| Affix |
|---|
Prefix eller förstavelse är en förstavelse som sätts i början av ett ord för att ändra ordets betydelse, till exempel o-laglig, im-populär, pro-gressiv, be-gripa, eller pre-fix. I svenskan används prefix bara för sådan avledning. Prefix kan vanligen inte förekomma som självständiga ord, men är förstås betydelsebärande – åtminstone ursprungligen. Om förstavelsen vore ett självständigt ord så skulle kombinationen vara en sammansättning.
I andra språk kan prefix fylla en grammatisk funktion. Exempelvis, i tyska används ge- för att skapa perfekt particip.
Prefix kan även beteckna räkneord som milli, kilo och giga, men de är en del av en internationell konvention: SI-prefix.
Det språk som talades i Skandinavien och Danmark innan år 500 benämns urnordiska. Under de följande 2–300 åren transformerades urnodiska av en serie genomgripande förändringar, synkoptiden(no), som ledde fram till vikingatidens fornnordiska. Den processen ledde bland annat till att alla prefix försvann utom ett, antiprefixet o- (motsvaras av u- i dagens norska).
På medeltiden lånades de lågtyska prefixen an- och be- in.
I Sverige, liksom i resten av Västerlandet, gjorde den historiska tillgången (den katolska kyrkan) till latin och grekiska att man hade en uppsjö prefix att ta till när den vetenskapliga explosionen krävde nya namn och beteckningar: Linnés systematik, medicinen och i synnerhet kemin. Det är förstås svårt att dra en tydlig gräns mellan lån av latinska ord och parallella lån av däri ingående prefix.
De prepositioner eller artiklar som hör till ett släktnamn (av typen von, af, de och la) kan även kallas prefix. Dessa utmärker sig vid svensk namnsortering av adelsnamn genom att prefixet oftast ignoreras. Då är förstås svenskans vana med det främmande språket avgörande: franska, tyska och italienska är bekanta, men inte till exempel skotska (Mac) och irländska (O').