Perceptionspsykologi, är studierna av perception (varseblivning) ur funktionell snarare än fysiologisk synvinkel. Den funktionella synvinkeln innebär att man studerar samband mellan företeelser i omgivningen och på vilket sätt de varseblivs. Inom perceptionspsykologin krävs det att de perceptuella funktionerna alltid studeras indirekt, utifrån hur en individ agerar, då den perceptuella funktionen sitter i intrycken från våra sinnen.
Länge utgick perceptionspsykologin från att det som finns tillgängligt för våra sinnen endast utgör mångtydiga och meningslösa ledtrådar vilket gjorde att man enbart studerade sinnesintryck och upplevelser. Som följd kom perceptionspsykologin att gälla illusioner och andra marginella företeelser.
Man började under andra världskriget intressera sig för praktiska perceptuella förmågor, James Gibson visade bland annat att det rikt konstruerade och föränderliga optiska mönstret vid våra ögon är närmast obegränsat rikt på användbar och pålitlig information: rörelseperspektiv och djupseende. Dessa insikter gjorde att man inte längre kunde utgå från enkla, yttre förutsättningar. Våra sinnen innehåller mer avancerad och direkt användbar information för de förmågor man är intresserad av, en central del i perceptionspsykologi blir därför studier av tillgänglig information för att upptäcka nya perceptuella förmågor.
Finns olika teorier om färgperception, alltså vår upplevelse av det vi kallar färg .
Också känd som trikromatiska teorin och är en teori om trikromatiskt färgseende - på det sätt det visuella systemet ger upphov till den fenomenologiska upplevelse av färg.