Torhyttan är en by och ett äldre hyttområde i Kvistbro socken i Lekebergs kommun i Örebro län i landskapet Närke. Byn ligger i skogsbygden väster om Mullhyttan, i anslutning till sjön Toren och nära Multen. Torhyttan tillhör den historiska Lekebergslagen, där järnframställning bedrevs vid ett stort antal bergsmanshyttor från medeltiden och framåt.
Vid Torhyttan finns lämningar efter medeltida järnframställning. Hyttområdet är registrerat som fornlämning L1981:7375. Ett kolprov från platsen har daterats med kol-14-metoden till 540 ± 100 BP. Dateringen redovisades i den bergshistoriska undersökningen som omkring år 1410, men värdet är okalibrerat och ska därför inte uppfattas som ett exakt anläggningsår.
Torhyttan ingick i Lekebergs bergslag, ett äldre bergsbruksområde i västra Närke. Järnframställningen byggde på tillgång till järnmalm, skog för framställning av träkol och rinnande vatten för att driva hyttornas blåsbälgar. Hyttorna drevs vanligen gemensamt av bergsmän i så kallade hyttelag.
Kol-14-dateringen från Torhyttans hyttområde visar att verksamhet förekom på platsen under medeltiden.
I Länsstyrelsens kulturhistoriska damminventering anges 1640 som det äldsta kända skriftliga belägget för platsen. Namnet skrevs då Torhÿttan. I en masugnsrelation från 1649 omnämns Toore hytta som en öde hytta som då hade legat öde i mer än hundra år.
Om uppgiften från 1649 var riktig hade järnframställningen vid Torhyttan alltså upphört senast under första hälften av 1500-talet. Detta stämmer tidsmässigt med den medeltida dateringen från själva hyttområdet.
Den egentliga hyttan försvann, men bebyggelsen levde vidare. På en karta från 1688 utgjordes Torhyttan av ett hemman beläget norr om vattendraget.
På en karta från 1805 finns Torhyttan åter utmärkt. Sjön Toren förefaller på kartan vara uppdämd i sin östra del, ungefär där en väg går i dag. Dämningen visar hur vattenlandskapet kring Toren har förändrats historiskt och kan ha anknytning till äldre vattenkraftsanvändning på platsen.
Namnen på både byn och den närbelägna sjön har förekommit i flera former. Sjön som i dag heter Toren har tidigare dokumenterats som Tolen, medan Torhyttan även har förekommit under formen Tolhyttan.
Institutet för språk och folkminnens ortnamnsregister innehåller flera uppteckningar av formerna Tolen, Toren och Torn för sjön samt Tolhyttan och Torhyttan för bebyggelsen.
Språkforskaren Elof Hellquist behandlade sjön Tolen i Kvistbro socken i verket Studier öfver de svenska sjönamnen, deras härledning ock historia. Han beskrev den som en mycket liten sjö i närheten av den betydligt större Multen och nämnde uttryckligen Tolhyttan i samband med sjön.
Hellquist jämförde Tolen med flera andra svenska sjöar med samma namn. Han konstaterade att dessa vanligen var små och ofta låg i närheten av betydligt större sjöar. Som möjlig etymologisk förklaring sammanförde han namnet med norskt dialektalt tøl, ett ord med betydelser i stil med "pyssling", "stackare" eller "stympare". Han tolkade därför sjönamnet som ett namn som kunde syfta på sjöns litenhet eller obetydlighet i förhållande till en större grannsjö.
Tolkningen är en etymologisk hypotes och inte säkert fastställd. Namnformer med Tor- är samtidigt mycket gamla. Torhÿttan är belagt 1640 och Toore hytta 1649. Det går därför inte att beskriva namnens utveckling som en enkel förändring från Tolen och Tolhyttan till Toren och Torhyttan. Former med l och r tycks ha förekommit parallellt eller växlat under lång tid.
Det finns inget säkert belägg för att förleden Tor- i Torhyttan ursprungligen syftar på guden Tor eller på personnamnet Tor.
Torhyttan fick en framträdande roll under Roparrörelsen i Närke sommaren 1843. Roparrörelsen var en del av den tidiga svenska väckelsen och fick sitt namn efter de kringvandrande lekmannapredikanter som kallades ropare eller bättringsropare.
En av de mest uppmärksammade predikanterna var Adam Smedberg, född 1813 i Dala socken i Västergötland. Smedberg hade bland annat arbetat som smed och tjänstgjort som artillerist innan han 1842 kom i kontakt med den religiösa väckelsen och började predika.
Personer från Kvistbro som hört Smedberg vid möten i Finnerödja uppmanade honom att komma till Kvistbro socken. I början av juli 1843 anlände han tillsammans med andra ropare till trakten. Den 3 juli predikade han i Hinderstorp och därefter hölls sammankomster på flera platser i Kvistbrobygden.
