Nordhärmtrast

Nordhärmtrast
Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljHärmtrastar
Mimidae
SläkteMimus
ArtNordhärmtrast
M. polyglottos
Vetenskapligt namn
§ Mimus polyglottos
Auktor(Linnaeus, 1758)
Utbredning
Grönt = året runt; gult = endast sommartid
Synonymer
Nordlig härmtrast

Nordhärmtrast (Mimus polyglottos), även kallad nordlig härmtrast, är en nordamerikansk vanlig och välkänd tätting i familjen härmtrastar.

Utseende

Nordhärmtrasten är en påfallande långstjärtad fågel med en kroppslängd på cirka 25 centimeter. Ovansidan är blekgrå, undersidan vitaktig och i ansiktet har den ett tunt, mörkt ögonstreck. I flykten syns iögonfallande vita stjärtsidor samt stora vita vingfläckar på de mörka vingarna.

Individ som vingar sig och visar upp den karaktäristiska vingteckningen.

Ungfågeln är streckad på ryggen samt fläckad och streckad på bröstet. Irusen är grå eller grågrön till skillnad från den adulta fågelns gröngula eller gula iris.

I flykten.

Läte

Nordhärmtrastens sång är en serie varierande som upprepas två till sex gånger. Den är vida känd för att härma, framför allt andra fågelarter som karolinagärdsmyg, röd kardinal, östlig gråmes, brunsidig busksparv, gråsparv, fläckskogstrast, blåskrika, östsialia, guldspett, större topptyrann samt vandringstrast. Den kan också härma djur som katt, hund, grodor och syrsor, och till och med gnisslande cykelhjul och bilalarm, så pass bra att även andra fåglar, som floridasnårskrikan, blir lurade.

Utbredning och systematik

Nordhärmtrasten delas in i tre underarter med följande utbredning:

Underarten leucopterus inkluderas ofta i nominatformen.

Nordhärmtrasten är generellt stannfågel, men individer i norra delen av utbredningsområdet har noterats röra sig söderut under vintern. Det råder dock lite kunskap om dess flyttningsbeteende.

Nordhärmtrasten i Europa

Arten är en mycket sällsynt gäst i Europa med tre fynd av individer: 30 augusti 1982 i engelska Cornwall, 17 maj 1988 i Essex, även det i England, och i Nederländerna 16 oktober 1988.

Levnadssätt

Habitat

Nordhärmtrastens levnadsmiljö varierar geografiskt, men generellt föredrar den öppna områden med begränsad växtlighet och undviker täta skogsområden. I östra Nordamerika används ofta urbana områden som parker och trädgårdar, framförallt gräsmattor med buskar i närheten för skugga och häckning. I väst ses den däremot mest i chaparral och ökenbuskmarker. Den undviker alltså täta skogsområden.

Föda

Nordhärmtrasten är en allätare som intar allt från leddjur och maskar till bär, frukt och frön, säsongsmässigt varierande med mest animalisk föda sommartid och vegetabilisk under vintern. Fågeln födosöker på marken, i vegetationen eller gör utfall från en hög sittplats. Under födosöket sprider den vingarna i en märklig tvåstegsrörelse för att visa upp de vita vingfläckarna, möjligen för att skrämma upp insekter. Nordhärmtrasten försvarar aggressivt fruktträd och bärbuskar från andra fåglar.

Häckning

Nordhärmtrasten häckar på våren och i början av sommaren. Hanen anländer före honan för att etablera revir. Den uppvaktar anländande honan genom att springa runt och visa upp reviret, jaga henne eller visa upp vingfläckarna i flykten. Varje hane kan vara monogam i ett antal år, men studier visar att det även finns inslag av bigami och polygyni.

Både hanen och honan bygger boet, även om hanen gör det mesta arbetet medan honan sitter i en buske eller träd i närheten och håller utkik för predatorer. Boet placeras mellan en och tre meter ovan mark. Honan lägger tre till fem ljusblå eller grönaktiga fläckiga ägg som ruvas i nästan två veckor. Efter kläckning turas båda könen om att mata ungarna.

Nordhärmtrastens ägg
Juvenil

Fåglarna försvarar aggressivt boet och reviret mot predatorer, ibland efter rop på hjälp assisterade av nordhärmtrastar i grannrevir. Den kan attackera både hundar, katter, stora rovfåglar och till och med människor. Nordhärmtrasten hotas också av boparasiterande kostarar och försvarar sig genom att försöka kasta ut kostarens ägg. En studie visar att nordhärmtrasten har större benägenhet att avvisa kostareägg som läggs senare under säsongen.

