Salentinahalvön

Salento är markerad i rött på denna karta över Italien
Den ungefärliga gränsen för halvön går från Taranto till norr om kommunen Ostuni.
Karta över Via Appia (rött) och Via Traiana (blått), vilka båda under senantiken nådde ner till Brindisium, dagens Brindisi.

Salentinahalvön, Salento, är den italienska halvö som utgör klacken på den italienska stöveln. Halvön tillhör den italienska regionen Apulien.

Geografi

Salentinahalvön är en av de två halvöar som sticker ut i söder från den "italienska stöveln". På var sin sida om "hålfoten" Tarantobukten finns i väster "tån" Kalabrien och i öster "klacken/hälen" Salentinahalvön. Halvön avgränsas mot resten av Appeninska halvön i norr av en linje som går från staden Taranto mot nordöst, vilket inkluderar hela eller det mesta av de tre italienska provinserna Brindisi, Taranto och Lecce.

Halvön täcker knappt 6 000 kvadratkilometer, vilket motsvarar en knapp tredjedel av hela regionen Apulien.

Historia

Halvön var tidigare del av Magna Graecia och beboddes på 300- och 200-talet f.Kr. av den illyriska folkstammen messapierna. Därför kallas området ibland Messapien, ett grekiskt namn med betydelsen 'land mellan [två hav]' (Tarantobukten och Adriatiska havet). Vid denna tid var halvön en relativ välmående del av Medelhavsområdet.

När halvön på 200-talet kom under Roms kontroll skedde omfattande folkförflyttningar. Under kejsartiden var Salentina ett område i periferin, och endasdt de större städerna – som Brindisi, Rudiae och Lecce – upplevde någon sorts ekonomisk befolkningsmässig tillväxt. Halvön låg dock strategiskt till, vid Otrantosundet, så Rom såg till att befästa området och anlägga vägar som Via Appia och Via Traiana dit. Man etablerade eller byggde även ut hamnstäder som Brindisi, Otranto och San Cataldo.

Under antik romersk tid var halvön detsamma som Calabria, Kalabrien, men senare har istället "stövelns tåsektion" fått överta denna namngivning.

Ekonomi

Salentinahalvön är ett område präglad av jordbruk. Regionen Apulien i sin helhet kallas allmänt för "Italiens brödkorg" (kornbod), med större delen av landets produktion av olivolja och (durum)vete till tillverkningen av pasta.

Befolkning

Halvöns huvudort är Lecce. På halvön ligger även städerna Gallipoli, Otranto och Brindisi, medan den större staden Taranto är belägen där halvön slutar och övergår i den norra delen av Apulien.

Salentinahalvön hade 2025 cirka 1,8 miljoner invånare, att jämföra med hela Apuliens knappt 3,9 miljoner.

Referenser

  1. 1 2 ”Brindisi”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/brindisi. Läst 2 juli 2026.
  2. ↑ Johansson, Åsa (9 juli 2020). ”Stor guide till Salento – vackert så man dånar på italienska klacken!”. www.expressen.se. https://www.expressen.se/livsstil/resor/guide-till-salento-italienska-klackens-juvel/. Läst 2 juli 2026.
  3. ↑ Shollenbarger, Maria (13 juni 2016). ”Discover the Salento Peninsula, Italy’s Under-the-Radar Treasure” (på amerikansk engelska). Architectural Digest. https://www.architecturaldigest.com/story/discover-the-salento-peninsula-italys-under-the-radar-treasure. Läst 2 juli 2026.
  4. ↑ Mastronuzzi, Giuseppe (2017). Mauro Soldati, Mauro Marchetti. red. The Salento Peninsula (Apulia, Southern Italy): A Water-Shaped Landscape Without Rivers. Springer International Publishing. sid. 421–430. doi:10.1007/978-3-319-26194-2_36. ISBN 978-3-319-26192-8. http://link.springer.com/10.1007/978-3-319-26194-2_36. Läst 2 juli 2026
  5. ↑ ”Apulien”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/apulien. Läst 2 juli 2026.
  6. 1 2 3 ”The messapic Salento” (på amerikansk engelska). Rete Vivarch. 16 mars 2025. https://vivarch.it/en/the-messapic-salento/. Läst 2 juli 2026.
  7. ↑ ”Il Salento” (på amerikansk engelska). Salento Mare Vacanze. https://www.salentomarevacanze.it/en/salento/. Läst 2 juli 2026.
  8. ↑ ”Kalabrien”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/kalabrien. Läst 2 juli 2026.
  9. 1 2 Murelius, Argot (22 september 2023). ”Magiska upplevelser på Italiens klack”. Svenska Dagbladet. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/a/zEj99r. Läst 2 juli 2026.
  10. ↑ ”Lecce”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/lecce. Läst 2 juli 2026.