Mötena kunde locka mycket stora folksamlingar. I den senare väckelsehistorikern E. J. Ekmans skildring uppges att uppemot 3 000 människor samlades vid vissa möten och att besökare kom från andra delar av Närke och även från Västmanland.
Myndigheterna försökte stoppa verksamheten. De stora religiösa sammankomsterna ägde rum under en tid då lekmannaledda religiösa möten utanför Svenska kyrkans kontroll var starkt begränsade. Smedberg och andra ropare saknade dessutom giltiga resehandlingar. Försöken att gripa dem mötte motstånd bland delar av lokalbefolkningen.
Den 22 juli 1843 hölls ett roparmöte vid den så kallade Roparstenen i Torhyttan, vid Multen. Ett följe hade samlats för att försöka gripa Smedberg och de andra västgötska roparna.
Smedberg och hans följeslagare lyckades ta sig ut på Multen med båt och undkom. Under händelsen avlossades flera bösskott efter de flyende.
Konfrontationen i Torhyttan blev inte slutpunkten för rörelsen. Redan följande dag hölls ett stort möte i Vekhyttan. Därefter följde sammankomster vid Trollkarlsklint i Sirsjötorp den 24 juli och i Ribbohyttan den 26 juli. Till mötet i Ribbohyttan uppges människor ha kommit från tre län.
Den 27 juli försökte myndigheterna skingra ytterligare ett möte vid Bällsås. Våldsamma sammanstötningar uppstod mellan myndighetspersoner och delar av den församlade befolkningen. Smedberg fick därefter natthärbärge på en gård i Bällsås.
Tidigt den 28 juli återkom myndigheterna. En stor folksamling gjorde motstånd och nya slagsmål uppstod. Samtida skildringar beskriver även hur kvinnor deltog aktivt i motståndet. Enligt Nerikes Allehanda lyckades kvinnor vid ett tillfälle befria Smedberg efter att han gripits genom att angripa myndighetspersonerna med störar.
På eftermiddagen den 28 juli 1843 lyckades myndigheterna slutligen gripa Smedberg. Han fördes i bojor till fängelset på Örebro slott.
Efter oroligheterna åtalades ett tjugotal personer för sin inblandning. Rättegången inleddes vid Edsbergs Sanna den 23 augusti 1843 inför en stor folksamling. Militär fanns på plats för att upprätthålla ordningen.
I december samma år dömdes Smedberg och flera av hans anhängare till stränga straff. Domarna mildrades senare av hovrätten och därefter ytterligare genom kungligt beslut 1844.
Händelserna har senare ibland benämnts religionskriget i Kvistbro. Historikern Tomas Lundström har framhållit att konflikten inte enbart kan förstås som en religiös motsättning. De samtida och senare berättelserna skiljer sig kraftigt åt, och händelserna kan även ses mot bakgrund av sociala motsättningar mellan delar av allmogen och den lokala överheten.
Den samtida Nerikes Allehanda beskrev rörelsen i negativa termer och betonade fanatism, oordning och bedrägeri, medan E. J. Ekman i sin väckelsehistoria från slutet av 1800-talet främst såg händelserna som en del av en religiös väckelse där våldsamheterna utgjorde ett avsteg från rörelsens egentliga syfte.
Roparstenen finns kvar som ett lokalt minne av händelserna 1843 och ingår i den kulturhistoriska miljön kring Torhyttan.
Under 1900-talet förändrades Torhyttans karaktär. Det äldre bergsbruks- och jordbrukslandskapet kompletterades med fritidsbebyggelse.
Utvecklingen hängde samman med det ökande svenska friluftslivet under 1900-talet. Efter införandet av semesterlagstiftningen 1938 ökade efterfrågan på fritidsområden i Kilsbergsbygden. Fritidshusbebyggelse etablerades bland annat vid Torhyttan och andra sjönära områden i västra delen av nuvarande Lekebergs kommun.
Under 1950- och 1960-talen började flera fritidshusområden kring bland annat Multen regleras genom fysisk planering. Torhyttan utvecklades därmed till ett område med en betydande andel fritidsbebyggelse, samtidigt som permanent bebyggelse har funnits kvar.
I landskapet finns fortfarande spår efter platsens äldre användning, bland annat hyttlämningar, äldre odlingsmark, stenmurar och andra lämningar från det historiska jordbruks- och bergsbrukslandskapet.
Torhyttan rymmer flera olika lager av lokal historia. Det medeltida hyttområdet vittnar om Lekebergs bergslags äldre järnframställning, medan damm- och vattenmiljön kring Toren visar hur vattendragen har utnyttjats och förändrats över tid.
Roparstenen knyter platsen till den religiösa och sociala konflikten i Kvistbro socken sommaren 1843. Senare tiders fritidsbebyggelse speglar i sin tur 1900-talets förändrade användning av landskapet.