Multen

Multen
Insjö
LandSverige Sverige
LänÖrebro län
KommunLekebergs kommun
LandskapNärke
SockenKvistbro socken
Koordinater 
  WGS 8459°10′21″N 14°37′27″Ö / 59.17238°N 14.62428°Ö / 59.17238; 14.62428 (Multen)
  SWEREF 99 TM6559308, 478522
Interaktiv karta över sjön Multen
Mått
Areal4,02 km²
Höjd112,1 m ö.h.
Strandlinje19,3 km
Medeldjup8,8 m
Maxdjup26 m
Volym33 404 000 m³
Flöden
Huvudavrinnings- områdeNorrström (61000)
UtflödeLillån
VattendragsID­ (VDRID)655776-143656
GeoNames2690889
Status
Ekologisk status God
Kemisk status (exkl. kvicksilver) God
   Miljöproblem
Försurning Nej
Övergödning Nej
Miljögifter (exkl. kvicksilver) Nej
Främmande arter Nej
Flödesförändringar Nej
Kontinuitets­förändringar Ja
KällaVISS
Övrigt
SjöID656100-143425
ID vattenförekomstSE656100-143425
Vattenytans ID656184-143247
VattendistriktVattenmyndigheten Norra Östersjön (SE3)
Limnisk ekoregionSydöst, söder om norrlandsgränsen, inom vattendelaren till Östersjöns avrinningsområde, under 200 m ö.h.
Delavrinningsområde
Delavrinnings-ID656300-143286
NamnUtloppet av Multen
Areal31,31 km²
Vattenytor4,73 km²
Sjöprocent15,11 %
Ackumulerad areal uppströms31,3 km²
Biflödesordning2
UtflödeLillån
VattendragsID655776-143656
Avstånd till havet262 km
Medelhöjd156 m ö.h.
Område nedströms656079-143547
Källor

Multen är en sjö i Lekebergs kommun i Närke, belägen i Kvistbro socken väster om Mullhyttan. Sjön ingår i Norrströms huvudavrinningsområde och i Eskilstunaåns vattensystem. Den avvattnas genom Lillån, äldre benämnd Mullån eller Mullhytteån, som rinner genom Mullhyttan och vidare till Svartån.

Multen har en yta på 3,88 kvadratkilometer, ett största djup på 26 meter och ett medeldjup på 8,8 meter. Sjön ligger 112 meter över havet och har en beräknad omsättningstid på omkring 3,75 år.

Sjön och dess omgivningar präglas av Kilsbergens skogslandskap men har samtidigt en lång historia som del av Lekebergslagen. Runt Multen finns lämningar efter järnframställning, järnmalmsgruvor, kalkstensbrytning, vattenkraft, äldre färdvägar och odlingslandskap. Delar av området har höga naturvärden och Multen hyser flera arter av glacialrelikta kräftdjur.

Namn

Sjönamnet Multen är skriftligt belagt 1650 hos Michael Wexionius, som nämner sjön i Epitome descriptionis Sueciæ, Gothiæ, Fenningiæ et subjectarum provinciarum.

Namnet är inte säkert etymologiskt förklarat. Ortnamnsforskaren Elof Hellquist betraktade t i Kvistbro-Multen som ett suffix och förband namnet med ordet mull. Han satte även namnet i samband med Mullhytteån, Mullhyttan och Mullersäter.

Jan Paul Strid har senare redovisat flera alternativa möjligheter. Han diskuterar bland annat en möjlig äldre stam mult-, med tänkbar betydelse i riktning mot halvflytande massa eller sumpig mark, men framhåller att något sådant terrängord inte är belagt. Han diskuterar även möjligheten att namnet kan ha utvecklats ur en äldre sammansättning med mull.

Multens utlopp i Mullån kallades enligt folklivsforskaren Daniel Harbe förr Multa sund. Harbe uppger även att den vik där utloppet ligger kallades Vårviken.

Geografi

Multen är Kilsbergens största sjö. Avrinningsområdet omfattar omkring 31,35 kvadratkilometer. Sjön får vatten från flera mindre vattendrag, bland annat Velamshyttebäcken i nordost. Avrinningen sker från Brogaviken i sydost genom Lillån mot Mullhyttan och Svartån.

