Semiotik (av grekiska semeion: tecken), även kallad semiologi, är ett samlingsnamn för teorier om och studien av tecken. Semiotiken räknas tillhöra lingvistiken och studerar hur betydelser uppfattas, och mening bildas, i kommunikativa situationer, dels i tal- och skriftspråkets tecken, dels hur de förekommer i andra förmedlande resurser såsom gester, bilder, fysiska ting och biologiska processer. Tillämpningsområdet är därmed brett och omfattar bland annat kulturyttringar, trafiksignaler, sjukdomssymptom och cellers kommunikation.
Med semiotisk resurs menas de sätt man kan skapa mening med, exempelvis gester och tal. Begreppet används främst inom socialsemiotik och multimodal analys.
Den moderna semiotiken
Den moderna semiotiken är en självständig disciplin som huvudsakligen bygger dels på den amerikanska filosofen Charles Sanders Peirces studier av teckenkategorier och hur de förekommer i människans medvetande vid upplevelser av omvärlden, dels på den schweiziska filologenFerdinand de Saussures studier av språktecknens inbördes relationer inom (människans) sociala liv.
Att studier behövs av tecken som vårt medvetande använder sig av insågs redan av John Locke som i slutet av 1600-talet uttryckte behovet av en ”doctrine of signs”. Tidigare i historien fanns tecken-teorier kopplade till teologi och medicin (tecken på gudsexistens respektive tecken på sjukdom).
Peirce fick termen semiotik ifrån John Locke, byggt på den klassiska grekiskans ord för tecken, σημεῖον, och det är idag den vanligaste. Saussure betecknade fältet han etablerade som semiologi, som skulle täcka alla teckensystem: sociala riter, artighetsformler, flaggsemaforering, och så vidare. Språket var bara ett, om än det viktigaste, av dessa teckensystem.
Den franska traditionen i synnerhet har påverkats av den strukturella lingvistik som följer Saussure, med ett särskilt fokus på både språk och strukturer: Barthes gick så långt som att vända på Saussure, och påstå att sådant som bilders semiotik inte gick att förstå utan att först ha språket: språket är för Barthes det som utformar tanken. Detta fokus på det lingvistiska har i senare tider ifrågasatts alltmer av bildsemiotiker.
Semiotikens begrepp
Saussures tvådelade tecken
Saussure framhöll att tecknet har två sidor, och han skiljde i den betydande texten Cours de Linguistique Générale mellan ”signifiant och signifié”, som ibland förenklat översätts till svenska som ”tecknets uttryck och innehåll”, kanske rättare som betecknande och betecknat.
Ordet mus, exempelvis, består av ett uttryck, i talad svenska ljudsekvensen mus (/mʉːs/) och så det innehållet som det kopplar till, konceptet av själva däggdjuret mus. Båda delar är mentala enheter som lagras i talarens huvud tillsammans, det är alltså inte det fysiska ljudet i sig eller det fysiska djuret. Relationen mellan ljud och koncept är också inte härlett ifrån naturen, utan talarna har lärt sig socialt att relationen finns i deras språk. Det finns ingen särskild motivering till just denna ljudsekvens i svenska: på finska representerar den helt annorlunda ljudsekvensen hiiri samma koncept.
Godtyckligheten låg i grund för Saussures analys av hur teckensystemen fungerade: tecken fick sin betydelse genom allmän social överenskommelse och inlärda sociala vanor, inte någon annan motivation. För de allra flesta tecken, särskilt i språket, fanns ingen särskilt motivation till att just de representerade de koncept de gjorde: undantaget var fåtalet ljudhärmande ord. Saussure uteslöt därmed i stort från sin språkfokuserade teckenlära de så kallade motiverade tecken, där relationen byggde på något annat än godtycklig överenskommelse, exempelvis likhet i form eller närhet. Även gester som bugningar och handskakningar byggde på den sociala överenskommelsen för Saussure.
Motiverade tecken hade av tidigare språkfilosofer behandlats som viktigare, och var en viktig del av Peirces system, som kan ses nedan. För semiotiken bortom språket presenterade också Saussures fokus på konvention ett problem när man skulle analysera sådant som fotografiets semiotik: i ett fotografi bygger relationen mellan det avbildade och själva avbildningen på likheten i avbildning, inte godtycklig konvention.
Ett tecken förstods i Saussures språkinriktade lära som ett av många i ett system, som kontrasterar i relation till varandra: tillsammans bildade dessa tecken och deras inbördes relationer ett system, såsom språksystemet.
Peirces tredelade tecken
Charles Peirce å sin sida utvecklade, ungefär vid samma tid, en semiotik där han delar in tecken i tre olika kategorier, beroende på vilken sorts logisk förbindelse som finns mellan tecknen och det som tecknet står för: ett tecken kan uttrycka något ikoniskt, med index, eller symboliskt:
Ikoner, till exempel visuella intryck, fotografier, kartor och diagram. Det logiska sambandet baseras på igenkänning, alltså principen att ett uttryck återger ett innehåll genom att uttrycket liknar innehållet.
Jag känner igen dig.
