Spaghettivästern

Spaghettivästern är en benämning på västernfilm som huvudsakligen producerades i Italien under 1960- och 1970-talet, ofta i samproduktion med Spanien. Ursprungligen var benämningen pejorativ, eftersom de flesta filmerna var lågbudgetproduktioner, men beteckningen kom senare att bli allmänt accepterad. Filmerna spelades ofta in Rom i kombination med södra Spanien – särskilt i Almería, vars landskap påminde om den amerikanska västern.

Uttrycket spaghettivästern myntades 1966 av den spanske journalisten Alfonso Sánchez, med anspelning på den italienska maträtten spaghetti. I Italien benämns genren oftast western all'italiana.

Historik

Genren kännetecknas av en råare och mer cynisk ton än den klassiska amerikanska västernfilmen, med moraliskt tvetydiga huvudpersoner, mer fokus på våld, stil och stämning. Antihjälten är ett återkommande inslag, liksom teman som girighet, hämnd och korruption. Dialogen är ofta sparsam, och berättandet drivs i hög grad av filmfoto, musik och tempo. Färgstark titelgrafik, dramatiska närbilder på karaktärernas ansikten och melodramatisk musik är också typiskt för genren. Filmerna hade ofta amerikanska skådespelare i huvudrollerna, där Clint Eastwood allmänt anses vara den mest framstående.

Den mest inflytelserika regissören inom genren var Sergio Leone, vars så kallade Dollartrilogi: För en handfull dollar (Per un pugno di dollari, 1964), För några få dollar mer (Per qualche dollaro in più, 1965) och Den gode, den onde, den fule (Il buono, il brutto, il cattivo, 1966) – bidrog till att definiera spaghettivästerns estetik och berättarstil. Leone samarbetade nära med kompositören Ennio Morricone, vars musik blev en central del av genrens uttryck, kanske allra främst genom den berömda visslings-slingan i Den gode, den onde, den fule.

Spaghettivästern fick stort internationellt genomslag och influerade både samtida filmskapare som Sam Peckinpah och kommande som Quentin Tarantino. Genren tappade i popularitet under 1970-talets senare del men har sedan dess omvärderats och fått en framträdande plats i filmhistorien. Bland annat visades, vid Filmfestivalen i Venedig 2007, 32 spaghettivästernfilmer som retrospektiv hyllning till genren.

Produktioner

Majoriteten av spaghettivästernfilmerna var internationella samproduktioner mellan Italien och Spanien, ibland även i samarbete med Frankrike, Västtyskland, Storbritannien, Portugal, Grekland, Jugoslavien och USA.

Mellan 1964 och 1973 producerades omkring 500 spaghettivästernfilmer. Filmerna gjordes ofta med relativt låg budget och med skådespelare från flera olika länder. Eftersom skådespelarna ofta talade olika språk så dubbades dialogen nästan alltid i efterhand.

De flesta spaghettivästerns spelades in vid Cinecittà-studiorna i Rom samt på inspelningsplatser i södra Italien och Spanien. Särskilt vanligt var Tabernas-öknen i provinsen Almería, vars landskap liknade den amerikanska sydvästern.

Betydelse

Redan 1969 var Sam Peckinpahs våldsamma och blodiga film Det vilda gänget (The Wild Bunch) tydligt influerad av spaghettivästerns estetik och teman, på ett sätt som tydligt skilde sig från det "gamla" Hollywoods västernfilmer, med tillexempel John Wayne eller av John Ford eller Howard Hawkes. Även Robert Altmans McCabe & Mrs. Miller från 1971 är tydligt influerad av de italienska filmerna och en slags motreaktion mot de klassiska amerikanska västern-filmerna.

Även Clint Eastwood plockade med estetiken och den moraliska komplexiteten från spaghettivästern-filmerna, framförallt från Sergio Leone, när han började regissera egna filmer som Mannen med oxpiskan (High Plains Drifter, 1973), Mannen utanför lagen (The Outlaw Josey Wales, 1976) och De skoningslösa, (Unforgiven, 1992).

Den amerikanske regissören och manusförfattaren Quentin Tarantino har använt influenser från spaghettivästern i många av sina mest sina mest framstående verk: Kill Bill (i kombination med kung fu-filmer), Inglourious Basterds (som utspelar sig i det nazistockuperade Frankrike),The Hateful Eight (som utspelar sig i Wyoming efter det amerikanska inbördeskriget) samt Once Upon a Time in Hollywood som handlar om en fiktiv amerikansk skådespelare, spelad av Leonardo DiCaprio, som blir erbjuden att lämna Hollywood för att börja spela i spaghettivästerns. Titeln är en direkt referens till Sergio Leones Once Upon a Time in the West (Harmonica - en hämnare, 1968). Tarantions Django Unchained (förlagd till den amerikanska södern under slaveriet i USA), lånar både titel, karaktärsnamn och ledmotiv från Sergio Corbuccis Django från 1966. I samtliga ovan nämnda Tarantino-filmer, samt Death Proof från 2007, förekommer dessutom musik av Ennio Morricone.

Tarantinos samtida kollega och medregissör till Grindhouse från 2007, Robert Rodriguez, är också starkt influerad av genren, särskilt i sin El Mariachi-trilogi, där titelrollen, spelad av Antonio Banderas, anländer med ett gitarrfodral fyllt med skjutvapen, i stället för den kista som ofta förekommer i spaghettivästern-filmer.

Genrens kännetecken (Morricones visslings-slingor, dramatiska närbilder på pistolskyttars ögon, tumbleweed som blåser fram i öknen) är så lättidentifierbara att de frekvent används även i familjefilmer som Back to the Future-trilogin, Rango från 2011, eller Lego-filmen 2014 samt i komedier som Mel Brooks Det våras för sheriffen från 1974.