Sjön har en starkt oregelbunden strandlinje med ett stort antal uddar och vikar. Bland de lokala namnen finns Tryggeboviken, Gammelhytteviken, Torhytteviken, Axsjöviken, Öviken och Brogaviken. Vid sjön ligger bland annat Tryggeboda, Torhyttan, Gammelhyttan, Fallhyttan, Sixtorp, Ängatorp och Öna.

Vid sjöns nordöstra del ligger Trumön, som trots namnet är förbunden med fastlandet. Harbe återger en folklig förklaring enligt vilken namnet skulle syfta på platsens runda form. Uppgiften är en traditionell namnförklaring och inte en säker etymologi.

Långvassen vid Multen uppges av Harbe tidigare ha varit fisketorp under Knista prästgård.

Väster om hemmanet Öna låg ett skogsområde som Harbe upptecknade under namnet Glasbruksskogen. Han nämner namnet tillsammans med bland annat Kullskogen söder om Vårviken och skogstrakten Skräll väster om Tryggeboda. Harbe ger ingen förklaring till namnet Glasbruksskogen och uppgiften utgör därför inte i sig belägg för att glastillverkning har förekommit på platsen.

Geologi

Berggrunden runt Multen består huvudsakligen av gnejsgranit och gnejs. Vid bland annat Öna och Tryggeboda förekommer urkalksten. Större delen av området runt sjön täcks av morän, medan sandavlagringar och svallgrus förekommer på vissa platser i norr.

De geologiska förhållandena har haft stor betydelse för traktens historia. Järnmalmsförande bergarter finns framför allt norr och nordost om sjön. Järnmalm har brutits vid bland annat Gammelhyttan och Trumön, medan kalksten har brutits vid Öna, Ängatorp och Tryggeboda.

Historia

Bergsbruk

Multen ligger inom den gamla Lekebergslagen. Landskapet omkring sjön präglades under flera hundra år av järnframställning, gruvdrift, kolning, kalkbrytning och transporter. Vattendragen användes för att driva masugnar, kvarnar och sågar och skogarna levererade stora mängder träkol.

Velamshyttan

Nordost om Multen låg Velamshyttan. Hyttan är belagd i en hyttlängd från 1561, där den redovisas med tre hyttdelar och tre bergsmän. Uppgiften visar att organiserad bergsmansdrift fanns på platsen under 1500-talet.

I senare bergshistoriska sammanställningar behandlas Velamshyttan som en av de äldre hyttplatserna i Kvistbro socken.

Velamshyttan levde vidare som gård efter hyttdriften. I Harbes folkminnesmaterial berättas om en gammal bergsmanssläkt vars ägare kallades "Velam". Enligt traditionen hade gården tidigare varit nästan herrgårdsliknande. Harbe återger även en sägen om den förste Velam och hur han skulle ha fått mark av kungen genom att skära en oxhud till en lång remsa och omsluta ett stort område med den.

I folkminnesmaterialet förekommer också uppgiften att en ljuskrona från Velamshyttan skulle ha hamnat i Kvistbro kyrka. Uppgiften är återgiven som lokal tradition.

Torhyttan

Vid Torhyttan på Multens västra sida finns ett registrerat äldre hyttområde. Det äldsta skriftliga belägget som anges i Länsstyrelsens kulturhistoriska damminventering är Torhÿttan från 1640. I en masugnsrelation från 1649 beskrevs Torhyttan som en öde hytta som redan då hade legat övergiven i mer än hundra år.

En kol-14-datering från hyttområdet har givit värdet 540 ± 100 BP. I den bergshistoriska inventeringen återges detta som ett okalibrerat värde motsvarande omkring 1410. Dateringen visar att järnframställning bedrevs vid Multen under senmedeltiden.

Gammelhyttan och Gammelhyttefältet

Vid Gammelhyttebäckens utlopp i Multen låg Gammelhyttan. På platsen finns stora mängder slagg samt lämningar efter dammkonstruktioner och husgrunder. En vattendriven såg har också funnits längs bäcken.

Länsstyrelsens information om Sixtorp anger att hyttan stod till 1819 och att den kan ha medeltida anor. Den kulturhistoriska damminventeringen anger samtidigt att Nya Gammelhyttelaget flyttade till Mullhyttan 1817. Källorna anger alltså något olika år för slutskedet av verksamheten.

