på order av Josef. Marie Louise for i sällskap med hovdamerna de Montebello, Lugay, Castiglione och Moritalivet; hovmännen Beauharnais, Gontaut och Haussonville; hovmästarna Aldobrandini, Hericy, Lambertye, och de Cussy; stallmästarna Bausset, de Seyssel, de Grouchy, Dr. Corvisart, och hennes son med sina guvernanter Soufflot, Bomber, Mesgrigny, Cannisy, och en doktor. Den treåriga tronarvingen protesterade dock omtalat från att lämna sitt rum och fick till slut bäras skrikande ut av sin hovman Cannisy. Även Napoleons syskon och senatens president Cambaceres följde med, men senaten stannade kvar. Marie Louise stannade inte länge i Rambouillet utan flydde snabbt vidare därifrån av säkerhetsskäl mot Chateaudun, och var några dagarna senare i Blois.

Den 3 april förklarades Napoleon avsatt, och 6 april inbjöd den franska senaten familjen Bourbon att komma till Frankrike och återta tronen. Marie Louise informerades om Napoleons avsättning i Blois 7 april av Sophie Durand och Galbois. Hon beskrivs som chockad och ville resa till Paris, men övertalades att stanna av Montebello och Jean-Nicolas Corvisart. Den 11 april abdikerade Napoleon själv i Fontainebleau. Hon skrev till Napoleon för att få order, och övervägde att resa till honom i Fontainebleau, men fick veta att vägen dit inte var säker av Napoleons utsända. Hennes svågrar Josef och Jerome försökte med hjälp av Cambeceres tvinga henne att evakuera söder om Loire för att inte tillfångatas och därmed kunna stå i spetsen för motstånd i Sydfrankrike, men hon vägrade såvida hon inte fick Napoleons order. Hennes svågrar försökte då fysiskt bära ut henne till en vagn, och stoppades enbart av hennes hovmän. Bara timmar efter denna scen ockuperades Blois av ryssarna, och Marie Louise och hovet var därmed formellt tillfångatagna.

Marie Louise mottog ett meddelande från segrarmakterna i Paris, som gav henne rådet att resa till Orléans. De allierade ville förhindra att hon återförenades med Napoleon, då hon förmodades kunna uppträda som medlare mellan sin make och far, och Österrike ville gärna upplösa äktenskapet. De flesta medlemmarna av hovet gav sig nu av till sina egna hem och hovet upplöstes; Madame de Montebello mottog pengar för att influera henne, och avrådde henne från att göra sin make sällskap genom att säga att hon själv aldrig skulle vilja följa med Marie Louise till hans nya bostad i Elba. Marie Louise gav sig av till Orleans med sin son, svärmor och Napoleons syskon 8 april under rysk eskort. I Orleans uppmuntrade Montesquiou och Durand henne att resa till Napoleon i Fontainbleau, medan Montebello gav henne motsatt råd: samtidigt anlände meddelande från Metternich som förklarade att hon fick välja mellan sin make, och mellan att återförenas med sin far och återvända till sitt hemland och sedan få en egen självständig position. Hon meddelades att i enlighet med fördraget i Fontainebleau skulle Napoleon skulle föras till Elba, medan hon skulle få Hertigdömet Parma med sin son som tronarvinge. Hon fick rådet att inte göra maken sällskap på Elba, utan återvända till Österrike.

