Psycho II är en amerikansk psykologisk slasherfilm från 1983, i regi av Richard Franklin, manus av Tom Holland och med skådespelarna Anthony Perkins, Vera Miles, Robert Loggia och Meg Tilly. Det var den första uppföljaren till Alfred Hitchcocks film Psycho från 1960 och den andra filmen i Psycho-franchisen. Filmen utspelar sig 22 år efter den första filmen och följer Norman Bates efter att han släppts från mentalsjukhuset och återvänder till huset och Bates Motel för att fortsätta ett normalt liv. Hans problematiska förflutna fortsätter dock att hemsöka honom när någon börjar mörda människorna runt omkring honom. Filmen har inget samband med romanen Psycho II från 1982 av Robert Bloch, som han skrev som en uppföljare till sin ursprungliga roman Psycho från 1959.
Under förberedelserna av filmen anlitade Universal Pictures Holland för att skriva ett helt annat manus, medan den australiske regissören Franklin, en elev till Hitchcock, anlitades för att regissera. Filmen utgjorde Franklins amerikanska långfilmsdebut.
Psycho II släpptes den 3 juni 1983 och drog in 34,7 miljoner dollar på biograferna med en budget på 5 miljoner dollar. Den fick generellt positiva recensioner från filmkritiker. Filmen följdes av Psycho III (1986).
Handling
Först visas den berömda duschscenen från första filmen. Slutbilden på huset övergår under förtexterna från natt till dag och nutid. Ett domstolsbeslut släpper ut Norman Bates från den psykiatrisk institution där han vistats sedan mordet, trots protester från Marion Cranes syster Lila Loomis. Mot doktor Bill Raymonds råd flyttar Norman till sitt gamla hus bakom Bates Motel. Doktorn hjälper även Norman med ett arbeta på en diner, där han tas omhand av den äldre, moderliga servitrisen Emma Spool. På dinern arbetar även den unga servitrisen Mary Samuels, som blivit utslängd från sin pojkvän Scotts lägenhet, och Norman erbjuder henne att bo hos honom. Han upptäcker senare att motellets nya chef Warren Toomey säljer droger och sparkar honom.
Normans anpassning tillbaka till samhället verkar gå bra tills han börjar få telefonsamtal och meddelanden från "Mother." En berusad Toomey besöker dinern där han trakasserar Mary och bråkar med Norman, som misstänker att det är han som lämnat meddelandena. En gestalt i svart klänning dödar senare Toomey.
Efter att ha hört röster i huset går Norman in i sin mammas sovrum och finner det precis som det var för tjugotvå år sedan. Ett ljud lockar honom till vinden, där han blir inlåst. Tonåringarna Josh och Kim smyger ner i källaren. En kvinnlig figur dyker upp. Josh dödas medan Kim flyr. På vinden hittar Mary Norman, som visar henne sin mors sovrum, bara för att upptäcka att det är lika obrukbart som förut. Norman fruktar att han kan ha dödat Josh, eftersom Mary sa att vindsdörren var olåst när hon hittade honom.
Samma kväll träffar Mary Lila, som visar sig vara hennes mamma. De två har ringt samtalen och lämnat anteckningarna. Mary ändrade om sovrummet och låste in Norman på vinden så att hon sedan kunde återställa det. Allt detta var ett försök att göra honom galen igen och få honom intagen på nytt. Men Marys växande vänskap med Norman har övertygat henne om att han inte längre är kapabel att döda. Hon misstänker att någon annan är i huset och påpekar att Norman var inlåst på vinden vid tiden för Joshs död.
Doktor Raymond upptäcker att Mary är Lilas dotter och misstänker att de två kvinnorna trakasserar Norman. Norman tror det inte, utan säger att den som ligger bakom allt måste vara hans "riktiga mamma", trots att det inte finns någon registrering av att han är adopterad.
Medan Lila hämtar sin "Mother"-dräkt från källaren mördar en mörk gestalt henne. Under tiden hittar polisen Toomeys kropp. Mary springer till huset för att försöka övertala Norman att fly. Han svarar i telefon och börjar prata med "Mother". Mary lyssnar men det hörs ingen i luren. Medan Norman diskuterar med "Mother" om hennes önskan att döda Mary, klär Mary ut sig till "Mother" i ett försök att få Norman att lägga på luren. Doktor Raymond griper tag i henne, i tron att han har tagit henne på bar gärning när hon försöker göra Norman galen, och Mary råkar döda honom med en kniv.
När Norman ser "Mother" stå lutad över doktor Raymonds lik brister hans förstånd och han går fram till Mary. När hon backar ner i fruktkällaren snubblar hon över Lilas kropp. Mary antar att Norman är ansvarig och höjer sin kniv för att döda honom men blir skjuten till döds av den inkommande polisen. Med anledning av ett överhört gräl mellan Mary och Lila, Marys försök att döda Norman och att hon klätt ut sig till hans mor, fastställer polisen felaktigt att Mary begick alla morden.