Strax norr om sjön ligger Gammelhytte gruvfält. Gruvfältet undersöktes 1897 av gruvingenjören J.G. Jungner på uppdrag av Sveriges geologiska undersökning. SGU:s beskrivning från 1902 bygger till stor del på Jungners undersökning av gruvfälten i Kvistbro socken.

SGU bedömde Gammelhyttefältet som mycket gammalt och antog att brytningen tidigare hade skett i stor omfattning. Gruvorna var fördelade på tre huvudsakliga malmstråk. På det nordligaste låg Stora Vretgruvan, på det mellersta Grönebergsgruvan och Skåpgruvan och på det sydligaste Bockabergsgruvorna.

Stora Vretgruvan uppgavs ha nått omkring 60 meters djup. Malmen bestod av både blodsten, det vill säga hematit, och svartmalm, magnetit, där blodstenen enligt äldre uppgifter dominerade.

I en modernare SGU-beskrivning anges att Vretgruvan brutits till minst omkring 64 meters djup och att Gammelhyttefältets gruvor i stort sett betraktades som utbrutna redan vid mitten av 1700-talet.

Kullagruvorna, strax norr om vägen mellan Sixtorp och Gammelhyttan, omnämns i bergmästarrelationerna 1750, då nytt arbete påbörjades i Kulla- eller Matsagruvan. År 1763 beskrevs malmen som god och tämligen riklig.

Malmförsörjningen skedde inte bara från gruvorna närmast Multen. Harbe upptecknade en äldre vinterväg som från Gammelhyttan gick via Velamshyttan, Rävtjärn, Tjokseln och Storsjön till Villingsberg och därifrån vidare mot Snöbergshyttan och Dalkarlsberg, där malm hämtades.

Odlingslandskapet kring Sixtorp hör nära samman med bergsbruket. De stora äldre ängsmarkerna behövdes bland annat för att försörja de många dragdjur som användes vid transporter av malm, kol och järn. I området finns fortfarande hägnadsrester, odlingsrösen och spår efter bevattning av fuktängar.

Mullhyttan

Vid Multens utlopp växte Mullhyttan fram kring en bergsmanshytta. Bergsmännen fick privilegium att anlägga hyttan 1641. I bergsjordeboken från 1661 redovisas 23 bergsmän från 17 hemman i hyttelaget.

En karta från 1688 visar hytta, kvarn och såg vid vattendraget från Multen. Tolv av de fjorton bergshemman som då var delägare i hyttan finns markerade. En karta från 1785 visar bland annat masugnen, dammen och en stamp söder om vägen.

År 1705 fick Mullhyttelaget tillstånd att anlägga en hjälphytta vid Dormen. Under senare delen av 1700-talet koncentrerades blåsningen åter till Mullhyttan.

År 1817 flyttade Nya Gammelhyttelaget till Mullhyttan. Under första hälften av 1800-talet var Mullhyttelaget enligt den kulturhistoriska damminventeringen det produktionsrikaste hyttelaget i Kvistbro socken.

Den sista blåsningen i Mullhyttan genomfördes 1870 och pågick i omkring 100 dygn i ett sammanhängande blåsningstillfälle. Hyttan revs 1885.

Trumön

På Trumön finns ett äldre gruvområde efter järnmalmsbrytning. Området är registrerat som fornlämning och omfattar ett flertal gruvhål.

Äldre geologiska undersökningar beskriver hur nya schakt under 1800-talet öppnades intill äldre, övergivna gruvor i området kring Multen. Malmen på Trumön utgörs bland annat av magnetit.

Kalkstensbrytning

Kalksten bröts på flera platser runt Multen. Vid Öna på sjöns södra sida finns äldre kalkbrott och vid Ängatorp och Långvassen öster om sjön finns ytterligare lämningar efter kalkbrytning.

Vid Tryggeboda nordväst om Multen ligger Limstensgruvorna. Kalksten var en viktig råvara vid järnframställningen eftersom kalken användes för att binda föroreningar vid smältningen. Brytning i reservatets norra del pågick under 1800-talet och upphörde 1905.

Gruvverksamheten har lämnat stora salar och gångar. På bergväggarna finns även äldre namn, initialer och andra inskriptioner som huggits in av gruvarbetare.

Sammantaget bildade gruvorna, kalkbrotten, skogarna, hyttorna, odlingsmarkerna och vattendragen runt Multen delar av ett sammanhängande bergsbrukslandskap.

