_-_no_BG.png)
Pallasch, förr även pallas eller pallats (se avsnitt: § Etymologi; uttal: /paˈlaʃ/), är en hugg- och stötvärja avsedd för i första hand det tunga kavalleriet. Typen kan beskrivas som en sabel med rak eller lätt krökt klinga.
Pallaschen liksom även sabeln började i mitten av 1700-talet ersätta de gamla värjtyperna hos de europeiska arméerna.
Pallasch härrör ursprungligen från ungerska pallos, pallas, för samma vapen, men i grunden med betydelsen "slagsvärd", vilket i sin tur härrör från turkiska pala, som historiskt var en typ av huggare för kavalleri (i grunden av latinets pāla, "bredblad, spade"). I svenskan börjar namnet förekomma omkring början av 1600-talet, belagt redan 1614 i en beskrivning om Ryssland, och torde därmed härröra från ryska палаш (palasj; jämför polska: pałasz).
Jämför historiska stavningar:
Ett annat historiskt namn för eneggade svärd har annars varit enbak (enryggad), snarast motsvarande engelska backsword ("ryggsvärd", "svärd med (rak) ryggsida", "pallasch") och tyska Rückenklinge ("ryggklinga", "klinga med ryggsida"). En 1600-talsdikt, Bröllopsbesvärs ihugkommelse, lyder bland annat: "En vill knivas i kväll, en annan fordrar i morgon antingen hugg av den hårde palas eller bredaste enbak...
Ytterligare anliggande begrepp är huggvärja med diverse synonymer, delvis huggpamp, pamp, plit, huggare och svissare.
Pallaschens fäste är analogt med sabelns. Som handskydd finns varbygel och vanligen ett korgfäste. Klingan är ungefär en meter lång, men gentemot sabeln rak istället för krökt, även om lätt krökning förekommer (vid smidning drar godset i bladets rygg ihop sig under svalning och kan bilda en lätt krökning). Vapnet används både för stöt och hugg. Den raka klingan avsåg ge kavallerister bättre möjlighet under ritt att stöta med vapnet gentemot sabeln. Samtidigt är klingan ganska bred och tung (djup och grav) för att ge bättre hugg än värjan.
Svenska Akademiens ordbok (SAOB) anger som en allmän beskrivning att en pallasch är en tung hugg- och stötvärja för kavalleri, huvudsakligen med rak, bred, en- eller tveeggad klinga, försedd med sabelfäste. Ibland används 'pallash' även om andra likartade vapen med breda och kraftiga klingor och utvecklat handskydd.
I egentlig mening är pallascher eneggade, men flera historiska typer är tveeggade vid spetsen (även kallat 'tveeggat spetsparti') för att kunna stöta bättre, och begreppet har även utbrett använts om tveeggade värjor av liknande slag.
Med undantag av Husarregementet var det svenska kavalleriet ända in på 1770–1780-talen beväpnat med värjor av efterkarolinsk eller till och med av rent karolinsk modell. Första gången man i svenska officiella handlingar påträffar benämningen pallasch på ett sidovapen för svenskt kavalleri är 1765 då man förordade dess införande. Man menade då troligen ett vapen med korgfäste med bred, kraftig klinga efter preussisk modell.
Olika tolkningar har funnits för vad som kännetecknar en pallasch. Under senare delen av 1700-talet och därefter benämndes sidovapnen för kavalleriet i Sverige allmänt pallascher antingen de hade raka eller krokiga klingor. Begreppet har varit föremål för diskussion sedan dess och benämningarna pallasch, sabel och värja har använts om varandra. Främst har konstruktionen av fästet med eller utan knapp varit avgörande om vapnet skall kallas värja eller pallasch. Den så kallade "pallaschen m/1775" för Västgöta och Smålands kavalleriregementen är därmed i egentlig mening ingen pallasch.
I Sverige inköptes 1808 från England ett stort parti pallascher modell 1796(en) (Pattern 1796 Heavy Cavalry Sword) för svenska armén, i sig en brittisk kopia av en österrikisk pallasch utförande 1769.