Växten har sitt namn efter den tyske upptäcktsresanden Walter von Saint Paul-Illaire (1860–1910). Han upptäckte 1892 växten eller andra arter i släktet i Usambarabergen, i den dåvarande kolonin Tyska Östafrika (idag Udzungwa Mountains National Park i Tanzania). Bergsområdet i gränstrakterna mellan Tanzania och Kenya är hem för ett antal endemiska växtarter, inklusive arter i saintpauliasläktet.
Totalt erkänns numera ett halvdussin separata arter i släktet, varav Saintpaulia ionantha var den första som namngavs. De moderna hybriderna i odling har bland annat ärvt förmågan att klara av högre dagstemperaturer; Saintpaulia ionantha upptäcktes växa på mellan 45 och 150 meter över havsnivån, i sprickor mellan kalkstensblock, i skugga under träd och med gott om växtmaterial i jorden. Snittemperaturen på växtplatsen var cirka 26 grader.
Biologi
Den är en flerårig och ständigt grön ört med en höjd på cirka 8 till 10 centimeter. Bladen är runda till ovala, rosettställda, luddiga och försedda med korta bladskaft. De enkla eller dubbla, violliknande blommorna är 2–3 centimeter i diameter och placerad i små knippen i bladrosettens mitt. Färgen på blommorna kan vara vita, rosa/rödaktiga eller blå (ofta blåvioletta); ibland är de tvåfärgade.
De fina håren på bladen hjälper växten att utvinna fuktighet ur luften.
Förekomst
Växtarten växer naturligt i Afrika. Den är mycket vanlig i odling, där den förekommer i över 1500 olika växtsorter. Som krukväxt är den en av de mest populära internationellt. Den vildväxande plantan har mindre och enkla blommor i mörkt blått.
