Paraply

Produktutveckling

Att paraplyet är hopfällbart gör det lättare att bära och transportera när det inte är nederbörd; vissa hopfällbara paraplyer även nyttjas som promenadkäpp. Mindre "reseparaplyer" har även en stång som kan fällas ihop som en tubkikare, vilket ytterligare minskar storleken på den hopfällda regnskärmen.

Inledningsvis var skärmen oljad eller vaxad, men senare har det vattentäta tyget i regel varit impregnerat. Alternativt kan skärmen bestå av ogenomtränglig plast. På 1850-talet utvecklades konstruktionen, då de tidigare rotting-, bard- eller bambubaserade ekrarna började ersättas av ekrar lätta sådana tillverkade av stål.

En äldre form av parasoll/paraply kallades en-tout-cas. Detta ord kommer från franskan, där det betyder "för varje fall". Detta paraply kan även fungera som skydd emot solen. Den regntåliga duken i ett stor paraply/parasoll kan även jämföras med den hos markiser, fasta väderskydd för fönster, altaner eller gäster på uteserveringar. Paraplyer är utmärkta "vindfång" och kan vara svåra hantera i hård vind.

Bakgrund

Fördjupning: parasoll

Namnet paraply är hämtat från franskans para-pluie, 'mot regn'. Detta är en efterbildning av parasollet som i sig betyder 'mot sol'.

Paraplyer (liksom parasoll) var i bruk redan hos forntidens mesopotamier, egyptier, kineser och indier, men då förbehållna endast åt furstar och andra högt uppsatta personer. Dessa sol- och nederbördsskärmar var ofta stora och hållna av bärare eller tjänare, vilket bidrog till att markera den skyddade personens höga status. Funktionen att skydda mot solen ses som den äldsta, och i det forntida Egypten kunde skyddet tidigt bestå av palmblad eller (struts)plymer.

Antikens greker introducerade dessa skärmar till Europa som solskydd, medan romarna nyttjade dem för att skydda mot regn. Under medeltiden försvann bruket av paraply/parasoll i Europa. Mot slutet av 1500-talet återkom bruket av paraplyer i Italien, där påven och prästerskapet även använde dem som en statusmarkör.

1600- och 1700-talet

Därifrån spreds bruket vidare i Europa under 1600-talet, som en utveckling ur det solskyddande parasollet. Först introducerades bruket i Frankrike, varefter stora delar av Europa under 1700-talet börjat använda paraplyer/parasoll. Ännu på 1700-talet kunde dock brittiska män bli hånade när de bar ett paraply (eller parasoll); en riktig karl ansågs kunna tåla regn eller åtminstone ha råd med en droska.

Först på 1750-talet etablerades paraplyet som en accessoar lämplig även för män, sedan sjukhusdirektören Jonas Hanway vid denna tid börjat bära paraply på sina stadspromenader. Som solskydd (parasoll) blev dock ett mindre parasoll en modeattiralj i utomhusdressen för modemedvetna kvinnor.

1800- och 1900-talet

Vid mitten av 1800-talet hade paraplyet blivit en vanlig accessoar för mäns personliga bruk. Mäns paraplyer var i allmän svarta, vid en tid då den oftast svarta manskostymen började standardiseras. Under 1900-talet har dock färgvalet på paraplyer blivit mer liberalt för både män och kvinnor.

Först på 1920-talet konstruerades det första reseparaplyet med en hopfällbar stång. Detta innebar att stången kunde skjutas ihop som en tubkikare. Denna portabla lättviktsmodell har senare blivit en av de två mest spridda typerna av paraply. Den andra typen är det "klassiska" paraplyet, med ett svängt handtag, lång stång och bredare skärm.

Litteratur och folktro

Paraplyet har använts i kulturen, som symbol och inom olika ämnen. Ett sådant är hos John Blund, en saga av H.C. Andersen om en folkmytologisk figur som breder ut sitt (skyddande) paraply över barn som ska sova. John Blunds "arsenal" hade redan tidigare i folktron kompletterats med en förmåga att strö sand (se även Sandman) i trötta människors ögon.

På film

Barnflickan Mary Poppins, skapad i bokserien med samma namn av Pamela L. Travers och senare föremål för en Oscarsbelönad film med Julie Andrews, använder ett paraply för att flyga. Denna användning av paraplyet kan jämföras med hur fallskärmar och hängglidare – även de med uppspända, lufttäta textilier – används för glidflykt eller kontrollerade landningar från hög höjd.

• 
  Målningen Les Parapluies av Auguste Renoir (1881–1886).
• 
  Man med paraply i regn och blåst, tecknad av Charles Stanley Reinhart (1887).
• 
  Trickfoto med "flygande" kvinna med paraply à la Mary Poppins (1903).
• 
  Avfyrningsmekanism i handtaget till ett "paraplyvapen".

Paraplyer har använts inom bland annat äventyrs- och kriminalfilmer, som manliga attribut med ibland gömda vapen. Så är fallet i filmer om Batman, där Pingvinen kan skjuta med sitt paraply. I Kingsman används paraplyer både som spionverktyg och skjutvapen, inspirerat av "superspionen" John Steed i TV-serien The Avengers.

Liknande användning är ovanligt men har förekommit i verkligheten. Den bulgariske exildissidenten Georgi Markov mördades med hjälp av ett "bulgariskt paraply".

Symbolik och politik

På andra ställen inom populärkulturen syns paraplyer/parasoll som regnskydd (Singin' in the Rain), skydd i allmänhet, ensamhet, romantik eller mystik. I Rihannas poplåt "Umbrella" är paraplyet symbol för kärlek, lojalitet och beskydd. Paraplyn (eller parasoll) kan även användas som symbol för turistguider eller turistguidning. En paraplyorganisation ger en övergripande samordning för ett antal medlemsorganisationer med samma syfte.

Röda paraplyer/parasoll har, med sin traditionella koppling till relationer och sexualitet, sedan 2001 kommit att antas som symbol inom rörelsen för sexarbetares rättigheter. Detta syns även i organisationsnamn som Red Umbrella Sweden, Red Umbrella Project (USA) och Red Umbrella Fund. I regel är det röda paraplyer som används som symboler inom rörelsen, där den röda färgen även kan kopplas till den äldre branschsymbolen med röda lyktor (se engelskans red-light district, för prostitutionsstråk eller -kvarter). Första gången det röda paraplyet användes i denna betydelse var i samband med en sexarbetardemonstration vid konstbiennalen i Venedig, en stad mer känd för vatten än sol och på en ö (Lido di Venezia) som gett namn åt en erotisk kabaré i Paris.

Noter

Allmänna källor

• Paraply i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1915)