Schwertmannit

Schwertmannit
Schwertmannit bildat som utfällning från surt lakvatten i Corta Atalaya i Huelva, Spanien.
KategoriMineral
Strunz klassificering7.DE.15
Kemisk formelFe163+(OH,SO₄)12-13O16·10-12H₂O
Fe163+O16(OH)₁₂(SO₄)₂
Fe163+O16(SO₄)₂(OH)₁₂·nH₂O (n ∼ 10 till 12).
FärgGulbrun till orangebrun
BildningsmiljöBildas vanligen från vittring av sulfidmineral inklusive från surt lakvatten.
Associerade mineralGoethit, jarosit, natrojarosit, ferrihydrit, sulfider
KristallstrukturTetragonala
BrottSkorporna sönderfaller lätt till pulver; mineralerna själva är för små för att man ska kunna observera brottet
GlansOpak
Densitet3,77 till 3,99 g/cm³
TyplokalPyhäsalmi, Finland

Schwertmannit är ett mineral inom sulfatklassen enligt Nickel-Strunz-klassificeringen och hydroxidklassen enligt Dana-klassificeringen, vilket är anledningen till att det ofta kallas ett järn(III)oxihydroxisulfat. Mineralet bildas som en utfällningsprodukt i sura vattendrag och genererar skorpor, filmer och travertiner som kan bildas helt av detta mineral eller i samband med andra mineraler, främst sulfater, oxider och hydroxider av järn eller andra metaller såsom zink, koppar eller arsenik. Det är ett av de mineral som grupperas under termen "limonit".

Sedan 2000-talet har intresset för mineralet ökat, eftersom det när det kristalliserar kan absorbera betydande mängder arsenik som finns i vattnet i förorenade vattendrag, vilket fixerar det i sin struktur och producerar en partiell dekontaminering av vatten som tidigare förorenats av detta element. När schwertmannit bildas som utfällning från surt lakvatten är den ofta en metastabil mineral som över tid omvandlas till mer stabilt K-jarosit och goethit. Denna omvandling kan dock frigöra arsenik som varit fasthållen i schwertmannit.

Tre olika formler har föreslagits för mineralet: Fe163+(OH,SO₄)12-13O16·10-12H₂O; Fe163+O16(OH)₁₂(SO₄)₂ och Fe163+O16(SO₄)₂(OH)₁₂·nH₂O (n ∼ 10 till 12).

Historik

Schwermannit upptäcktes 1855 av Karl Friedrich Naumann och fick sedan namnet glockerit till ära för Ernst Friedrich Glocker, professor i mineralogi vid universitetet i Breslau. År 1990 godkändes schwertmannit av International Mineralogical Association som en mineralart och återupptäcktes och döptes om 1994 av J.M. Bigham, L. Carson och E. Murad till ära för Udo Schwertmann, forskare vid Münchens universitet, Tyskland. En synonym för dess nuvarande namn är koden IMA1990-006.

Klassifiering

Schwertmannit har klassificerats på olika sätt sedan dess upptäckt. Ursprungligen, i Nickel-Strunz-klassificeringen, klassificerades den inom oxid- och hydroxidgruppen, där den bildade en speciell grupp med akaganit, böhmit, feroxihit, goethit, lepidokrocit och manganit. År 2001 klassificerades den dock i Strunz-klassificeringen i kategorin "sulfater och släktingar" och inte i kategorin "sulfater (selenater etc.) med andra anjoner", där det skulle ha varit mer logiskt på grund av närvaron av andra anjoner i dess struktur förutom sulfat. Detta beror på att indelningen gjordes efter katjonernas storlek och mineralernas kristallstruktur. I den nuvarande Strunz-klassificeringen klassificeras schwertmanit således som ett sulfat, där det bildar undergrupp 7.DE.15 i sig självt, inom grupp 7.DE, tillsammans med följande mineraler: mangazeit, karbonatcyanotrikit, cyanotrikit, tlalocit, utahit, kokandit, osakaiit, wilcoxit, stanleyit, mcalpineit, hydrobasaluminat, volaschioit, zaherit, lautenthalit och camerolit.

I Dana-klassificeringen av mineraler är schwertmannit i kategorin "oxider och hydroxider". I denna kategori finns den i underavdelningen "hydroxider och oxider innehållande OH-grupper med olika katjoner", där den bildar gruppen 06.04.10 av vilken den är den enda medlemmen.

Referenser

  1. ↑ ”Minerals Arranged by the New Dana Classification” (på engelska). webmineral.com. https://www.webmineral.com/dana/dana.php?class=06. Läst 19 augusti 2026.
  2. 1 2 3 4 ”Schwertmannite” (på engelska). mindat.org. https://www.mindat.org/min-7281.html. Läst 19 augusti 2026.
  3. 1 2 3 4 ”Schwertmannite Mineral Data” (på engelska). webmineral.com. https://www.webmineral.com/data/Schwertmannite.shtml. Läst 19 augusti 2026.
  4. ↑ Timón, Vicente; Fernández, Alejandro; Román-Ross, Gabriela; Cuello, Gabriel; Ayora, Carlos; Hernández Laguna, Alonso (2009). ”Estudio Teórico (DFT) y Experimental (Análisis PDF de Rayos X) de la Estructura Nanocristalina de la Schwertmannita.” (på spanska). MACLA 11. http://www.ehu.eus/sem/macla_pdf/macla11/Macla11_177.pdf. Läst 24 juni 2015.
  5. 1 2 Asta, María P.; Cama, Jordi; Martínez, María; Giménez, Javier (2009). ”Arsenic removal by goethite and jarosite in acidic conditions and its environmental implications” (på engelska). Journal of Hazardous Materials 171: sid. 965-972. https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S0304389409010280.
  6. ↑ Courtin-Nomade, A.; Bril, H.; Néel, C.; Lenain, J.F. (2003). ”Arsenic in iron cements developed within tailings of a former metallic mine—Enguialès, Aveyron, France”. Applied Geochemistry 18. doi:10.1016/S0883-2927(02)00096-1. https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S0883292702000987.
  7. ↑ ”Schwertmannite” (på engelska). Handbook of Mineralogy. Mineralogical Society of America. https://www.handbookofmineralogy.org/pdfs/schwertmannite.pdf. Läst 1 september 2026.
  8. ↑ Bigham, J. M.; Carlson, L.; Murad, E. (1994). ”Schwertmannite, a new iron oxyhydroxy-sulphate from Pyhasalmi, Finland, and other localities”. Mineralogical Magazine. Arkiverad från originalet den 22 juli 2015. https://web.archive.org/web/20150722051724/http://www.minersoc.org/pages/Archive-MM/Volume_58/58-393-641.pdf. Läst 21 juli 2015.
  9. 1 2 ”Mitteilungen der Vereinigung Weihenstephaner Universitätsabsolventen - Neues Mineral: Schwertmannit” (på tyska). Mitteilungen. http://www.wzw.tum.de/vwu/fileadmin/user_upload/Mitteilungen/VWUHeft86.pdf.
  10. ↑ ”Strunz Classification - Diaspore - Goethite - Faitknechtite series” (på engelska). mindat.org. https://www.mindat.org/strunz8.php?a=4&b=F&c=06. Läst 2 september 2026.