Sommarlek är en svensk dramafilm från 1951, regisserad av Ingmar Bergman efter dennes berättelse Mari.
Filmen spelades in den 3 april–4 maj samt 24 maj–18 juni 1950 i Filmstaden, Dalarö-Rosenön, Sandemar, Saltsjöbaden och Blasieholmskajen. Den hade premiär den 1 oktober 1951 på biografen Röda Kvarn i Stockholm och var tillåten från 15 år. Filmen har även visats på SVT, senast i mars 2018.
Handling
Det är en solig höstdag i Stockholm. På Operan förebereds generalrepetition på baletten Svansjön. Den unge journalisten David Nyström gör ett fåfängt försök att ta sig förbi sceningångens vaktmästare i avsikt att träffa prima ballerinan Marie, som han är tillsammans med. Vid tillfället anländer ett paket till Marie. Paketet innehåller en dagbok. Den skrevs en sommar tretton år tillbaka i tiden av en nybliven student, Henrik, som Marie träffade och förälskade sig i. Då var hon bara femton år. På grund av ett tekniskt fel måste balettrepetitionen uppskjutas till kvällen. Marie lämnar teatern och stöter ihop med David; han har väntat på henne, men David kan inte för tidningsarbetets skull och på kvällen, då David vill, måste Marie vara tillbaka på teatern. De skiljs bittra och missmodiga. Promenerande längs kajen beslutar sig Marie att ta en båt till skärgården. Färden blir en resa i minnenas värld. Den sommaren hon mötte Henrik stod henned beskyddare Farbror Erland i kulissen och väntade på henne. Men också Henrik, ensam och blyg, ett skilsmässobarn med studierna bekostade av en barnlös, känslokall faster. På skärgårdsbåten kommer hon och Henrik i samspråk.
Så inleds deras bekantskap. Om somrarna bor hon hos Farbror Erland och Tante Elisabeth; de har tagit hand om henne efter moderns död. Henrik vistas inte långt därifrån på en annan ö. Farbrodern vill göra henne till sin älskarinna. Marie tar hans närmanden från den lekfulla sidan. Det är Henrik hon fäster sig vid, och en kväll då Erland halvt berusaad berättat om sin dyrkan av Maries mor, en firad skådespelerska, hur hon en gång dansade ensam för honom, tar Marie Henrik till sin kammare och de tillbringar natten tillsammans. En tid av skimrande sommardagar följer, då de lever i den första stora kärlekens tecken. När Marie går av båten vid landstället råder grå höststämning. En spökfigur passerar; det är Henriks faster. I den övergivna skärgårdsvillan finner hon Erland. De framgår av deras samtal att de haft ett förhållande och att farbrodern sänt henne dagboken. Åter i sina minnen kommer Marie ihåg hur Henrik en gång lämnade henne, sårad över att inte ha någon del i hennes karriär. Hon söker honom och träffar fastern i sällskap med en präst. Fastern uttalar sig föraktfullt om Henrik och hans far, påstår sig lida av cancer men lovar att överleva dem alla, också Henrik. Marie och Henrik försonas och tillbringar en tid av lycka i lekstugan vid sjön, där Marie huserat många somrar som barn.
Sommaren lider mot sitt slut. Det börjar bli höst i luften. Marie grips av en obestämd ångest. En dag hoppar Henrik från badklippan på ett ställe där det är grunt. Han skadar sig och dör på sjukhuset. Erland tar hand om dagboken då han i sällskap med Marie lämnar den döde. Maries tro på livet har krossats. Förlamad i sina känslor och ensam med sin sorg ger hon sig år farbrodern. Han har henne på en utlandsresa.
Den tillfälliga ledigheten från arbetet har löpt ut. Marie är tillbaka i sin loge. David kommer på besök mitt under ett personligt samtal mellan Marie och balettmästaren om de ögonblick då människan varken vågar leva eller dö och om konstens disciplin som överlevandets enda beständiga princip. David känner sig utanför och finner inte de rätta orden. Marie är trött och säger att hon vill göra slut, men när hon kör iväg David kallar hon honom Henrik, och han får med sig dagboken som nattlektyr för att de sedan skall kunna talas vid "riktigt, för första gången".
Premiären på baletten blir en succé. David finns där, väntande på henne. Hon ser att han börjar förstå vem hon är och att på andra sidan den djupa sorgen finns det en möjlighet för dem att leva tillsammans. Lyckligt låter hon sig omfamnas.
Gun Skoogberg – stand-in för Maj-Britt Nilsson i dansscenerna
Om filmen
Sommarlek var första filmen i en serie sommarfilmer, som utspelade sig mot bakgrund av den svenska sommaren och för det mesta hade en glad ton som var ovanlig för Bergman. Förutom Sommarlek räknas även Sommaren med Monika (1953), En lektion i kärlek (1954) och Sommarnattens leende bland dem.
