Tarantobukten, Golfo di Taranto, är den bukt som utgör själva "hålfoten" i den italienska "stöveln". Regionerna Apulien, Basilicata och Kalabrien ligger vid bukten, som sträcker sig från den östliga udden Santa Maria di Leuca och Capo Colonna i sydväst. Tarantobukten utgör en del av Joniska havet och har fått sitt namn efter staden Taranto.
Bukten är grovt kvadratisk och cirka 140 kilometer åt vardera hållet. Den är med en yta av drygt 16 000 kvadratkilometer den största av Italiens vikar/bukter. I sydväst gränsar bukten till Kalabrien, i nordväst till Basilicata och i nordöst till Apulien.
Räknat västerifrån är de viktigaste floderna som mynnar ut i bukten Agri, Basento, Bradano, Crati och Sinni. Dessa har en relativt låg vattenföring med i snitt 75 kubikmeter per sekund vid mynningen. De olika floderna för ut sediment i bukten, liksom även en del föroreningar från hamnstäderna längs med kusten. Havsströmmarna i bukten går mestadels parallellt med kusten och överstiger inte 1 knops hastighet.
I bukten finns även Cheradiska öarna, bestående av de två öarna San Pietro och San Paolo i anslutning till Tarantos hamnområde. Öster om staden Taranto öppnar sig dessutom lagunen Mar Piccolo.
Havsbotten i Tarantobukten geologiskt av en långsam "apulisk sluttning", täckt av senare årmiljoners sediment. Området är seismiskt aktivt, och gränsen mellan den eurasiska och den adriatiska tektoniska plattan löper rätt genom bukten.
Väster om bukten, genom Kalabrien, går bergskedjan Appeninerna. Den adriatiska plattan har historiskt trängt sig under den kalabriska bergskedjebågen.
Yt- och bottenvattnet i bukten blandas kraftigt under vissa delar av året, vilket ökar mängden näring som kan generera mer biomassa i havet. Nära Cheradiska öarna lever flera arter av tandvalar, inklusive strimmig delfin, Rissos delfin, öresvin, kaskelot, grindvalar och fenvalar. Havssköldpaddor, svärdfisk och tonfisk siktas regelbundet i bukten.
Hoten mot naturlivet i bukten kommer bland annat från ökad sjöfart, obehandlat avlopp från tung industri, överfiske, bifångst och sonarbaserad prospektering efter fossila bränslen. Dessutom inverkar den säsongsvis intensiva kustturismen beteendet på viktiga biotoper för olika havsbaserade arter.
Längs med kusten, väster om Taranto, växer 15 kvadratkilometer stor kustskog av aleppotall. Området utgörs sedan 1977 av Stornara naturreservat, vars namn hämtats från från de många starar som tillbringar vintermånaderna i skogen.
De antika grekiska kolonierna Crotone, Heraklea, Thurii och Sybaris låg alla vid Tarantobukten, och numera är Crotone, Gallipoli och Taranto de viktigaste hamnstäderna utefter bukten. Staden Taranto grundades av migranter från Sparta på 700-talet f.Kr. Kolonisterna namngav ursprungligen staden efter Taras, den mytologiske grundaren av staden. Han var enligt myterna son till Poseidon och Satyria (antingen en nymf eller dotter till Minos).
Taranto hade tidigt en stark flotta, vilket ledde till konkurrens med den växande staden Rom. 209 f.Kr. erövrades staden och området av Rom.
Även senare i historien har Taranto och bukten haft stor militär och marin betydelse. Under första världskriget utsåg Italien staden, med sin stora naturliga hamn, till hemmahamn för landets flotta.
Hösten 1940 attackerades den italienska flottan, som då låg för ankar i Tarantos hamn, av brittiska sjöstridskrafter i anfallet om Taranto.
Sedan 1977 har Italien hävdat hela bukten som nationellt territorialvatten, baserat på att bukten är till stor del innesluten inom italienskt territorium. Dessa anspråk skulle kunna reglera och begränsa den internationella sjöfarten. Inget annat land har dock erkänt anspråken.
Taranto är numera den tredje största staden på den södra halvan av den italienska stöveln (oräknat Sicilien). Man har bland annat en viktig örlogsbas, liksom järnverk, oljeraffinaderier, kemisk industri, skeppsvarv och industrier för förädling av livsmedel.
Den lokala ekonomin präglas av fångst och bearbetning av ostron och musslor, liksom av export av vin, olivolja, frukt och grönsaker. Fiskeindustrin upplever viss konkurrens med tandvalar, och omsorgen om deras fortbestånd i de centrala delarna av Medelhavet har krävt vissa kompromisser.
|