Sotsvampar

Majskolv angripen av majssot.
Havrevippan till höger är angripen av havreflygsot.
Giftsotens spormassa bildar strimmor på blad av Glyceria.

.

Sotsvampar (äldre namn brandsvampar) är ett samlingsnamn för svampar som tillhör ordningarna Tilletiales, Ustilaginales och Urocystidales. Beteckningen är polyfyletisk (ordningarna tillhör två olika klasser inom Ustilaginomycotina) och saknar därför taxonomiskt värde. Sotsvamparna har fått sitt namn efter den sotliknande spormassan som bildas i den angripna växtens frön eller i andra delar.

Sotsvamparna angriper blomväxter: i synnerhet sädesslagen och andra gräs, men även tvåhjärtbladiga arter. Flera arter är allvarliga skadegörare inom jordbruket.

Sotsvampar inom agrikultur

Några skadegörare inom jordbruket:

havreflygsot, Ustilago avenae, angriper havre
havretäcksot, Ustilago levis, angriper havre
hårdsot, Ustilago hordei, angriper korn
kornflygsot (nakensot), Ustilago nuda, angriper korn
veteflygsot, Ustilago tritici, angiper vete
majssot Ustilago maydis, angriper majs
Sporisorium scitamineum, angriper sockerrör
potatissot, Thecaphora solani, angriper potatis (allvarlig skadegörare i Sydamerika)
stråsot, Urocystis occulta, angriper råg
löksot, Urocystis magica, angriper flera arter lök (särskilt matlök)
stinksot, Tilletia caries, angriper vete
dvärgstinksot, Tilletia contraversa, angriper vete

Flera arter angriper också gräs som används till djurfoder, exempelvis lostsot, Ustilago bullata som angriper lostor (Bromus) och arter inom grässotskomplexet, Ustilago striiformis s. lat., som orsakar strimsot på minst 165 gräsarter inom minst 44 olika släkten.

Sotsvampar bekämpas genom betning eller värmebehandling (med varmvatten, på senare tid även med ånga eller varmluft) av utsäde. Det finns också sädsorter som är mer eller mindre resistenta mot vissa typer av sotangrepp (exepmpelvis höstvetesorten Stava som är resistent mot stinksot och dvärgstinksot).

Flygsotsarterna hos vete och korn sprids vid blomningen genom luften från infekterade exemplar till pistillmärkena på friska blommor (så kallad blominfektion). Övriga arter som angriper säd sprids främst vid tröskningen, då sporer överförs till osmittade ax eller överförs till marken där de kan smitta nästa års utsäde (så kallad groddinfektion). Havreflygsot sprids på båda sätten. Stinksotsarternas sporer kan ligga vilande i marken i uppemot tio år.

Giftsot (strimsot), Ustilago filiformis (U. longissima), som bildar strimmor på bladen av jättegröe och andra Glyceria-arter, har uppgivits vara giftig och orsaka allvarliga förgiftningar, även med dödlig utgång, bland betande kreatur. Förgiftningarna beror dock på att dessa gräs producerar cyanogena glykosider, speciellt unga exemplar, men möjligen kan giftigheten öka vid giftsotsangrepp (angrepp av patogener, som sotsvampar, leder till stress och stress kan i sin tur leda till försvarsmekanismer som ökad produktion av cyanogena glykosider).

Sotsvampar inom övrig kultur

Majs som angripits av majssot äts som huitlacoche i Mexiko.

Sotsvampar omtalas redan i bibeln. I Amos 4:9 står skrivet: "Jag lät er säd drabbas av rost och sot, jag lät trädgårdar och vinberg förtorka, era fikonträd och olivträd åt gräshopporna upp. Dock vände ni inte åter till mig, säger Herren.