Ingmar Bergman kallar Sommarlek för "en av mina viktigaste filmer, fast den kanske utåt verkar väldigt passé":
Där tyckte jag för första gången att jag fungerade på egen hand med en egen stil och gjorde en alldeles egen film, som såg ut på ett alldeles efet sätt som ingen annan kunde göra efter mig. Den liknade ingen annan film. Det var helt mitt eget verk. Och jag visste plötsligt att jag ställde kameran på rätta stället, att jag fick de rätta resultaten, att saker och ting stämde.
Utifrån en novell ("Marie") som Bergman skrev som ung gymnasist utarbetade han sedan ett synopsis:
"Sommarlek" har en lång förhistoria. Upprinnelsen är en i tidsperspektivet ganska rörande kärleksperiod som jag upplevde när familjen bodde på Ornö. Jag var sexton år och sam vanligt fast för ferieläsning och kunde bara momentant delta i mina jämnårigas fritidsaktiviteter. Dessutom var jag inte klädd som de, jag var mager och finnig och stammade, när jag inte var tyst och läste Nietzsche. Det var en fantastisk värld av lättja och liderlighet i ett orört och sensuellt landskap. Men jag var som sagt ganska ensam. På den så kallade Paradisön längst ut mot fjärdarna bodde en flicka, som också var ensam. Mellan oss uppstod en skygg kärlek, som det blir när två unga ensamheter söker varandra. Hon levde i ett stort, egendomligt ofullbordat hus tillsammans med sin föräldrar. Modern var en något förfallen och ödslig skönhet. Fadern hade haft ett slaganfall och satt orörlig i en stor musiksalong eller på terrassen mot havet. Det kom märkvärdiga herrar och damer och hälsade på och betraktade de exotiska rosenodlingarna. Egentligen var det som att stiga in i en novell av Tjechov. Vår kärlek dog när hösten kom, men blev underlag för en berättelse som jag skrev sommaren efter min studentexamen. När jag kom till SF som manuskriptneger återfann jag den och byggde ut den till ett filmmanuskript. Det var trassligt och fyllt av återblickar som jag inte kunde hitta ut ur. Jag gjorde flera bearbetningar utan att det ville sig. Då fick jag hjälp av Herbert Grevenius. Har karvade bort överbyggnaderna och plockade fram den ursprungliga historien. Tack vare Herbert Grevenius insats fick jag äntligen manuskriptet godkänt för produktion. Vi filmade i de yttre fjärdarnas övärld. Landskapet med dess speciella blandning av kulturbygd och vildhet spelade med i filmens olika tidsplan, i sommarljus och höstskymning. Stråket av äkta ömhet förstärks av Maj-Britt Nilsson. Kameran fångar henne med en förälskelse som är lätt att förstå. Hon tar till sig historien och lyfter den med sin geniala lekfullhet och sitt allvar. Det blev en av mina lyckliga inspelningar.
Inspelningen av filmen pågick i två perioder; från början av april till början av maj 1950 och från slutet av maj till veckan före midsommar, det vill säga omedelbart före inspelningsstarten för Sånt händer inte här. Elva månader skilde de bägge filmernas premiärer; under den tiden hade den ekonomiska krisen för producenterna lett till inspelningsstopp (1951) och bolagen måste planera distributionen av svenska filmer i lager mer omsorgsfullt.
I filmen identifieras teatermiljön aldrig direkt som Operan i Stockholm, där Bergman då varit regiassistent. Nämnda institution ville inte upplåta sina lokaler för inspelning sedan man läst manuskriptet. Det ansågs ge en kränkande framställning av balettmedlemmarnas personligheter.
Före den första tillbakablicken i filmen dyker en mörkklädd figur upp som representerar döden (spelad av Mimi Pollak), Henriks dödligt sjuka faster, som lever vidare mot alla förutsägelser. I sitt andra framträdande visas hon spela schack med prästen. I Intervjuboken Bergman om Bergman såg journalisten Stig Björkman i henne ett dödens förebud och en förväntan om den schackspelande döden i Sjunde inseglet (1957). Bergman bekräftade: "Ja, hon är döden. Hon stiger in i det ögonblicket som pjäsen mörknar."
Densamme och dock en annan. Det finns ingenting 'konstigt' i filmen, ingenting av det Hasse Ekman på sista tiden roat sig med att parodiera. (-) I "Sommarlek" har Bergman gjort en 'vanlig' film, tekniskt lik andra länders toppfilmer. Och man kan konstatera att han behärskar den 'vanliga' tekniken lika bra som vilken som helst berömd utländsk regissör. De rätta bilderna på de rätta platserna - och vilka bilder! Gunnar Fischers foto står på höjden av svensk filmfotograferingskonst.
Så som filmen nu framträder är den hans mognaste och mest balanserade. Han har avstått från demonin och alla bullrande effekter och berättar lugnt, ja stillsamt, den vemodiga lilla historien om ett sommaräventyrs märken i en ung kvinnas själ. Där finns en ton av enkel vardaglighet över såväl händelseförloppet som personerna vilken hittills varit Ingmar Bergmans främmande. Att han äntligen nått fram till den är en stor artistisk vinning.