Aha, en katt.
Vilken fin bild på en skogsglänta.
Det liknar ett kylskåp.
Stapelns längd visar hur många kylskåp som såldes idag jämfört med igår.
Index, till exempel spår i snön, skuggor och visare hos analoga klockor. Det logiska sambandet bestäms av att det råder en fysisk närhet eller ett orsak-verkan-förhållande mellan uttryck och innehåll.
Ingen rök utan eld.
Svettningar tyder på feber.
Feber tyder på sjukdom.
Klockan visar att rasten snart är slut.
Vattenpöl visar att det regnade för en stund sedan.
Symboler, till exempel det verbala språket, trafikljusets färger, musikens noter, vissa gester, logotyper och grafiska märken. Det logiska sambandet mellan uttryck och innehåll baseras här på överenskommelser, konventioner och kulturella vanor.
Den här texten är enkel att förstå.
Här får man inte köra fortare än 40 km/tim enligt skylten.
Den här väskan ser modernare ut än den där.
Den här ringen av guld är mera värd än en silverring.
Peirce beskriver också att tecknet består av en som en triad (triplett) med tre samverkande komponenter, som behövs för att vi skall förstå dem som tecken.
Medlet, ”representamen”, det vill säga själva förmedlingen, vehikeln, eller det som bär tecknet.
Tolkningsmekanismen, ”interpretant”, det vill säga (den kognitiva) tolkningen och dess steg.
Innebörden, ”object”, det vill säga det innehåll som tecknet vill förmedla, eller referera till.
Peirce grundsyn är tredelad där han infogar tolkningsmekanismen som en del av tecknet, medan Saussure ser på själva relationen mellan det som förmedlar och det som förmedlas, och underförstår därmed tolkningsprocessen eller tolkaren som given.[källabehövs] Detta har historiskt sett varit upphov till en viss ideologisk delning inom den semiotiska forskningsdisciplinen, men också stimulerat till fördjupning.
Grundbegrepp
Inom semiotik finns ett flertal andra klassiska grundbegrepp, varav några är följande:
Denotation och konnotation: En denotation är en direkt eller lexikal betydelse, medan en konnotation är en indirekt, associativ, betydelse. Inom bildsemiotik, och reklamanalys (ursprung: Roland Barthes) används detta par för att, exempelvis, skilja mellan bildens olika delar (denotationer) och dess vidare tolkningshorisont (konnotationer).
Metafor och metonymi: (termer med ursprung inom retorik) Metaforen erhåller sin betydelse i ett sammanhang genom att den inför en ny figur som kan associeras med det som ersätts. Metonymin får sin betydelse genom att den ligger nära eller är del av det som ersätts.
Kod: en semiotisk regel som styr betydelsen av andra semiotiska element (inom t.ex. informations- och kultur-orienterad semiotik, ursprung Jurij Lotman).
Act, Actor, Actant som bidragit till en syn på semiotik som sträcker sig bortom yta och innehåll, för att också se handlingar, aktioner och påverkan, inte minst social påverkan, som semiotiska funktioner (ursprung: Algiras Julien Greimas).
Semiotisk aktivitet är ett samlingsnamn för olika teorier inom och studiet av tecken. En semiotisk aktivitet bygger på uttryck som kan ta sin form i bland annat bild, text samt visuella uttryck och syftet är att kommunicera via dessa teckensystem.
Exempel
Inom till exempel matematiken kan räknandet ses som en semiotisk aktivitet. När till exempel barn lär sig att förknippa ett visst tecken till ett nummer och sedan lär sig räkna med dessa tecken skapas en mening och ett semiotiskt innehåll. En semiotisk aktivitet kan innehålla en mångfald av teckensystem vilket utgör en multimodal kommunikation. Ett annat exempel kan vara symboler i en kortlek. Här får ett visst kort med ett visst tecken en viss innebörd. En semiotisk aktivitet kan således vara kortspel.
Semiotik i Sverige
I Sverige har en semiotisk institution, och inriktning som ibland internationellt kallas Lund School of Semiotics, byggts upp vid Lunds universitet av Göran Sonesson sedan slutet av 1980-talet. Sonesson, som var generalsekreterare i IAVS (Internationella samfundet för visuell semiotik) samt 2004-2009 vice generalsekreterare i IASS (internationella samfundet för semiotiska studier), blev den förste svenske professorn i ämnet 2000. Han var en internationellt etablerad teoretiker, med bidrag inom generell semiotik, bildsemiotik, kognitivt baserad semiotik, samt på senare tid evolutions-semiotik.
Den förste i Sverige att översätta och introducera internationell (rysk och fransk) semiotik var Kurt Aspelin i början av 1970-talet. Inom bild-pedagogik utgick Gert Z Nordström från semiotiska begrepp i Sverige med början på 1970-talet. Richard Hirsch kopplade på 1980-talet talspråk till gester och känslo-uttryck med hjälp av semiotisk teori. En designsemiotik, med särskilt fokus på hur ting och produkter förmedlar sina betydelser, utvecklades under 1980- och 1990-talet av Rune Monö.