Tryggeboda och skogsfinnarna

Tryggeboda vid Multens nordvästra strand hör till de platser i Kvistbro socken där finska nybyggare slog sig ned under slutet av 1500-talet.

Historikern Kari Tarkiainen redovisar Tryggeboda bland de finntorp som togs upp i Kvistbro under 1590-talet. Finska invånare är belagda där i domböcker från 1597 och 1599.

Den finska kolonisationen var en del av en större bosättning i Kilsbergens skogstrakter, där svedjebruket var en viktig del av försörjningen.

Tryggeboda skiljer sig från flera andra äldre bebyggelser runt Multen genom att byn inte är känd som någon hyttplats.

Färdvägar och transporter

Bergsbruket skapade ett omfattande nät av färdvägar genom skogarna runt Multen. Bergsmännen i Tryggeboda, Gammelhyttan och Sixtorp hämtade bland annat malm från Dalkarlsberg och använde en genväg från Sixtorp mot Vekhyttan som kallades Malmvägen. Enligt den lokala tradition som Harbe upptecknade skulle vägen ha stakats ut under drottning Kristinas tid.

Från Gammelhyttan gick Grytagångan norrut genom skogen mot Gryt och Norrgrytstorp. Från Tryggeboda gick Karsagångan västerut mot Karsbo och vidare mot Degerforstrakten. På gångstigarna bars och transporterades bland annat livsmedel, vilt, bär och andra varor.

Ännu på 1890-talet slutade den körbara vägen från Mullhyttan vid Tryggeboda. Söder, väster och norr om byn fanns då i huvudsak gångstigar och vintervägar.

Multen användes även vintertid. Harbes folkminnesmaterial berättar att ungdomar på söndagseftermiddagar åkte skridskor på sjön.

Roparrörelsen 1843

Kvistbrobygden blev 1843 ett viktigt område för roparrörelsen. Efter midsommar samma år uppträdde roparpredikanten Adam Smedberg från Västergötland inför en stor folkskara vid Roparstenen i Torhyttan.

Rörelsen har lämnat spår i ortnamnen omkring Multen. Harbe upptecknade Roparekullen på Önas skogsmark och Roparestenen strax väster därom. Han uppger också att Skakarehallen, en stor stenhäll på Öna ägor invid Multen, ansågs ha fått sitt namn efter roparna, som även kallades "skakarna".

Yrväderstisdagen 1850

Den 29 januari 1850 drabbades stora delar av Sverige av den så kallade Yrväderstisdagen, en plötslig och mycket kraftig snöstorm. Omkring ett hundratal människor beräknas ha omkommit, framför allt i nordöstra Götaland och östra Svealand.

Multen förekommer direkt i de lokala berättelserna om ovädret. Harbe återger efter Karl Larsson i Mullhyttan hur Lars Erik i Dalhult gick över Multens is när stormen slog till. Han förlorade mössan i vinden och skyddade huvudet med tyg från matsäcken. Hästen kom ifrån honom och när han senare hittades vandrade han förvirrad omkring på isen och pratade för sig själv.

Harbes material innehåller även berättelser om andra människor från Kvistbrotrakten som drabbades svårt under malmtransporter och andra resor samma dag.

Nödåret och skogsbranden 1868

År 1868 var ett av de svenska nödåren 1867-1869. Efter den kalla och missväxtdrabbade sommaren 1867 blev sommaren 1868 mycket varm och på många håll torr, vilket ytterligare försvårade livsmedelsförsörjningen.

Samma år inträffade enligt Harbes uppteckningar en omfattande skogsbrand i skogarna nordväst om Multen. Branden började vid Gryt, nordost om Tryggeboda, och spred sig mot Ribboda. Omkring 1 700 tunnland skog som då ägdes av Villingsberg uppges ha brunnit. Elden släcktes först efter ett par veckor.

En bred brandgata höggs från Lillsjön mot Ribboda. I Ribboda sänkte människor enligt uppteckningen ned värdesaker i källare och brunnar och Harbe uppger att hela häradet kallades ut för att hjälpa till med släckningsarbetet.

I Gammelhytteviken finns enligt ett annat av Harbes folkminnen en sten med årtal och inskription som förr blev synlig vid mycket lågt vattenstånd. Enligt sagesmannen Kalle Sten i Sixtorp hade inskriptionen gjorts under ett gammalt tork- och nödår.

