N44

N44
Den centrala regionen av N44
Observationsdata
TypEmissionsnebulosa
StjärnbildSvärdfisken
Rektascension05t 21m 37,89s
Deklination-67° 54′ 42,77″
Avståndca 170 000 ljusår ljusår
Skenbar magnitud+7,4
NoterbartTillhör Stora magellanska molnet
Fysiska egenskaper
Radieca 500 ljusår
Se även: Nebulosor, Lista över nebulosor
Bild som kombinerar vyer av N44 i synligt ljus med bilder i infrarött ljus och röntgenstrålning.

N44 är en emissionsnebulosa med superbubbelstruktur belägen i Stora magellanska molnet och en satellitgalax till Vintergatan i stjärnbilden Svärdfisken. Ursprungligen katalogiserad i Karl Henizes "Catalogue of H-alpha emission stars and nebulae in the Magellanic Clouds" från 1956, är den ca 1 000 ljusår bred och 160 000–170 000 ljusår borta. I N44 finns ett 250 ljusår stort hål.

Superbubbelstrukturen hos N44 i sig formas av strålningstrycket från en 40-stjärnig grupp belägen nära dess centrum. Stjärnorna är blåvita, mycket lysande och mycket kraftfulla. Bubbelstrukturen N44F har formats på ett liknande sätt. Den har en het, massiv central stjärna med en ovanligt kraftig stjärnvind som rör sig med 7 miljoner kilometer per timmen. Detta beror på att den förlorar material med 100 miljoner gånger solens hastighet, eller ca 1015 ton massa per år. Emellertid har varierande densitet i N44-nebulosan orsakat bildandet av flera stoftpelare som kan dölja stjärnbildning. Denna varierande densitet orsakas sannolikt av tidigare supernovor i närheten av N44. Många av de stjärnor som har format den kommer så småningom också att sluta som supernovor. De tidigare effekterna av supernovor bekräftas också av det faktum att N44 avger röntgenstrålning.

N44 klassificeras som en emissionsnebulosa eftersom den innehåller stora områden av joniserat väte. De tre starkaste emissionslinjerna i nebulosan är dock enkeljoniserade syreatomer, som emitterar vid en ultraviolett våglängd på 372,7 nm, dubbeljoniserade syreatomer, som emitterar vid en blågrön våglängd på 500,7 nm, och neutrala väteatomer, som emitterar väte-alfa-linjen vid en röd våglängd på 656,2 nm.

Galleri

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, N44 (emission nebula), 20 december 2024.

Noter

  1. 1 2 ”N44 på ESO”. Arkiverad från originalet den 28 januari 2013. https://www.webcitation.org/6E0Z2Z3Mu?url=http://www.eso.org/public/images/eso0332b/. Läst 21 mars 2016.
  2. 1 2 3 4 ”Roses in the Southern Sky”. ESO. 3 november 2003. http://www.eso.org/public/news/eso0332/. Läst 7 maj 2012.
  3. ↑ ”A Surprising Superbubble”. ESO Picture of the Week. http://www.eso.org/public/images/potw1236a/. Läst 3 september 2012.
  4. ↑ H. Nakajima, H. Yamaguchi, M. Ueno, A. Bamba och K. Koyama (26 september 2005). ”Exploring High Energy Activities in the Superbubble N44 With XMM-NEWTON”. The X-Ray Universe Symposium. European Space Agency. Arkiverad från originalet den 14 juli 2014. https://web.archive.org/web/20140714122902/http://xmm.esac.esa.int/external/xmm_science/x-ray-symposium/173952_hn_n44inlmc.pdf. Läst 10 maj 2012.
  5. 1 2 3 ”The N44 Superbubble”. Astronomy Picture of the Day. NASA. 6 februari 2006. https://apod.nasa.gov/apod/ap060206.html. Läst 10 maj 2012.
  6. ↑ Michaud, Peter (4 januari 2006). ”Gemini Looks Down the Mouth of an Interstellar Cavern”. Gemini Observatory. http://www.gemini.edu/index.php?q=node/171. Läst 10 maj 2012.
  7. 1 2 ”The N44 Emission Nebula”. Astronomy Picture of the Day. NASA. 13 februari 2006. https://apod.nasa.gov/apod/ap060213.html. Läst 7 maj 2012.
  8. 1 2 3 Wilkins, Jamie; Dunn, Robert (2006). 300 Astronomical Objects: A Visual Reference to the Universe (1st). Buffalo, New York: Firefly Books. ISBN 978-1-55407-175-3. https://archive.org/details/300astronomicalo0000wilk
  9. ↑ ”N44 in the Large Magellanic Cloud (Central Region)”. ESO. 3 november 2003. http://www.eso.org/public/images/eso0332b/. Läst 7 maj 2012.
  10. ↑ ”Detail of N44 in the Large Magellanic Cloud”. ESO. 22 juni 1999. http://www.eso.org/public/images/eso9931b/. Läst 7 maj 2012.

Externa länkar