Under de följande dagarna kom den provisoriska regeringens utsända Dudon och konfiskerade hennes pengar, egendom, vagnar och smycken: det var meningen att hon endast skulle ge ifrån sig statens smycken, men Dudon krävde även hennes personliga smycken: när hon fick veta att han krävde även det halsband hon bar vid tillfället, tog hon av det och gav det till sin hovdam medan hon utropade "Ta det, och tala inte mer om saken!" Hon fick sedan ta farväl av de flesta av sina återstående anställda, då hon nu inte längre var kejsarinna och de därmed automatiskt inte längre var hennes personal, och av sin makes syskon, som var och en hade meddelats sina egna nya titlar och hänvisade bostadsorter. Den 11 april begav hon sig till Rambouillet, där hon 16 april kunde återförenas med sin far. Marie Louise hade en nära relation med sin far, som snart skrev till Napoleon att hans dotter ville vila upp sig hos sin familj i Österrike ett tag. Hon ansåg det som sin plikt att lyda sin far, och Napoleon avreste till Elba med övertygelsen att hon skulle komma dit senare. Hon mottog också tsaren av Ryssland och kungen av Preussen, som hon bemötte artigt men kyligt.

Marie Louise lämnade Frankrike 23 april och återvände till Wien under österrikisk eskort av general Kinsky. Av hennes personal återstod nu endast hovdamerna Montebello och Brignole, hovmännen Caffarelli, St. Aignan, Meneval och Bausset, doktor Corvisart och en kirurg, medan hennes son åtföljdes av guvernanterna Montesquiou, Rabusson, Soufflot och Madame Marchand och sina sköterskor. Under hennes resa tillbaka genom Schweiz fram till sin familj i Schönbrunn, mottogs hon med de ärebetygelser som tillkom en ärkehertiginna av Österrike, och uppges ha blivit på bättre humör.

Hennes agerande väckte en del dålig publicitet i samtiden, då det ogillades att en hustru övergav sin make, och hon inte uppfattades ha visat någon förtvivlan över hans fall från makten. Hennes far däremot var orolig för att hon skulle be om lov att resa till maken på Elba. Marie Louise, som hade uppfostrats med principerna att alltid lyda både sin make och sin far, utsattes nu för en inre konflikt när hennes make och far gav henne motsatta order, och hon började navigera mot att prioritera sin fars vilja framför sin makes.

Hennes far arrangerade en vistelse för henne på kurorten Aix-les-Bains (utan sin son) och gav greve Adam Albert von Neipperg i uppdrag att förföra henne för att skaffa henne nya lojaliteter, något som också lyckades. Metternich och Marie Louises styvmor hade utsett Neipperg som en lämplig man för uppdraget. Han hade haft flera militära och diplomatiska uppdrag för Österrike, och beskrevs också vid denna tidpunkt som stilig, förförisk och djärv, och hade varit involverad i flera skandalösa kärleksaffärer; när han fick uppdraget bodde han i Milano med en kvinna som hade lämnat sin make för hans skull, och han visade att han förstått uppdraget genom att kommentera att han skulle bli Marie Louises älskare inom sex månader. När Napoleon i augusti sände en officer till henne för att övertala henne att genast komma till Elba, svarade hon att hon inte ville resa utan sin fars tillstånd, och beskrevs nu som på mycket gott humör och ovillig att återvända till Napoleon.

Under hemresan till Wien noterade Meneval att hon givit order om att hennes sovrumsdörr, som låg mittemot Neippergs, inte längre skulle bevakas under nätterna, samtidigt som hon tillät "en person och endast en" att behandla henne utan hänsyn till hennes rang. Hennes brevväxling med Napoleon upphörde. Meneval skrev under denna tid till sin hustru mellan raderna att Marie Louise nu hade ett sexuellt förhållande med Niepperg och att "allt tolererades" som fick Marie Louise att distansera sig från sin make och son, och att hon hade återgått till att bli en österrikisk prinsessa. Hon avlägsnade sina kejserliga napoleonska vapen från sin vagn och kallades inte längre kejsarinna. Under Wienkongressen deltog Marie Louise inte i festligheterna utan levde diskret på Schönbrunn, men hon hade privat med flera av dess deltagare och det gynnade henne. Diskussioner fördes om att inte ge henne Parma på grund av den Napoleonfientliga stämningen i kongressen, men på grund av hennes eget tydliga avståndstagande från Napoleon beslöt kongressen till slut att respektera Fontainbleaufördraget, förutsatt att Parma i praktiken styrdes av österrikiska ministrar och hon lämnade sin son i Wien. Det gick emot kongressens princip att återinstallera de för-revolutionära dynastierna, men en kompromiss föreslogs genom att Marie Louise endast skulle inneha Parma under sin livstid, och att det efter hennes död återgick till dess ursprungliga dynasti.

