| Paul Kosok | |
| Född | 1896 Long Island City, USA |
|---|---|
| Död | 1959 |
| Medborgare i | USA |
| Sysselsättning | Antropolog, historiker |
| Arbetsgivare | Long Island University |
| Redigera Wikidata | |
Paul August Kosok, född 21 april 1896, död 1959, var en amerikansk antropolog som forskade om Nascalinjerna från 1929 till slutet av 1950-talet.
Kosok var den förste som uppmärksammade de arkeologiska ruinerna av Chupacigarro, senare omdöpt till Carals heliga stad, då han besökte platsen tillsammans med den amerikanske arkeologen Richard Schaedel 1949. I sin rapport, publicerad i boken Life, Land and Water in Ancient Peru 1965, nämnde han att Chupacigarro måste vara mycket gammal, men han kunde inte visa hur gammal.
Kosok utförde fältstudier i Peru 1940–1941 och 1948–1949, och blev mer engagerad i antropologi som ett resultat av denna forskningsinriktning. Han åkte till Peru för att studera de forntida kanalsystemen, "rekonstruera de största områdena med förcolumbiansk odling och bedöma sambandet mellan bevattning och bosättningsmönster".
Hans arkeologiska undersökningar försökte förklara förhistorisk bevattning i dalarna längs den peruanska kusten, för vilka han använde flygfotografier från Shippee-Johnson-expeditionen och från 1944 använde han flygfotografier från USA:s armé och Lima Aerial Photographic Service.
Nascalinjerna är en exceptionell samling geoglyfer i södra öknen i Peru. Nascalinjerna uppvisar cirka 300 figurer, inklusive geometriska former, djurliknande figurer, raka, kontinuerliga linjer, människor och växter. Skapandet av Nascalinjerna tillskrivs den kulturen Nasca som blomstrade i området mellan 200 och 600 e.Kr. År 1994 utsågs och skyddades linjerna som ett världsarv av Unesco.
Från och med 1940 fick Kosok hjälp i Peru av Maria Reiche, en tysk översättare och matematiker från Lima. Hon talade fem språk och hjälpte till med att kartlägga linjerna, samt att bedöma hur de massiva figurerna kunde ha skalats upp från mindre ritningar eller mönster.
Han insåg snart att Nascalinjerna var för grunda för att ha fungerat som en del av bevattningssystemet. På en flygning över dem insåg Kosok att ett mönster representerade en fågel. Han lade också märke till att några av linjerna konvergerade på det datumet för vintersolståndet på södra halvklotet. Detta inspirerade hans studier av linjerna för att bedöma om de var relaterade till astronomi, eftersom han visste att solhändelser följdes noga av forntida jordbrukssamhällen för deras planteringscykler.
Med hjälp av kol-14-datering fastställde han deras ålder till 550 e.Kr., och 1941 lade han fram hypotesen att linjerna var kalendriska och astronomiska tecken och kallade dem "världens största kalender". Kosok och Reiche lade fram en av de första förklaringarna till Nascalinjerna och föreslog att de var avsedda att peka mot solen och himlakroppar vid den avlägsna horisonten.
Efter sina fältstudier av bevattningssystemen planerade Kosok två volymer: en av allmänt intresse och en mer teknisk. Han arbetade på den allmänna boken om forntida kulturers bevattningssystem när han dog 1959. Boken publicerades postumt 1965 med stöd av Richard Schaedel. Hans manuskript till en vetenskaplig text krävde arbete som skulle utföras av University of Texas. Kosoks bok inkluderade omfattande kartläggning av kanaler genom många dalar och innovativ användning av flygfotografering. Hans arbete hyllades postumt som ett "forskningsprogram om bevattningens betydelse på Perus nordkust för både andinska och tvärkulturella studier, en källbok med idéer och hypoteser för generationer av fältarbetare".
Kosok återvände till sitt land 1949, och hans kollega Maria Reiche fortsatte sin forskning om Nascalinjerna. Hon kartlade ytterligare 18 figurer. Hon arbetade resten av sitt liv för att bevara Nascalinjerna och få dem erkända, fram till sin död 1998 i Peru. År 1994 utsågs de till ett UNESCO-världsarv.
År 1933 publicerade Kosok en studie om det moderna Tyskland med titeln Modern Germany: A Study of Conflicting Loyalties, som användes vid utbildningen av amerikanska utrikestjänstemän. Från 1938 undervisade han i olika kurser i vetenskapshistoria vid Long Island University.
1965 publicerade han Life, Land and Water in Ancient Peru, i vilken han gav en hypotes om jordbrukets utveckling i Peru. Han sysslade också med musik och blev så småningom chef för Brooklyn Philharmonic Orchestra vid Brooklyn Academy of Music. Han komponerade The Andean Rhapsody, inspirerad av sina resor i Peru.