Intelligens

2009 publicerades en studie som visade att nordhärmtrastar kan känna igen människoindivider.

Nordhärmtrasten och människan

Anpassing till urbana miljöer

Nordhärmtrast i stadsmijö i Durham, North Carolina.

Idag är det fler nordhärmtrastar som lever i stadsmiljöer än på landsbygden. Överlevnaden är också högre i stan, troligen på grund av större födotillgång och mindre rörelsekostnader.. Stadslevande fåglar har också större benägenhet att återvända till föregående års bo. Det finns dock nackdelar, till exempel ökad grad av blyförgiftning, bland annat i Baltimore och Washington, D.C..

I kulturen

Nordhärmtrasten är en välkänd fågel i Nordamerika och förekommer både i litteratur och musik. Den kanske mest kända är boken Dödssynden av Harper Lee, på engelska To kill a Mockingbird, "att döda en härmtrast". I boken skildras härmtrastar som oskyldiga och generösa. Två av bokens huvudpersoner, Atticus Finch och Miss Maudie, säger att det är en synd att döda en härmtrast eftersom "det enda de gör är att skapa musik för oss att njuta av. De äter inte upp människors trädgårdar, häckar inte i majsfält, det enda de gör är sjunga med sitt hjärtas fröjd för oss." Den finns även i vaggvisor, folkmusik och i sången Mockin' Bid Hill, på svenska Adress Rosenhill. Fem amerikanska delstater har nordhärmtrasten som officiell delstatsfågel: Arkansas, Florida, Mississippi, Tennessee och Texas, tidigare även South Carolina.

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad. Internationella naturvårdsunionen IUCN listar arten som livskraftig (LC).

