Per Olov Enquist växte upp utan syskon med sin mor, folkskolläraren Maja Enqvist (1903–1992), född Lindgren. Hans far, småbrukaren Elof Enqvist (1903–1935), dog när Enquist var liten. Modern var djupt troende och engagerad i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Enquist beskrev senare skogen som en viktig del av sin barndom: ”Jag var inte ensam. Jag hade tallarna”.
Under 1950-talet tävlade Enquist i höjdhopp och nådde 1,97 meter. Han studerade bland annat litteraturhistoria vid Uppsala universitet, där han blev vän med Lars Gustafsson och Lars Lönnroth. Han tog filosofisk ämbetsexamen 1960 och arbetade sedan som kulturkritiker för Svenska Dagbladet och Expressen.
Enquist bodde i Västberlin 1970–1971. I början av 1970-talet ledde han TV-programmet Kvällsöppet. År 1973 arbetade han som gästprofessor vid UCLA i Los Angeles.
I en artikel från 1975 försvarade Enquist de röda khmerernas tömning av Phnom Penh. Stadens invånare hade tvingats ut på landsbygden, där de sattes i tvångsarbete. Enquist kritiserades senare för artikeln. I självbiografin Ett annat liv skrev han om artikeln och de massövergrepp som följde. Han uppgav också att han inte visste vem Pol Pot var när han skrev artikeln.
Enquist bodde i Köpenhamn 1978–1993 och flyttade sedan tillbaka till Sverige. Somrarna 2013 och 2014 var han programvärd för sammanlagt åtta avsnitt av Allvarligt talat i Sveriges Radio. År 2024 gav Norstedts ut boken Allvarligt talat med hans bidrag till radioprogrammet.
Författarskap
Per Olov Enquist på Bok- och biblioteksmässan 2011.Per Olov Enquist presenterar sig själv på Bok- och biblioteksmässan 2012.
Enquist skrev romaner, dramer, krönikor och andra berättelser. Under pseudonymenPeter Husberg skrev han en collageroman, Bröderna Casey (1964), tillsammans med Leif Nylén och Torsten Ekbom. De övriga romanerna har han skrivit ensam, under eget namn.
Han debuterade som författare med Kristallögat (1961), och slog igenom 1964 med Magnetisörens femte vinter, som även har filmatiserats. Internationellt fick han sitt genombrott med Legionärerna som översattes till flera språk och filmatiserades av Johan Bergenstråhle med titeln Baltutlämningen. Enquist skrev även för film och tv med manus som Strindberg, Ett liv (1985) och filmerna Il Capitano (1991) och Hamsun (1996). Som dramatiker fick han ett stort internationellt genombrott med debutpjäsen Tribadernas natt (1975). Han samarbetade med Anders Ehnmark i flera pjäser och med Ingmar Bergman i Bildmakarna på Dramaten i Stockholm 1997. Han var även verksam som regissör, både inom teater och film. Bland annat regisserade han en kontroversiell uppsättning av dramat Fröken Julie i Köpenhamn 1984.
Enquists författarskap brottas med sanningsproblemet i etiskt och metodologiskt hänseende; centralt är spänningen mellan det subjektiva, det relativa och det absoluta, samt det objektiva, illusion och desillusion. Ett exempel på detta är berättandets ofta experimentella form som var som mest radikal på 60-talet och som i Magnetisörens femte vinter gestaltar sig genom insprängda dagboksanteckningar i berättelsen. Ett annat är en återkommande balansgång mellan fiktion och fakta, fantasi och verklighet, som yttrat sig i dokumentärromaner eller faktioner (Legionärerna) och historiska romaner (Livläkarens besök, Lewis resa). Många gånger låter Enquist oförståndiga eller obildade människor kontrasterande förmedla berättelsen, med ett mikroperspektiv på världens stora skeenden. Flera romaner handlar om faktiska personer och händelser, exempelvis Blanche och Marie (2004) om hysteriforskaren Jean Martin Charcots patient och älskarinna Blanche, hennes tillfrisknande och liv som assistent hos Marie Curie.