År 1868 var alltså ett dokumenterat svårt torr- och nödår och samma år inträffade den stora skogsbranden i trakten. Harbe anger emellertid inte vilket år som är inhugget på stenen i Gammelhytteviken, och något säkert samband mellan ristningen och 1868 har därför inte kunnat beläggas.

Vattenreglering

Multens vattenstånd har under historisk tid påverkats av en dammanläggning vid utloppet. Frågor om rensning av utloppet och regleringen av sjön blev under 1980-talet föremål för en vattenrättslig process som senare nådde Högsta domstolen. HD:s avgörande 1990 behandlade en processuell fråga om överklagande efter återförvisning av en syneförrättning.

Den äldre dammen vid Multens utlopp utgjorde ett vandringshinder för fisk. År 2017 ersattes den med en sjötröskel och ett mer naturliknande utlopp. En omkring 40 meter lång strömsträcka byggdes upp av block, sten och grus.

Åtgärden syftade bland annat till att förbättra kontakten mellan Multen och Lillån för sjövandrande öring samtidigt som sjöns vattennivå skulle bibehållas genom den nya tröskelkonstruktionen.

Den äldre berättelsen om inskriptionsstenen i Gammelhytteviken härrör därmed från en tid med andra förhållanden vid sjöns utlopp än dagens.

Natur

Multen är en näringsfattig klarvattensjö. Sjön är förhållandevis djup och har klart vatten. Vid undersökningar 2012-2014 låg det genomsnittliga pH-värdet omkring 7,0 och siktdjupet omkring 4,6 meter.

Multen och dess strandnära områden samt nedre delen av Velamshyttebäcken är utpekade som riksintresse för naturvård.

Ett särdrag är förekomsten av flera glacialrelikta kräftdjur, arter vars nuvarande utbredning är ett arv från tiden kring den senaste inlandsisens avsmältning. I Multen har reliktpungräkan Mysis relicta, taggmärlan Pallasea quadrispinosa, vitmärlan Monoporeia affinis och hoppkräftan Limnocalanus macrurus påträffats.

Vid provfiske har bland annat abborre, mört, gädda, gärs, braxen, sutare, siklöja, lake och nors fångats.

I Lillån nedströms Multen finns flodpärlmussla. Vattensystemet hyser även öring. Flodpärlmusslans fortplantning är beroende av fisk, framför allt öring, eftersom musslans larver under en del av sin utveckling lever på fiskens gälar.

Skyddade områden

Vid Gammelhytteviken ligger Sixtorps naturreservat, bildat 2005. Reservatet omfattar 42 hektar och består av ett äldre kulturlandskap med slåtterängar, betesmarker, lövskog och lämningar efter bergsbruket vid Gammelhyttan.

I området finns bland annat odlingsrösen, hägnadsrester, spår efter äldre bevattning av slåttermarker och lämningar efter torpet Igeltjärnskulle. Över hundra fågelarter har noterats i området och hasselmus förekommer där.

Norr om Tryggeboda ligger Limstensgruvornas naturreservat. Reservatet bildades 2022 och utvidgades 2024. Det omfattar bland annat kalkbarrskog, rikkärr och de gamla kalkstensbrotten.

Längs Lillån nedströms Multen ligger Vinterbrons naturreservat', bildat 2024. Reservatet skyddar en del av Lillån med livsmiljöer för bland annat flodpärlmussla, öring, lake och stensimpa.

Försurning och kalkning

Multens avrinningsområde påverkades under 1900-talet av försurning. Kalkningsverksamhet inleddes i området omkring 1979-1980. Senare bedömningar har visat att själva Multen har bättre motståndskraft mot försurning än flera av de mindre sjöarna och vattendragen i avrinningsområdet.

I den regionala åtgärdsplanen för 2019-2023 bedömdes vattendragen och de mindre sjöarna inom åtgärdsområdet, med undantag för Multen, fortfarande vara i behov av kalkning.

Folkminnen och sägner

Folklivsforskaren Daniel Harbe samlade under första hälften av 1900-talet in ett omfattande folkminnesmaterial från Edsbergs härad. Den första delen av Folkminnen från Edsbergs härad utkom 1950 och den andra 1956.

Multen har en ovanligt rik representation i materialet. Harbe inleder sitt särskilda avsnitt om sjön med att konstatera att de äldre hade "en hel del att berätta" om Multen.