Under de hundra dagarna 1815, då Napoleon tillfälligt hade återtagit makten, var hon mycket orolig över att tvingas återvända till honom, och bad i ett brev från Schönbrunn utanför Wien till de allierade att han skulle besegras, tog avstånd från hans handlingar och förklarade att hon inte hade del i det och bad om de allierades beskydd, något som offentliggjordes. Hon tackade nej till de allierades erbjudande om att bli regent i Frankrike för sin minderåriga son, vägrade återvända till Frankrike och tillförsäkrades slutligen Parma; när Napoleon sände henne ett brev där han uppmanade henne att komma till Paris med deras son, begav hon sig istället från Schönbrunn in till Burgerschloss i Wien, och hennes sons franska guvernant Madame de Montesqieu avskedades. Napoleon skrev i april både offentligt till de allierade och kejsaren av Österrike att han önskade att Marie Louise återlämnades, och han skrev också privat till Marie Louise, som dock var upptagen med att korrespondera och oroa sig för Niepperg, som hon hade sänt att leda hennes armé och försvara hertigdömet Parma mot de napoleonska styrkorna under Murat i Italien. I Frankrike lades det stor vikt vid hennes återkomst och antogs att om hon inte gjorde det skulle Napoleon snart åter förlora makten. Marie Louise själv förklarade för sin franska hovman Meneval att hon vägrade återvända, skulle förebrås om hon gjorde det, inte skulle skilja sig men föredrog att separera, och att hon i vilket fall som helst inte var kapabel att fatta ett så viktigt beslut själv. Marie Louise kommenterade för sin vän Madame de Crenneville att endast en perfekt äkta man kunde "...kanske ha förmått mig att underkasta mig ett sådant slaveri igen". Hon befann sig på kurort vid Waterloo, och beskrivs som lättad över Napoleons nederlag. I september avsade hon sig formellt sin franska kejsarstatus och alla anspråk på den franska tronen för sig själv och sin sons räkning.

Hertiginna av Parma

Vid Wienkongressen 1815 tilldelades hon hertigdömet Parma, där hon slog sig ned som regerande hertiginna. Det var i enlighet med vad som redan hade beslutats vid fördraget i Fontainebleau 1814, men beslutet hade justerats så att Marie Louise fick hertigdömet enbart på livstid och att det sedan skulle återgå till dynastin Bourbon, och att hennes son inte skulle bli hennes tronarvinge. Hon tvingades istället lämna kvar sin son vid det österrikiska hovet när hon avreste till Parma. Hon fick titeln "Hennes Majestät ärkehertiginnan Marie Louise av Österrike, hertiginna av Parma", och då hon anlände till Italien antog hon namnet Maria Luigia. Hon avreste från Wien tillsammans med Adam Albert Neipperg i mars 1816 och anlände till Parma 19 april; i december utsåg hon Neipperg till sin premiärminister.

Hertigdömet Parma hade förlänats till Marie Louise som en pension, för att göra det möjligt för henne att leva ett behagligt liv med en oberoende ställning under hennes önskvärda separation från Napoleon, och ge henne ett angenämt liv för att motivera för henne att fortsätta leva separerad. Det var inte meningen att hon faktiskt skulle styra staten, utan det ansågs rentav önskvärt att hon för säkerhets skull hölls utanför politiska affärer för att inte på något sätt försöka gynna Napoleon, och man istället uppmuntrade henne att ägna sig åt att leva ett lyckligt och bekymmersfritt liv finansierat av hertigdömets inkomster. Utrikespolitiken skulle skötas av ministrar trogna österrikiska intressen, och inrikespolitiken skulle skötas på ett sätt som gjorde befolkningen på gott humör och därmed Marie Louises tillvaro behaglig. Marie Louise själv visade inget intresse för politik, och överlät inrikespolitiken på Magawly och utrikespolitken och militära frågor på sin älskare och hovman Adam Albert Neipperg, som lydde order från Metternich i Wien, medan Marie Louise offentligt inskränkte sig till den välgörenhet som av samtiden ansågs passande för en societetskvinna.

