Vy från gruvlaven i Intrånget. I förgrunden rester efter gruvverksamheten.
Olshytteberget, eller Vikaberg, är ett berg nära Olshyttan i Hedemora kommun, Dalarnas län. I berget bröts tidigare järnmalm. Gruvor som legat i berget (det så kallade Olshyttefältet) inkluderar bland annat Bokhållaregruvan, Oxbergsgruvan, Stjälkgruvan och Örntjärnsgruvan. Berget hade gruvdrift från 1300-talet fram till år 1900. 1912 återupptogs gruvdriften i bergets översta del och en gruvby, Intrånget, växte upp på bergets topp. Gruvan var i drift fram till 1969. Gruvlaven, som är byggd i trä, fungerar numera som utsiktstorn och genomgick ett större reparationsarbete under 2009.
Gruvan Intrånget (Intrångsfältet), fram till 1800-talet Vikabergs järngruva, även kallad Penningegruvan, hade privilegiebrev från 1354. Den gav upphov till samhället med samma namn, som bildades 1913–1916, när gruvan moderniserades och gjordes djupare. Intrånget är idag en by med ett tjugotal invånare, men vid gruvans mest aktiva period bodde och arbetade cirka 300 personer i samhället.
År 1868 bildades Stora Långviks Gruv AB av gruvorna i Garpenbergs och By socknar. År 1911 sålde majoritetsägaren Stockholms Enskilda Bank företaget till tyska Bochumer Verein GmbH, vilket 1926 uppgick i Vereinigte Stahlwerke AG. De nya ägarna röjde mark och byggde en relativt stor anläggning på berget med bland annat sågverk, anrikningsverk, sovringsverk, kontor och arbetarbostäder. Tidigare hade gruvarbetarna bott i samhällena nedanför berget. År 1915 byggdes en butik och matservering för arbetare och tjänstemän, men huset kom senare att fungera som småskola för första och andra klass.
På 1930-talet byggdes fler byggnader, bland annat en ny chefsbostad, vilket gjorde att den gamla kunde bli mäss för tjänstemännen. Nya tjänstemanna- och ingenjörsbostäder byggdes i slutet av 1930-talet, samtidigt som det gamla bostadsbeståndet renoverades.
År 1946 byggdes ett nytt schakt i gruvan, Centralschaktet, 487 meter djupt. Schaktet var landets modernaste bergverk vid denna tid. Malmen hade mycket låg fosforhalt och innehöll 69% järn. Via en linbana fraktades malmen till Gruvgården, där den lastades på tåg. När järnvägen Gruvgården-Fors järnväg 1967 lades ned (årsskiftet 1966–1967) fick malmen istället fraktas med lastbil, först till Brattfors och sedan vidare till Hedemora. År 1950 löste AB Statsgruvor in Stora Långviks och drev Intrånget fram till 30 december 1969 då den lades ned pga malmbrist.
Den 16 december 1950 uppstod en våldsam brand i en av krossarna. Flera byggnader förstördes, och för att rädda gruvlaven och kontoret sprängdes byggnaden i brandens norra del.
Det uppstod även två bränder 1982 i den nedlagda gruvan. 13 maj brann verkstaden, maskinhuset och gruvstugan ner, och 25 maj totalförstördes kontoret och många dokument som inte hade hunnit flyttas till Dalarnas länsarkiv gick upp i rök.
Bildgalleri
Övergiven butiksbyggnad.
Vy över bebyggelsen.
Disponentvillan.
Den bevarade gruvlaven vid Intrånget.
Referenser
Lind, Atta(1988).Intrånget: en gruvby. Dalarnas museums serie av småskrifter, 0346-6949; 51. Falun: Dalarnas museum. Libris7764923. ISBN 91-87466-01-5 (till avsnittet om Intrånget)
Noter
↑Statistikdatabasen: Landareal per tätort, folkmängd och invånare per kvadratkilometer. Vart femte år 1960–2015, SCB, läs online, läst: 1 november 2016.[källa från Wikidata]
↑Kodnyckel för SCB:s statistiska tätorter och småorter - Koppling mellan gammalt och nytt kodsystem, SCB, 11 november 2021, läs online.[källa från Wikidata]