Senare samma kväll får Norman besök av Emma Spool, en annan servitris från dinern. Hon avslöjar att hon är hans biologiska mor. Mrs. Bates var hennes syster och adopterade Norman som spädbarn medan Emma var intagen på institution. Emma var den verkliga mördaren, då hon dödade alla som försökte skada hennes son. Som svar slår Norman ihjäl henne med en skyffel och bär upp kroppen till "Mothers" rum. Han börjar prata med sig själv med hennes röst, medan "Mother"-personligheten återigen tar kontroll över hans sinne.
Produktion
Manus
1981 deltog den australiske regissören Richard Franklin i ett par paneler med Robert Bloch på SF-filmmässan Cinecon (Sheraton Hotel, Melbourne) där Bloch var hedersgäst. År 1982 publicerade Bloch sin roman Psycho II, som satiriserade Hollywoods slasherfilmer. Oroade över detta bestämde sig Universal för att göra sin egen version som skilde sig från Blochs verk. Richard Franklin, som var Alfred Hitchcocks student och till och med besökte honom på inspelningen av Topaz, anlitades för att regissera Psycho II baserat på hans tidigare Hitchcock-inspirerade thrillers Patrick och Lift med döden. Universal anlitade författaren Tom Holland för att skriva manus.
Hilton A. Green, assisterande regissör för originalet Psycho, kontaktades och tillfrågades om han ville producera filmen. Green, som befarade att Hitchcock kanske inte godkände uppföljare till sina filmer, kontaktade Hitchcocks dotter Patricia Hitchcock och skickade henne manuset till filmen. Patricia Hitchcock gav sitt godkännande och sa att hennes far skulle ha älskat det.
Filmen var ursprungligen tänkt som en TV-film. Anthony Perkins tackade till en början nej till erbjudandet att återvända till rollen som Norman Bates, men efter att ha läst manuset gick han med på att göra filmen. Perkins sade: "När jag fick Tom Hollands manus gillade jag det mycket. Det var egentligen Normans historia..." Innan Perkins anställdes undersökte studion möjligheten att byta ut Perkins i rollen som Norman och Christopher Walken var bland de påtänkta. Vera Miles återvände också som Marion Crane (Janet Leigh)s syster Lila Crane Loomis, men John Gavin var inte tillgänglig för att återta sin roll som Sam Loomis efter att ha utsetts till USA:s ambassadör i Mexiko av president Ronald Reagan. Ursprungligen var Jamie Lee Curtis, dotter till Janet Leigh som spelade Marion Crane i originalfilmen, och hon var påtänkt för att gestalta Lila och Sams dotter Mary innan Meg Tilly fick rollen.
Filmning
Huvudinspelningen av Psycho II ägde rum på Universal Studios i Universal City, Kalifornien på Soundstage 24 från 30 juni till 13 augusti 1982. Bates-huset stod fortfarande kvar från 1960, men motellet behövde byggas upp på nytt. Precis som originalfilmen spelades den mestadels in på Universals bakgård och i flera ljudstudior. Åtskilligt med rekvisita och scenografier från originalfilmen hittades av scenograferna John W. Corso och Julie Fletcher, inklusive två Tiffany-lampor, den uppstoppade ugglan och korpen, mässingshänderna som syns i Norma Bates sovrum, sovrummets öppna spis, den viktorianska sängen och garderoben samt det 12 meter långa slitna trappräcket. Husets exteriör som visades i originalfilmen flyttades till en annan del av Universal Studios tomt för produktionen. Staden Fairvale, som syns när Lila Loomis blir skuggad av Dr. Bill Raymond (Robert Loggia), är egentligen Courthouse Square, som förmodligen är mest känd för sitt framträdande i Tillbaka till framtiden (1985), som ligger på Universal Studios backlot.
Både Franklin och Holland ville att filmen skulle vara en hyllning till Alfred Hitchcock och originalfilmen. För att åstadkomma detta lade de till olika interna skämt, som scenen när Mary och Norman första gången går in i Normans mammas rum, innan de tänder lamporna, syns Alfred Hitchcocks siluett på väggen längst till höger. Franklin upprepade också olika scener från originalfilmen, som scenen där Norman går in i köket och hänger sin jacka på stolen. De sista sidorna av inspelningsmanuset delades inte ut till skådespelare och team förrän på sista inspelningsdagen.
Den sista bilden av Norman stående framför huset användes som julkort av olika filmarbetare. När Universal presenterade konceptkonst för filmaffischen var regissören Franklin inte nöjd med den. Det var klipparen Andrew London som kom på idén att använda julkortsfotot som filmaffisch och även kom på sloganen: Det är 22 år senare och Norman Bates kommer hem.