Referenser

  1. ↑ Sotsvampar i Nationalencyklopedin.
  2. ↑ Brandsvampar i Nationalencyklopedin.
  3. ↑ L. Johnsson , T. Magyarosi och C. Svensson, 1996, Sotsvampars (ustilago spp.) biologi och betning mot flygsot på havre Arkiverad 28 augusti 2018 hämtat från the Wayback Machine., Svenska växtskyddskonferensen, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).
  4. ↑ Hans Olvång, 2000, Utsädesburna sjukdomar på jordbruksväxter och skadedjur som motverkas genom betning Arkiverad 28 augusti 2018 hämtat från the Wayback Machine., Jordbruksinformation nr 8, Jordbruksverket (SJV).
  5. 1 2 Kornflygsot och veteflygsot anses ofta tillhöra samma art (exempelvis i Lena Andersson (red.), 2015, Skadegörare i jordbruksgrödor Arkiverad 29 augusti 2018 hämtat från the Wayback Machine., Jordbruksverket, sid. 22. ISBN 91-88264-38-6) Se Ustilago nuda/tritici på Dyntaxa. Dyntaxa bibehåller dock uppdelningen i U. tritici s.str. och U. nuda som skilda arter.
  6. ↑ L. Nilsson, G. Åhman, 1991, Lökväxter, Allium spp. Arkiverad 28 augusti 2018 hämtat från the Wayback Machine. i Kompendium i växtpatologi - Sjukdomar hos trädgårdsväxterna , Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för växt- och skogsskydd.
  7. ↑ Julia Knuse et al., 2018 Ustilago species causing leaf-stripe smut revisited, IMA Fungus, 9(1), sid. 49–73.
  8. ↑ Thore Lindfors, Avsvampning i Svenskt Lantbrukslexikon, sid. 56.
  9. ↑ Värmebehandlat utsäde: ThermoSeed på Ekoweb.
  10. ↑ Per-Ola Olsson, Brist på nya betningsmedel Arkiverad 28 augusti 2018 hämtat från the Wayback Machine. på Lantbrukets Affärer, 22 december 2016.
  11. ↑ Detta uppges bland annat i Svenskt lantbrukslexikon.
  12. ↑ Cyanogena glykosider lagras i växternas vakuoler och när dessa går sönder angrips de av enzymer (i gräscellernas cytoplasma eller i komagen), varvid giftig vätecyanid bildas. Se exempelvis Eric E. Conn, 1969, Cyanogenic Glycosides, Journal of Agricultural and Food Chemistry, 17:3, sid. 519-526.
  13. ↑ Detta stod klart redan 1915 då Carl L. Alsberg och Otis F. Black gav ut artikeln Concerning the Distribution of Cyanogen in Grasses, especially the Genera Panicularia or Glyceria and Tridens or Sieglingia i Journal of Biological Chemistry 15. Enligt Alsberg och Otis härrörde uppgiften om sotsvampens giftighet från två "veterinärer" (en av dem tysk, den andre svensk: Jakob Eriksson, 1900, i Giftiges Süssgras, Glyceria spectabilis, von Ustilago longissima befallen, Zeitschrift für Pflanzenkrankheiten, årgång 1900, sid.15-16) som observerat förgiftningar vid utfodring med färskt gräs, men inte med hö, och eftersom det färska materialet var sotangripet antog "veterinärerna" att det var sotsvampen och inte gräset som orsakade förgiftningen (sid. 602). Men Alsberg och Otis konstaterade (sid. 605) att infekterat gräs inte alltid befanns vara giftigt, att giftigheten varierade med gräsets ålder och växtplats, att höet kan förlora mycket av sin giftighet vid torkningen, speciellt om den är långsam, och att symtomen motsvarade förgiftning av "cyanogen". Se även E. Baudys, Die Sporen der Getreidebrandpilze sind nicht giftig, Zeitschrift für Pflanzenkrankheiten, årgång 1921, sid. 24-27.
  14. ↑ Glyceria i George E. Burrows, Ronald J. Tyrl, 2012, Toxic Plants of North America, kap 58 (Poaceae). ISBN 9781118413388.
  15. ↑ Carl K. Winter, 2007, FoodSafety, Chemical Contaminants and Toxins i Kirk-Othmer Food and Feed Technology, vol. 1, sid.777. ISBN 9780470174487.
  16. ↑ Monika Myrdal, 2007, Majssot, Ustilago maydis, fruktad sjukdom och uppskattad maträtt Arkiverad 28 augusti 2018 hämtat från the Wayback Machine. på Naturhistoriska riksmuseets hemsida.
  17. ↑ M.E. Valverde, O. Paredes-López, J.K. Pataky & F. Guevara-Lara, 1995, Huitlacoche (Ustilago maydis) as a food source--biology, composition, and production, Critical Revue in Food Science and Nutrition, 35(3), sid.191-229.
  18. ↑ Amos 4:9 i Bibeln 2000. I Gustav Vasas bibel (1541) lät det "Iagh plåghadhe idher medh torko, och medh brandkorn..." (Se brandkorn i SAOB).