Tubbahallarna

Vid Tubbahallarna på Multens västra sida, ungefär mitt emot Fallhyttan, ansågs sjön förr vara särskilt djup. Harbe återger en berättelse om två män som försökte mäta djupet med sammanbundna linor och en sten. Under mätningen hörde de en hotfull röst från sjön och avbröt därför försöket.

Den moderna djupuppgiften för Multen är 26 meter.

Sjörå och huldran

Harbe upptecknade flera berättelser om rop från Multen. I en berättelse hade en flicka som bodde vid sjön blivit övertygad om att något ute i vattnet lockade på henne. Efter att ha försökt dränka sig räddades hon av sina föräldrar. Senare samma dag drack hon vatten från sjön och dog plötsligt. I samma stund skulle en röst ha hörts från Multen.

Gustaf Karlsson i Skogaholm hade enligt Harbe hört berättas att det som ropade ur Multen var ett sjörå som kallades huldran.

Oxen och andra vattenväsen

En annan tradition berättar om ett väsen i Multen som liknade en oxe. I samma uppteckning berättas hur vattnet vid ett tillfälle skulle ha börjat röra sig och "koka" när en kvinna befann sig vid stranden.

Harbe återger också berättelsen om en pojke som badade i Multen och mötte ett fårliknande väsen som sprang mellan benen på honom, växte sig större och försökte föra honom ut mot djupet. Han lyckades rädda sig genom att gripa tag i vassen. Sagesmannen förband händelsen med näcken eller sjörået.

Sjöormen

I Kvistbro berättades även om en stor sjöorm som skulle ha rört sig mellan sjöarna i trakten och ibland gjort utflykter mot Multenområdet.

Enligt sägnen byggde några män en fälla i ett pass mellan två sjöar nordväst om Tryggeboda. Fällan bestod av två stockar försedda med hästskobroddar. Ormen fastnade i fällan och när männen återvände skulle marken omkring den ha varit vit och en stark stank legat över platsen.

Skogsrån och jättar

På Falkenbergshöjden nordost om Gammelhyttan skulle enligt traditionen sjungande skogsrå ha visat sig.

Skogsrået var det naturväsen som enligt Harbe var mest känt och omtalat i Edsbergs härad. Falkenbergshöjden nämns uttryckligen som en av de platser i Kvistbro där väsendet sades visa sig.

På Kvarnberget norr om Tryggeboda fanns enligt lokal tradition ett märke i berget som uppfattades som spåret efter en jättefot.

Trumötallen

På Trumön stod vid mitten av 1900-talet den så kallade Trumötallen, som då var fridlyst och uppgavs ha en betydande ålder. Enligt Kalle Sten i Sixtorp användes den stora tallen förr som ett naturligt sjömärke eller en "fyr" för människor ute på Multen när vädret var dimmigt och grått.

På Önasidan hade enligt samma uppteckning tidigare funnits en annan stor tall som fyllde samma funktion, men den var borta när Harbe gjorde uppteckningen 1942.

Trängstenarna

Norr om Gammelhyttan, nära Mälasjötorpet, ligger två stora stenblock som kallas Trängstenarna, även benämnda Trånga porten och Tullportastenarna. En stig gick mellan stenarna och vid den ena fanns tidigare ett så kallat risbål, där förbipasserande lade en gren eller kvist.

Enligt en sägen gick två vallpojkar i skogen och blev osams om en flicka. De drog lott om vem som skulle få henne och den som förlorade dödade därefter sin kamrat vid Trängstenarna.

Friluftsliv

Multen används för bland annat fiske, bad, paddling och vandring. Bergslagsleden passerar området vid Sixtorp och Tryggeboda. Vid Gammelhytteviken finns bad- och friluftsområdet vid Sixtorp.

Under 1900-talet växte fritidshusbebyggelse fram på flera håll runt sjön. Under 1950- och 1960-talen började fritidshusområden vid bland annat Multen regleras genom kommunal planering.