Kritikerna fäste sig genomgående vid bildberättelsens skönhet. "Om man säger att det mesta är så vackert att det gör ont så gör man rättvisa åt Ingmar Bergmans intentioner såsom de manifesterar sig i Gunnar Fischers mörkt glittrande foto", skrev signaturen Filmson i Aftonbladet och Lill i Svenska Dagbladet talade om "ett sinnesbetagande stämningsmåleri. Intensivare och vackrare i bild och ljud kan det helt enkelt inte göras! Ung kärlek och svensk sommar med allt vad det innebär av brusande livsglädje och milt böljeplask, av hektisk utlevelse och solhetta - hela tiden med ängslan på botten, ängslan för döden och det okända, för hösten och mörkret - har fångats i en rapsodi utan motstycke hittills i Ingmar Bergmans produktion."
Med några reservationer lovordades Maj-Britt Nilssons och Birger Malmstens spel. "Outsägligt ljuv", "sällsamt kongenial med sin roll, löper lätt utefter sitt rika konstnärliga mänskliga register", "Hon är här en verkligt stor skådespelerska med en lyster som är ovanlig inom svensk film", "en glänsande prestation i en önskeroll som kunde eller skulle ha mördat de flesta - och mera erkända förmågor - men som hon klarar med en enastående suveränitet", löd de mest entusiastiska omdömena om huvudrollsinnehavarinnan. Om samspelet med Malmsten skrev Aftontidningen att "det är en självklar omedelbarhet över deras aktion som är helt betagande".
Kritiska synpunkter fanns. De riktade sig bland annat mot skildringen av "de gamla", som enligt Nils Beyer i Morgon-Tidningen avsåg "att verka skrämmande men endast blir tomma schabloner". Carl Björkman (Dagens Nyheter) och Harry Schein (BLM) fann typiska Bergmankonstruktioner "av precis det slag som Ingmar Bergman alltid roar sig med att sätta in, också sin vänligt sinnade publik till förtret". Till förtretligheterna räknade Björkman "en kuriös präst", som verkade tagen ur en sekelskiftesroman, och "en ful gubbe, Georg Funkquist, (-) så skrämmande i sin halt oljiga farbroderlighet att man inte ett ögonblick tror på att en klyftig flicka som filmens Marie ska reflektera på att ge sig i lag med honom". Schein undrade om Bergmans djävul kanske var "en signaturmelodi, ett spekulativt försök att skapa en egen mytologi, ett cyniskt ockrande på publikens längtan att känna igen sig när den ser något annat".
Staffan Tjerneld i Expressen tyckte i en kort, övervägande negativ recension att Bergmans figurer var "monologmänniskor med författarens skrivbord som enda fotfäste" och att det psykologiska förloppet därigenom blev "oklart och lika meningslöst som den historia han berättar".
Lill i Svenska Dagbladet ogillade i en för övrigt positiv recension slutet: Tyvärr har upplösningen alldeles glidit Bergman ur händerna, den blir långrandig och planlös och det verkar vara halvt i panik han låter det hela sluta med en skymtande ny lycka för Marie vid sidan av en journalistglop, som från början tecknats högst osympatisk. Han gör sin vana trogen många förvånande tvärvändningar i historien, men denna är för svårsmält. Så synd på en filmberättelse med så utomordentliga höjdpartier!"
Utländska recensioner
Sommarlek fick positiva recensioner av utländska kritiker. En recensent från Variety med pseudonymen 'Wing' skrev att filmen "representerar svensk filmskapande när det är som bäst," och noterade att berättelsen "är mycket ljusare än vad [Bergman] vanligtvis gör," vilket avvek från Bergmans stil som "vanligtvis var fylld av hopplöshetens inflytande." Han brukar ha skådespelarna som talar ord som knappast skulle klara någon censur. Men här berättar han en enkel historia på ett hälsosamt sätt," och tillägger att filmen "troligen inte kommer att ha några censurproblem och kan hitta en stor utländsk marknad." Recensenten berömde också Gunnar Fischers foto och prestationerna av Maj-Britt Nilsson, Birger Malmsten, Alf Kjellin och Mimi Pollak."
I juli 1958 skrev Jean-Luc Godard i Cahiers du Cinéma: "Det finns fem eller sex filmer i filmhistorien som man vill recensera helt enkelt genom att säga: 'Det är den vackraste av filmer.' För det kan inte finnas högre beröm... Jag älskar Sommarlek." Filmen rankades som nummer 8 på Cahiers du Cinémas lista över årets 10 bästa filmer 1958.
Bergman fann sin stil i denna film, och filmhistoriker ser den inte bara som hans genombrott utan också som början på 'en ny, stor epok inom svensk film.' Många av de teman (vad man än menar om dem) som Bergman senare utvecklade finns här: konstnärerna som har förlorat sina identiteter, ansiktena som blivit masker, speglarna som speglar döden i arbete. Men den här filmen, med sin hänförda men förstörda kärleksaffär, har också en lättare sida: en elegisk grace och sötma.