Uppväxten i Västerbotten och i en djupt religiös miljö lämnade spår i flera av Enquists romaner, dels språkligt i form av norrländska ordvändningar eller västerbottniska dialektinslag och lån från fromhetslitteraturen, dels tematiskt med flera verk geografiskt placerade i Västerbotten (bland andra Sekonden, Musikanternas uttåg, Kapten Nemos bibliotek), eller med beröring till väckelserörelsens historia (Lewis resa).
Romanen Livläkarens besök från 1999 blev en stor internationell framgång och belönades med Augustpriset. Den blev 2008 basis för en opera av den danske kompositören Bo Holten.
Böckerna Livläkarens besök och Nedstörtad ängel finns upptagna i boken Tusen svenska klassiker.
2008 utkom Enquists självbiografi, Ett annat liv, som belönades med Augustpriset. Det var andra gången han erhöll priset; första gången var för Livläkarens besök 1999. År 2009 vann han Iris Ljudbokspris för ljudboksversionen av Ett annat liv som han själv läste in. Självbiografin uppmärksammades inte minst för författarens inträngande skildring av sin alkoholism.
Ett återkommande tema för kulturskribenten Enquist var under två decennier turerna kring utredningen av mordet på Olof Palme, i form av bokrecensioner och egna iakttagelser, ett ämne han 1992 också behandlade i skönlitterär form i essäsamlingenKartritarna.
Enquist har översatt Wolf Biermanns sångtext "Ermutigung", svensk titel "Uppmuntran", som tonsatts och medtagits som nr 824 i Svenska kyrkans psalmbokstillägg Psalmer i 2000-talet.
Enquist var en av Sveriges mest framgångsrika författare utomlands, bland annat i Tyskland, och tilldelades ett stort antal internationella priser.
Film
Utöver manus till åtta filmer, har P.O Enquist även regisserat två av dessa, nämligen Magisk cirkel, från 1995 och Från regnormarnas liv, 1998. Han framträder även i dokumentären Kapten Nemos barn från 2010.
Liknelseboken (2013) blev Enquists sista roman. Åren efter 2014 blev han mer sällsynt i offentligheten. Han ställde dock upp i några intervjuer även på senare år, bland annat i Sveriges radio våren 2018. P.O. Enquist är begravd på Katarina kyrkogård i Stockholm.
Privatliv
Enquist var gift första gången från 1960 med fil. mag. Margareta Ersson, med vilken han fick en son, Mats Enquist 1961 och en dotter 1968. Andra gången var han 1980–1994 gift med teaterchefen Lone Bastholm och tredje gången från 1995 med Gunilla Thorgren, journalist och politiker (S). Paret var bosatt i Vaxholm.
2007 – Veronas Romeo och Julia-pris för Boken om Blanche och Marie
2007 – Premio Napoli för Boken om Blanche och Marie. I prismotiveringen framhölls romanens skildring av konflikten mellan fantasi och verklighet, där svaret lämnas öppet för läsaren.
2009 – Österrikiska statens pris för europeisk litteratur. Priset förknippades i den tidigare framställningen med Ett annat liv. Juryn framhöll Enquists förnyelse av den moderna romanen och självbiografin.
↑P.O. Enquist(2008).Ett annat liv. Stockholm: Norstedts. sid.197–198. ”Han skall dock få lära sig att fullständigt korrekta ståndpunkter kan bli helt fel när tid förrinner. Västlig press rasar över utrymningen, han upprörs över skenheligheten i att inte fråga sig vem som egentligen skapat detta helvete i Vietnamkrigets efterföljd, alltså USA. Han skriver en kort artikel om medias krokodiltårar som innehåller meningarna "Då utrymde man huset och började städa upp. Man började skura golv och väggar, eftersom inte människor skulle leva i förnedring här, utan i fred och med värdighet. I väst flödar då krokodiltårarna. Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg."
Denna riktiga analys, möjligtvis med undantag av ordet "bara", efterföljs så de närmaste åren av den fasansfulla verkligheten som är The Killing Fields, en miljon döda, förfärliga lidanden för de utdrivna, och existensen av en av historiens värsta massmördare, Pol Pot. Han får under något decennium epitetet Pol Pot-anhängare och folkmordsnostalgiker. Det förra, om Pol Pot, är dock genant på ett speciellt sätt: han förtiger att han när artikeln skrevs inte visste att denne Pol Pot existerade och i varje fall inte vem han var.”
