| Samuel Alopaeus | |
| Född | 9 januari 1721 Sankt Petersburg |
|---|---|
| Död | 14 oktober 1793 Sordavala |
| Medborgare i | Kejsardömet Ryssland |
| Utbildad vid | Kiels universitet |
| Sysselsättning | Präst |
| Maka | Anna Katarina Sigfrén Anna Helena Dannenberg Ulrika Sofia Ursinus |
| Barn | Jakob Johan Alopaeus Nikolaus Samuel Alopaeus |
| Föräldrar | Johan Alopaeus |
| Redigera Wikidata | |
Samuel Alopaeus, född 9 januari 1721 i Sankt Petersburg, död 14 oktober 1793 i Sordavala, var en rysk präst av finsk härkomst.
Alopaeus, som var son till Kupanitsafi församlings kyrkoherde Johan Alopaeus och Anna Maria Maidelin. Enligt en tradition härstammade släkten från en finsk bondedräng vid namn Thomas Kettunen, vars ättlingar gavs det grekiska namnet Alopaeus ("räv").
Alopaeus blev elev vid Sankt Petersburgs akademiska gymnasium 1741, student vid Kiels universitet 1742 och prästvigdes i Narva 1751. Han var språkmästare vid Viborgs katedralskola 1745–1747, blev nådårspredikant i Sankt Petersburgs finska församlingfi 1751, kyrkoherde där 1752 och kyrkoherde i Sordavala 1755. Han blev medlem av Viborgs domkapitel 1765 och länsprost 1770. Han bedrev även studier i mineralogi och annan naturvetenskap. Han upptäckte på 1760-talet den berömda dolomitmarmorn från Ruskeala i Guvernementet Viborg, vilken senare fick betydande användning för byggnadsändamål i Sankt Petersburg.
Han redogjorde för sin upptäckt av marmorfyndigheten i skriften Kurze Beschreibung der in Russisch-Kaiserlichen Carelien befindlichen Marmor- und anderen Steinbrüchen, Berg- und Steinarten (Sankt Petersburg, 1787), utgiven på både tyska och ryska. Publikationen ledde till att han 1789 invaldes i Fria ekonomiska sällskapet i Sankt Petersburg, i vars skriftserie han därefter publicerade uppsatser om Kexholms provins (1792) och Karelens vattenvägar (1793).
Alopaeus gifte sig tre gånger: 1752 med Anna Katarina Sigfrén (död 1781), 1785 med Anna Helena Dannenberg (död 1788) och därefter med Ulrika Sofia Ursinus (död 1833).