Puella doctae (latin: "utbildade unga kvinnor") är ett idiom från renässansen för kvinnor bildade enligt renässansens humanistiska ideal i konst, litteratur och vetenskap, något som blev modernt för kvinnor ur överklassen vid Europas hov under 1400- och 1500-talen. Uttrycket associerades främst med Isabella I av Kastilien och Karl I av Kastilien och deras hov, men termen reflekterade en bredare kulturyttring under renässansen.
Detta bildningsideal var ett nytt fenomen för renässansen. Det tidigare idealet för kvinnor under medeltiden hade snarare varit att det räckt, även för en adlig kvinna, att lära sig religion av moraliska skäl, och i övrigt endast kunskap om att sköta ett hushåll och uppfostra barn.
Under renässansen uppkom dock ett stort ideal för humanistisk lärdom i samband med återupptäckten av antikens kunskaper, och bildning i klassiska ämnen kom att bli status för alla personer ur eliten. Statusen gällde klass snarare än kön, vilket innebar att det blev modernt att ge även sina döttrar bildning för att stärka familjens status.
I realiteten gällde detta ideal endast en liten elit av adliga kvinnor associerade med de kungliga hoven. Men renässansen blev också en tid när "lärda kvinnor" lyftes fram offentligt för sina bedrifter inom konst, litteratur eller enbart lärdom som sådan, och det var också under renässansen som kvinnliga konstnärer började uppmärksammades i Europa.