När Franklin erinrade sig inspelningen mindes han Perkins som "mycket generös" på inspelningen och berömde Miles som ett "kraftpaket" och "en av de mest kraftfulla" skådespelarna han arbetat med. Enligt uppgift kom Perkins och Tilly inte särskilt bra överens under inspelningen.
Mottagande
I en intervju bekräftade manusförfattaren Tom Holland att Universal ursprungligen tänkte släppa filmen direkt på kabel-TV, men beslutade sig för en riktig biopremiär efter att produktionen säkrat skådespelaren Anthony Perkins återkomst. När filmen hade premiär den 3 juni 1983 spelade den in 8 310 244 dollar under premiärhelgen, hamnade på andraplats (efter Jedins återkomst) och drog slutligen in över 34 miljoner dollar.
Samtida kritik
Variety kallade filmen "imponerande, 23 år efter uppföljaren till Alfred Hitchcocks spänningsklassiker från 1960". Vincent Canby från The New York Times skrev att filmen "har alla kännetecken på en konventionell uppföljare till Hitchcocks klassiker från 1960, men när du ser den kan du känna att du ser ett par förmodade filmstudenter leka med artefakter som hittats i Hitchcocks mausoleum". Gary Arnold, som skrev för The Washington Post, var mindre lovordande och kallade filmen för "en tragedi som utger sig för att vara en uppföljare... om Franklin hade någon respekt för källmaterialet skulle han kanske känna sig lite beskyddande och undvika övergrepp lika konceptuellt, såväl som bokstavligt, elakt som behandlingen av Vera Miles karaktär. Psycho II förvandlar hennes tidigare sympatiska, heroiska biroll till en hatisk biroll och dödar henne sedan med en motbjudande obscen gest. Har filmberättande brutits ner så groteskt på 23 år?"
Roger Ebert skrev att även om filmen behöll originalets spännande atmosfär och var bättre än genomsnittet för slasherfilmer, var filmen för tung i handlingen och för villig att fuska för att lyckas. Roger och Gene Siskel var överens om att filmen var välgjord men gav den också tummen ner i sin TV-serie, och var till slut överens om att det egentligen inte var en nödvändig film. En recension publicerad i Detroit Free Press berömde filmen som "läskig och rolig" och "ännu en kultfilm på gång".
Christopher John recenserade Psycho II i Ares Magazine #15 och kommenterade att "den verkliga betydelsen av Psycho II vilar i dess originalitet. Filmen vägrar att bara vara ett blodigt kaos och går långt för att skapa en helt ny berättelse."
C.J. Henderson recenserade Psycho II för Fantasy Gamer magazine och sade att "Det finns, i slutändan, inget att klaga på i denna film, den är trogen originalet. Franklin har gjort sitt yttersta för att återskapa en Hitchcocksk stämning i sin regi, liksom Goldsmith när han återfångade Bernard Herrmanns berömda, skrämmande soundtrack; Perkins prestation är felfri och väcker sympati för karaktären. Han är så trovärdig som Norman Bates igen att filmen får karaktären av en dokumentär snarare än bara en spänningsfilm. I slutet av filmen övertygar han oss om att det är världen som är galen, inte Norman, och att Norman hade haft det bättre om han hållit sig instängd från den. Filmskaparna har kastat en skugga över det samhälle vi lever i. Psycho II är mycket mer än vad de flesta förväntade sig."
Retrospektivt
Filmforskaren John Kenneth Muir berömde filmens skildring av Bates i "mänskliga, realistiska termer", och ansåg den vara "beundransvärt rättfram och uppriktig" och "en stor film i sig själv". I tidskriften Empire gav filmkritikern Kim Newman filmen tre av fem stjärnor och kallade Psycho II "en smart, mörk, komisk thriller med några fantasifulla vändningar. Det kvickaste mörka skämtet är att hela världen vill att Norman ska bli galen, och 'normalitet' kan bara återställas om han har en mumifierad mamma i fönstret och är redo att döda igen."
På Rotten Tomatoes har den ett betyg på 67 % och ett genomsnittligt betyg på 5,70/10 baserat på 39 recensioner. Sajtkritikernas konsensus menar: "Även om den inte kan mäta sig med det klassiska originalet, lyckas Psycho II tillräckligt bra på egna meriter för att tillfredsställa skräckfans." Metacritic, som använder ett viktat medelvärde, gav filmen ett betyg på 54 av 100, baserat på 13 kritiker, vilket indikerar "blandade eller genomsnittliga" recensioner.
När han fick frågan om sina tankar 2015 svarade författaren Tom Holland: "Vi borde ha kallat den något annat än Psycho, eftersom den inte hade mer än en ytlig likhet med originalet. Det vi gjorde mot Norman Bates och Lila Loomis var kriminellt". Han tillade: "Utöver det var det underbart."
Filmskaparen Quentin Tarantino har sagt att detta var Perkins bästa prestation i hans karriär. Tarantino sa också att han föredrar uppföljaren framför originalfilmen.
USA.jpg)
