Första brasilianska republiken
Första brasilianska republiken eller República Velha ([ʁeˈpublikɐ ˈvɛʎɐ], Gamla republiken, kallas i Brasiliens historia åren 1889–1930. Perioden inleddes med kejsardömets fall och republikens utropande 1889, och den avslutades med Getúlio Vargas maktövertagande vid revolutionen 1930.
Den nya republiken organiserades som en federal stat med presidentstyre. Den politiska makten kontrollerades i stor utsträckning av regionala jordägareliter, särskilt i delstaterna São Paulo och Minas Gerais, den så kallade kaffe-med-mjölk-politiken.
Det politiska systemet präglades av oligarkiskt styre, begränsat valdeltagande och utbredd valmanipulation, ofta genom lokala makthavare. Ekonomin dominerades av kaffeexport, urbanisering och begynnande industrialisering ökade sociala spänningar. Växande politiskt missnöje och ekonomiska kriser bidrog till den utveckling som kulminerade i periodens slut i samband med revolutionen 1930.
Historia
Bakgrund
Gamla republiken inleddes när monarkin störtades och brasilianska republiken utropades den 15 november 1889. Under slutet av 1800-talet hade kejsardömet förlorat stöd från flera viktiga grupper i samhället, bland annat militären, republikanska politiker och delar av jordägareliten. Slaveriets avskaffande 1888 bidrog också till att försvaga stödet för monarkin bland stora jordägare.
Republiken infördes genom en militärledd statskupp i Rio de Janeiro, där kejsar Pedro II avsattes utan större motstånd. Efter kuppen bildades en provisorisk regering som började omorganisera landet. Brasiliens konstitution år 1891 gjorde Brasilien till en federal republik med en president som statschef och med stor självständighet för delstaterna.
Svärdsrepubliken, 1889–1894
Gamla republikens första del, åren 1889 till 1894, brukar kallas svärdsrepubliken, república da espada. Perioden fick sitt namn av att de två första presidenterna, Deodoro da Fonseca och Floriano Peixoto, båda var militärer. Under dessa år spelade armén en central roll i politiken och den nya republikens institutioner formades. Perioden har även kallats Första brasilianska militärdiktaturen.
Den första provisoriska regeringen under Deodoro da Fonseca genomförde flera reformer, där bland annat kyrka och stat separerades och ett federalt system infördes. En ny konstitution antogs 1891 som fastställde Brasilien som en presidentstyrd förbundsrepublik. Samma år valdes Deodoro da Fonseca till landets första president enligt den nya författningen.
Deodoros regering mötte dock stark opposition från kongressen och från regionala politiska grupper. Den politiska konflikten ledde till att han upplöste kongressen i november 1891, vilket utlöste en kris. Under tryck från militären och politiska motståndare avgick han kort därefter, och vicepresidenten Floriano Peixoto tog över presidentposten.
Peixotos regering präglades av politisk oro och flera uppror, däribland flottans revolt och regionala konflikter i södra Brasilien. Regeringen slog ned oppositionen med militärt våld och stärkte den centrala statens ställning. När Floriano Peixotos mandatperiod avslutades 1894 övergick makten till en civil president, vilket markerade början på den oligarkiska fasen av Gamla republiken.
Oligarkrepubliken, 1894–1930
Efter svärdsrepubliken inleddes den period som kallas oligarkrepubliken, república oligárquica, från 1894. Stora jordägare i de ekonomiskt starka delstaterna dominerade den politiska makten. Den federala strukturen gav delstaterna betydande inflytande över politiken och gjorde det möjligt för regionala grupper att kontrollera val och regeringsbildning.
Under denna period växlade presidentmakten i praktiken mellan politiska ledare från delstaterna São Paulo och Minas Gerais. Denna informella maktdelning blev känd som kaffe-med-mjölk-politiken, där São Paulo representerade kaffeproduktionen och Minas Gerais förknippades med boskap och mejeriproduktion. Systemet bidrog till politisk stabilitet men begränsade samtidigt oppositionens inflytande. Det varade fram till slutet av 1920-talet, då ökande politiska motsättningar och ekonomiska problem började försvaga den etablerade maktbalansen.
Presidenter under oligarkrepubliken:
Politiskt system
Det politiska systemet under Gamla republiken byggde på starkt inflytande från delstaterna och lokala makthavare. Regionala regeringar hade stor självständighet och nationell politik avgjordes ofta genom överenskommelser mellan delstatseliter. Den federala regeringen var därför beroende av stöd från dessa grupper.
På lokal nivå utövades makten ofta av inflytelserika jordägare, kallade coronéis. Dessa kontrollerade väljare och lokala institutioner och kunde därigenom påverka valresultat. Systemet brukar beskrivas som coronelismo och innebar att politisk lojalitet knöts till personliga beroendeförhållanden.
Valen var formellt demokratiska men präglades ofta av röstkontroll, begränsat valdeltagande och manipulation. Rösträtten var dessutom begränsad; kvinnor, analfabeter, soldater och stora delar av den fattiga landsbygdsbefolkningen saknade rösträtt. Detta bidrog till att den politiska makten förblev koncentrerad till ett mindre antal regionala eliter.