Se även

Referenser

  1. 1 2 3 4 ”Sjölyftet” (Microsoft Excel). SMHI. http://www.smhi.se/polopoly_fs/1.11384!Sjolista.xls. Läst 10 december 2012.
  2. 1 2 ”Ladda ner data från Svenskt vattenarkiv – Vattenytor (SVAR 2012)” (Esri Shape). SMHI. http://www.smhi.se/polopoly_fs/1.31148!/Menu/general/extGroup/attachmentColHold/mainCol1/file/Vy_y_2012_2c.zip. Läst 7 oktober 2012.
  3. ↑ ”Ladda ner data från Svenskt vattenarkiv – Ackumulerade delavrinningsområden (SVAR 2010)” (Esri Shape). SMHI. http://www.smhi.se/polopoly_fs/1.22092!svaro_2010_2.zip. Läst 7 oktober 2012.
  4. ↑ ”Ladda ner data från Svenskt vattenarkiv – delavrinningsområden (SVAR 2010)” (Esri Shape). SMHI. http://www.smhi.se/polopoly_fs/1.20768!/Menu/general/extGroup/attachmentColHold/mainCol1/file/aro_y_2010_2.zip. Läst 7 oktober 2012.
  5. ↑ ”Ladda ner data från Svenskt vattenarkiv – Delavrinningsområden (SVAR 2012)” (Esri Shape). SMHI. http://www.smhi.se/polopoly_fs/1.24469!/Menu/general/extGroup/attachmentColHold/mainCol1/file/aro_y_2012_2.zip. Läst 7 oktober 2012.
  6. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Länsstyrelsen i Örebro län, Multen, sjöfaktablad, utgåva 3.1, 2017.
  7. 1 2 3 4 Linnéa Eriksson, Lekebergslagen. En sammanställning över de bergshistoriska lämningarna i Hidinge, Kil, Knista, Kvistbro, Tysslinge och Vintrosa socknar, Atlas över Sveriges bergslag, Jernkontorets bergshistoriska rapport H 107, Stockholm: Jernkontoret och Riksantikvarieämbetet, 1999.
  8. 1 2 Jan Paul Strid, ”Zur Frage eines hydronymbildenden -t-Suffixes im Norden”, i Thorsten Andersson och Eva Nyman (red.), Suffixbildungen in alten Ortsnamen. Akten eines internationalen Symposiums in Uppsala 14.-16. Mai 2004, Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 88, Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, 2004, s. 75-94, särskilt s. 84. ISBN 91-85352-57-8.
  9. ↑ Elof Hellquist, Studier öfver de svenska sjönamnen, deras härledning ock historia, Stockholm: Kungl. boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner, 1903-1906, s. 411-412.
  10. 1 2 3 4 5 6 7 Daniel Harbe, Folkminnen från Edsbergs härad, del I, Skrifter utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för folklivsforskning 19:1, Uppsala: AB Lundequistska Bokhandeln, 1950, s. 81.
  11. ↑ Lantmäteriet, topografisk karta och ortnamnsdata för området kring Multen, kartblad 10E SO.
  12. 1 2 3 Daniel Harbe, Folkminnen från Edsbergs härad, del I, Skrifter utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för folklivsforskning 19:1, Uppsala: AB Lundequistska Bokhandeln, 1950, s. 102.
  13. ↑ Ulf Jansson, Örebro län - ett län med många landskap. Program för kulturmiljövård i Örebro län, Länsstyrelsen i Örebro län, publikation 2002:22, bilaga 1, 2002, s. 20. Uppgiften om hyttlängden 1561 återges efter Nachmanson och Hannerberg 1945.
  14. ↑ Eriksson 1999, s. 154.
  15. 1 2 Daniel Harbe, Folkminnen från Edsbergs härad, del I, 1950, s. 18.
  16. 1 2 3 4 5 6 7 8 Länsstyrelsen i Örebro län, Kulturhistorisk damminventering - 138 dammar inom Eskilstunaåns avrinningsområde, rapport, 2021, avsnittet om Torhyttan och Mullhyttan.
  17. ↑ Eriksson 1999, s. 147-149.
  18. 1 2 3 4 5 6 Länsstyrelsen i Örebro län, ”Sixtorp”, naturreservatsinformation, avsnitten ”Bergsbruk” och ”Gamla betesmarker”, läst 20 augusti 2026.