Marie Louise blev populär i Parma där hon kallades "den goda hertiginnan". Hon grundade en förlossningsklinik (1817) och ett mentalsjukhus, lät uppföra en bro över Taro efter översvämningarna (1819) och en ny teater (1829), och deltog själv i vården av de sjuka under epidemin 1836.

Hon förde ett relativt tillbakadraget sällskapsliv och var inte intresserad av att delta i societeten. Niepperg utnämnde ett oproportionerligt stort hov inspirerat av hoven i Paris och Wien åt henne, mestadels bestående av italienare som dock endast tjänstgjorde vid särskilda tillfällen, medan hon i praktiken föredrog att leva ett lugnt liv i en liten vänkrets. Hon höll dock formella mottagningar som en del av den offentliga representationen; den franska ambassadören rapporterade att hon under dessa främst umgicks med Niepperg och sin första hovdam grevinnan Scarampi, som diskret såg till att hon inte kom i beröring med främlingar.

Marie Louise gifte sig efter Napoleons död 1821 i hemlighet morganatiskt med sin hovmarskalk Adam Albert Neipperg. Hon fick fyra barn med honom mellan 1817 och 1824; två av dem före vigseln. Barnen placerades i fosterhem mot hennes vilja. Neipperg avled 1829, och hon fick barnen erkända av sin familj, men tvingades hålla både dem och äktenskapet hemligt och förbjöds att bära sorg. Efter hans död hade hon ett antal förhållanden.

Under 1831 utbröt upplopp och demonstrationer mot Österrikes minister i Parma, Josef von Werklein. Marie Louise förbjöd våldsåtgärder och lämnade Parma för Piacenza tills hon kunde få Werklein avsatt och återvända. Österrikes näste minister kritiserade henne för hennes politik och för att hon haft flera förhållanden efter Neippergs död, men hon lyckades få honom återkallad. 1833 gifte hon sig med Österrikes näste ambassadör, greven Carl Renatus de Bombelles. Hon hade endast formella förbindelser med sin bror efter faderns död 1835.

Död

Marie Louise insjuknade den 9 december 1847. Hennes tillstånd förvärrades under de närmaste dagarna. Allmänheten vakade utanför palatset under hennes dödskamp. Den 17 december svimmade hon efter kräkningar och vaknade därefter aldrig upp. Dödsorsaken fastställdes till lungsäcksinflammation.

Hennes stoft fördes tillbaka till Wien och begravdes i den kejserliga kryptan.

Galleri

• 
  Giftermålet med Napoleon I i Louvrens kapell 2 april 1810.
• 
  Medalj med Napoleon I och Marie-Louise i profil, 1811.
• 
  Marie Louise av Österrike som kejsarinna av Frankrike, ca 1810.
• 
  Marie Louise av Österrike som hertiginna av Parma, 1839.
• 
  Marie Louise av Österrike, daguerreotyp, 1847.

Antavla

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från franskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från italienskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Externa länkar

• Cuthell, Edith E: Vol 1: An imperial victim : Marie Louise, Archduchess of Austria, Empress of the French, Duchess of Parma, 1911
• Cuthell, Edith E: Vol 2: An imperial victim : Marie Louise, Archduchess of Austria, Empress of the French, Duchess of Parma, 1911
• Happy Days of the Empress Marie Louise
• Wikimedia Commons har media som rör Marie Louise av Österrike.
  Bilder & media