Noter

  1. 1 2 3 Birdlife International 2025 Mimus polyglottos . Från: IUCN 2025. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2025.1. Läst 1 november 2025.
  2. ↑ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ↑ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2022). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (tredje upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7887-228-2
  4. 1 2 Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download Arkiverad 20 juni 2010 hämtat från the Wayback Machine., läst 2016-02-11
  5. 1 2 3 Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Eastern North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 320. ISBN 0-679-45120-X. https://archive.org/details/sibleyfieldguide00unse
  6. 1 2 3 4 5 Brewer, D. (2001). Wrens, Dippers and Thrashers. London: Christopher Helm. sid. 231–232. ISBN 978-1-8734-0395-2
  7. ↑ Gammon, David E. (2013). ”How is model selection determined in a vocal mimic?: Tests of five hypotheses”. Behaviour 150 (12): sid. 1375–1397. doi:10.1163/1568539X-00003101.
  8. ↑ Gammon, David E.; Altizer, Carly E. (2011). ”Northern Mockingbirds produce syntactical patterns of vocal mimicry that reflect taxonomy of imitated species”. Journal of Field Ornithology 82 (2): sid. 158–164. doi:10.1111/j.1557-9263.2011.00318.x.
  9. ↑ Owen-Ashley, N. T.; Schoech, S. J.; Mumme, R. L. (2002). ”Context-specific response of Florida scrub-jay pairs to Northern Mockingbird vocal mimicry”. The Condor 104 (4): sid. 858–865. doi:10.2307/1370710.
  10. ↑ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.1). doi : 10.14344/IOC.ML.8.1.
  11. 1 2 3 4 Derrickson, K.C.; Breitwisch, R. (1992). ”Northern Mockingbird”. The Birds of North America 7: sid. 1–26. doi:10.2173/bna.7. https://repository.si.edu/bitstream/handle/10088/4030/Derrickson1992.pdf.
  12. 1 2 3 ”The Birds of North America Online: Northern Mockingbird”. Arkiverad från originalet den 4 september 2016. https://web.archive.org/web/20160904220530/http://bna.birds.cornell.edu/bna/species/007/articles/introduction. Läst 9 oktober 2018.
  13. ↑ Tarsiger.com Fynd av nordlig härmtrast i västpalearktis
  14. ↑ Corman, T. E.; Wise-Gervais, C. (2005). Arizona Breeding Bird Atlas. Albuquerque: University of New Mexico Press. sid. 444–447. ISBN 0-8263-3379-6
  15. ↑ Horwich, R.H. (1965). ”An Ontogeny of Wing-flashing in the Mockingbird with Reference to Other Behaviors” (PDF). The Wilson Bulletin. 3 77: sid. 264–281. http://64.106.42.23/sora/Wilson/v077n03/p0264-p0281.pdf. Läst 4 december 2012.
  16. ↑ Dhondt, André A.; Kaylan M. Kemink (2008). ”Wing-flashing in Northern mockingbirds: anti-predator defense?”. Journal of Ethology 26 (3): sid. 361–365. doi:10.1007/s10164-007-0070-z.
  17. 1 2 Breitmeyer, E. (2007). ”Mimus Polyglottos”. Animal Diversity Web. University of Michigan Museum of Zoology. http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Mimus_polyglottos.html. Läst 23 juli 2012.
  18. ↑ Derrickson, Kim C. (1989). ”Bigamy In Northern Mockingbirds: Circumventing Female-Female Aggression'”. The Condor 91 (3): sid. 728–732. doi:10.2307/1368130. Arkiverad från originalet den 2013-11-10. https://web.archive.org/web/20131110210214/http://si-pddr.si.edu/dspace/bitstream/10088/6144/1/DerricksonK1989.pdf. Läst 9 oktober 2018. Arkiverad 10 november 2013 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 10 november 2013. https://web.archive.org/web/20131110210214/http://si-pddr.si.edu/dspace/bitstream/10088/6144/1/DerricksonK1989.pdf. Läst 9 oktober 2018.
  19. ↑ Breitwisch, Randall; Ritter, Ronald C.; Julia Zaias (1986). ”Parental Behavior of a Bigamous Male Northern Mockingbird”. Auk: sid. 424–427. http://sora.unm.edu/sites/default/files/journals/auk/v103n02/p0424-p0427.pdf.
  20. 1 2 3 4 Mobley, Jason A. (2009). Birds of the World. Marshall Cavendish. sid. 426–7. ISBN 978-0-7614-7775-4. https://books.google.com/books?id=gccfdvSUTg4C&pg=PA427. Läst 21 december 2012
  21. ↑ ”Northern Mockingbird”. The Cornell Lab of Ornithology. All About Birds. Arkiverad från originalet den 20 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121020164934/http://www.allaboutbirds.org/guide/Northern_Mockingbird/lifehistory. Läst 3 december 2012.
  22. ↑ Peer, B.D.; Ellison, K.S.; Sealy, S.G. (2002). ”Intermediate frequencies of egg ejection by Northern Mockingbirds (Mimus polyglottos) sympatric with two cowbird species”. The Auk. 3 119: sid. 855–858.
  23. ↑ Quinn, J.; Tolson, K.M. (2009). ”Proximate mechanisms of parasite egg rejection by northern mockingbirds”. The Wilson Journal of Ornithology. 1 121: sid. 180–183. doi:10.1676/08-015.1.
  24. ↑ Levey, D.J.; Londoño, G. A.; Ungvari-Martin, J.; Hiersoux, M.R.; Jankowski, J.E.; Poulsen, J.R.; Stracy, C.M.; Robison, S.K. (2009). ”Urban mockingbirds quickly learn to identify individual humans”. Proceedings of the National Academy of Sciences. 22 106 (22): sid. 8959–8962. doi:10.1073/pnas.0811422106. PMID 19451622.
  25. ↑ Stracy, C.M.; Robinson, S.K. (2012). ”Are urban habitats ecological traps for a native songbird? Season-long productivity, apparent survival, and site fidelity in urban and rural habitats”. Journal of Avian Biology 43: sid. 50–60. doi:10.1111/j.1600-048X.2011.05520.x.
  26. 1 2 Chamberlain, D.E.; Cannon, A.R.; Toms, M.P.; Leech, D.I.; Hatchwell, B.J.; Gaston, K.J. (2009). ”Avian productivity in urban landscape: a review and meta-analysis”. Ibis 151: sid. 1–18. doi:10.1111/j.1474-919X.2008.00899.x.
  27. ↑ Lee, H. (1960). To Kill a Mockingbird (50th Anniversary (2010)). HarperCollins. sid. 148. ISBN 0-06-174352-6
  28. ↑ "Northern mockingbird." Handbook of Texas. Retrieved on March 13, 2010.

Externa länkar

Katalogdata
​​​​​​ • GBIF: 5231677​​​ • Inaturalist: 14886​ • ITIS: 178620​ • IUCN: 22711026​ • NCBI: 60713​ • Fossilworks: 368741​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​ • Avibase: 7EFF698DC564CF69​​​ • Xeno-canto: Mimus-polyglottos​​​​​​