  19. 1 2 3 4 Albert Blomberg och G. Holm, Geologisk beskrifning öfver Nerike och Karlskoga bergslag samt Fellingsbro härad, Sveriges geologiska undersökning, serie Ca nr 2, Stockholm, 1902, s. 35-36.
  20. ↑ Anders Wikström, Beskrivning till berggrundskartan Karlskoga SO, Sveriges geologiska undersökning, serie Af 183, 1997, s. 66.
  21. 1 2 3 4 Daniel Harbe, Folkminnen från Edsbergs härad, del II, Skrifter utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för folklivsforskning 19:2, Uppsala: AB Lundequistska Bokhandeln, 1956, s. 279-281.
  22. ↑ Riksantikvarieämbetet, Fornsök, lämning Kvistbro 150:1, gruvområdet på Trumön, läst 20 augusti 2026.
  23. ↑ Eriksson 1999, s. 128-130.
  24. ↑ Albert Blomberg och G. Holm, Geologisk beskrifning öfver Nerike och Karlskoga bergslag samt Fellingsbro härad, Sveriges geologiska undersökning, serie Ca nr 2, 1902.
  25. ↑ Eriksson 1999, s. 131 och 156.
  26. 1 2 3 Länsstyrelsen i Örebro län, ”Limstensgruvorna”, naturreservatsinformation, avsnittet ”Spännande gruvmiljö”, läst 20 augusti 2026.
  27. 1 2 Kari Tarkiainen, Finnarnas historia i Sverige. 1, Inflyttarna från Finland under det gemensamma rikets tid, Nordiska museets handlingar 109, Stockholm: Nordiska museet och Helsingfors: Finska historiska samfundet, 1990.
  28. ↑ Daniel Harbe, Folkminnen från Edsbergs härad, del II, 1956, s. 384.
  29. ↑ Stefan Öberg, artikel om Roparstenen och roparrörelsen i Torhyttan, Korsordet: Knista församlingsblad, nr 2, 2018, s. 20.
  30. ↑ Daniel Harbe, Folkminnen från Edsbergs härad, del I, 1950, s. 68.
  31. ↑ SMHI, ”Yrväderstisdagen 1850”, Kunskapsbanken, läst 20 augusti 2026.
  32. 1 2 Daniel Harbe, Folkminnen från Edsbergs härad, del II, 1956, s. 288.
  33. 1 2 SMHI, ”1868 - Ett av nödåren”, Kunskapsbanken, läst 20 augusti 2026.
  34. ↑ NJA 1990 s. 667.
  35. 1 2 Naturskyddsföreningen, Vattenvårdsåtgärder i Mullåns avrinningsområde, slutrapport, 2025, avsnittet ”Sjön Multens damm ersätts av en forsnacke”.
  36. ↑ Länsstyrelsen i Örebro län, Årsredovisning 2017, avsnittet ”Restaurering av vattendrag”, 2018.
  37. 1 2 3 Länsstyrelsen i Örebro län, Bilaga 2. Eskilstunaåns vattensystem till Regional åtgärdsplan för kalkningsverksamheten 2019-2023, Örebro län, 2019, avsnittet om Multens åtgärdsområde.
  38. ↑ Länsstyrelsen i Örebro län, ”Vinterbron”, naturreservatsinformation, läst 20 augusti 2026.
  39. ↑ Länsstyrelsen i Örebro län, Beslut om bildande av naturreservatet Vinterbron, beslut 18 september 2024, dnr 511-4137-2016.
  40. ↑ Daniel Harbe, Folkminnen från Edsbergs härad, del I, Uppsala: AB Lundequistska Bokhandeln, 1950; del II, Uppsala: AB Lundequistska Bokhandeln, 1956.
  41. 1 2 3 Daniel Harbe, Folkminnen från Edsbergs härad, del I, 1950, s. 81-82.
  42. 1 2 Daniel Harbe, Folkminnen från Edsbergs härad, del I, 1950, s. 147.
  43. ↑ Daniel Harbe, Folkminnen från Edsbergs härad, del I, 1950, s. 82-83.
  44. 1 2 Daniel Harbe, Folkminnen från Edsbergs härad, del I, 1950, s. 67-68.
  45. ↑ Daniel Harbe, Folkminnen från Edsbergs härad, del I, 1950, s. 125, avsnitt 372.
  46. 1 2 Daniel Harbe, Folkminnen från Edsbergs härad, del I, 1950, s. 110.
  47. 1 2 Daniel Harbe, Folkminnen från Edsbergs härad, del I, 1950, s. 40 och 70.
  48. ↑ Lekebergs kommun, Kulturmiljöprogram för Lekebergs kommun, antaget av kommunfullmäktige 20 juni 2016, § 54, s. 23.

Externa länkar