Ekonomi
Ekonomin dominerades av jordbruksexport, särskilt kaffe. Produktionen var koncentrerad till sydöstra delen av landet, framför allt i São Paulo, och kaffe stod för en stor del av landets exportinkomster. Detta ekonomiska beroende bidrog till att krisen 1929 fick särskilt stora konsekvenser.
För att stabilisera priserna ingrep staten vid flera tillfällen genom att köpa upp överskott av kaffe. Andra exportvaror, som gummi, socker och boskapsprodukter, hade också betydelse i vissa regioner.
Under början av 1900-talet växte industrin långsamt, främst i större städer i sydöstra Brasilien. Samtidigt byggdes järnvägar ut och fler människor flyttade till städerna. Trots dessa förändringar förblev jordbruket den dominerande delen av ekonomin under hela perioden.
Samhälle
Gamla republiken präglades av stora skillnader mellan olika grupper i samhället. En liten grupp jordägare hade stort inflytande, medan många människor på landsbygden levde under enkla förhållanden och med begränsade möjligheter att påverka politiken.
Under perioden ökade invandringen, särskilt från Italien och senare även från Japan. Många invandrare arbetade först på kaffeplantager i sydöstra Brasilien, men en del flyttade senare till städerna där de bidrog till framväxten av en urban arbetarklass.
När städerna växte uppstod nya sociala motsättningar. Strejker och protester förekom, särskilt i större städer under 1910- och 1920-talen. Samtidigt levde stora delar av landsbygdsbefolkningen kvar i beroende av lokala jordägare och hade begränsade ekonomiska och sociala möjligheter.
Kriser och uppror
Den unga republiken Brasilien präglades av återkommande kriser och uppror i olika delar av landet. Konflikterna hade ofta sociala och regionala orsaker och riktades mot den politiska och ekonomiska ordningen. Flera av upproren slogs ned med militärt våld.
Ett av de första större upproren var Canudoskriget i Bahia 1896–1897. Tusentals människor samlades där i ett religiöst präglat samhälle som sågs som antirepublikansk och ett hot mot jordägarnas maktställning. Regeringen skickade flera militära expeditioner innan området slutligen besegrades. Ett annat viktigt uppror var Contestadokriget i södra Brasilien, där bönder och arbetare protesterade mot markförluster och sociala förändringar. I sertão, nordöstra Brasiliens inland, utvecklades cangaço – väpnade banditgrupper som verkade i konflikt med både myndigheter och mäktiga jordägare.
Under 1920-talet ökade missnöjet även inom militären. Yngre officerare, tenentes, kritiserade valmanipulation, regional maktdominans och brist på politiska reformer. Detta ledde till flera uppror, bland annat i Rio de Janeiro 1922 och i São Paulo 1924. Delar av dessa styrkor fortsatte senare som den så kallade Presteskolonnen, som marscherade genom stora delar av landet i protest mot regeringen.
Upproren visade på växande motsättningar inom samhället. De bidrog till att försvaga det politiska systemet och i förlängningen till revolutionen 1930.
Gamla republikens slut
Under slutet av 1920-talet försvagades den politiska stabiliteten i Gamla republiken. Missnöjet ökade bland delar av militären, urbana grupper och regionala politiker som stod utanför den etablerade maktordningen. Kritiken riktades mot valmanipulation, begränsad rösträtt och dominansen från São Paulo och Minas Gerais. Den ekonomiska krisen efter börskraschen 1929 förvärrade situationen, då fallande kaffepriser minskade exportinkomsterna och ökade oppositionen mot regeringen.
Inför presidentvalet 1930 bröts den traditionella kaffe-med-mjölk-politiken när president Washington Luís oväntat stödde Júlio Prestes från São Paulo som sin efterträdare. Detta väckte missnöje i Minas Gerais och andra delstater, som i stället stödde oppositionskandidaten Getúlio Vargas. När Prestes utropades till segrare ifrågasattes valresultatet och den politiska konflikten fördjupades. I oktober 1930 inleddes ett uppror med stöd från delar av militären och oppositionella delstater. Den 24 oktober avsattes Washington Luís av militären, och en tillfällig junta tog över makten. Kort därefter överlämnades presidentposten till Getúlio Vargas, vilket markerade slutet på Gamla republiken.
Efter maktskiftet tillträdde Vargas som provisorisk president. Den nationella kongressen upplöstes och delstaternas guvernörer ersattes med federalt utsedda interventorer, vilket innebar en ökad centralisering av makten och minskat regionalt inflytande. Den federala regeringen fick större kontroll över ekonomiska och administrativa frågor, och statens roll i arbetsmarknads- och industripolitiken ökade.
Övergången var dock inte konfliktfri. Missnöje med den nya maktfördelningen bidrog till nya politiska motsättningar, bland annat konstitutionalistupproret i São Paulo 1932. Trots detta befäste Vargas successivt sin ställning och inledde en ny politisk period, kallad Vargasperioden, som präglades av ökad centralisering och reformer.
.svg)
.svg)
_(cropped).jpg)
