| Surrogatpartner |
|---|
|
En surrogatpartner (tidigare omnämnt som sexsurrogat) är en person som i sitt arbete behandlar problem med intimitet och sexualitet. Arbetet, som benämnts surrogatpartnerterapi (SPT), introducerades 1970 av sexologerna Masters och Johnson. Sedan 1970-talet har fokus på terapin utvecklats från problem med den fysiska samvaron till det psykiska, hur man hanterar möten och relationer.
En surrogatpartner arbetar i lag med en samtalsterapeut (av typen psykoterapeut), i syfte att hjälpa deras patient/klient. Den här arbetsmodellen, med klient, terapeut och surrogatpartner, kan även ge stöd till surrogatpartnern i hens arbete med klienten. Klienten möter surrogatpartnern i olika övningar och tränar i att bygga relationer och intimitet, samtidigt som samtalsterapeuten hjälper klienten att förstå och lära sig av erfarenheterna från de olika övningarna.
En terapiklinik i New York, med ett antal anknutna surrogatpartner, beskrev 2012 sin verksamhet som en där en surrogatpartner genomför en serie av möten med klienten enligt ett visst mönster. Det kan handla om ögonkontakt, hålla hand, smekningar, kyssar, och i regel tar det ett antal behandlingstillfällen innan terapisessionerna inkluderar nakenhet.
SPT används för att hantera psykiska hinder och hämningar hos en person, relaterat till utmaningarna runt känslomässig och fysisk intimitet. Dessa utmaningar kan kräva tillgång till en partner, i det här fallet en person som spelar rollen av partner. Problem som kan behöva hanteras är sexuella dysfunktioner, brist på goda erfarenheter av intim samvaro eller en bakgrund med olika trauman.
Där metoden kunnat användas har den gett en del positiva resultat. I många fall har dock arbetet stått i strid med ett lands gällande lagar emot prostitution och liknande sexarbete.
Typiska problem som behandlats via SPT är:
Enligt personer verksamma i branschen har SPT-metoden utvecklats och förändrats under det halvsekel som gått sedan Masters och Johnson började använda sig av den. Dessa beskrivits enligt följande:
| Masters & Johnson (1970-talet) | 2020-talet | |
| Syfte | Behandla sexuell dysfunktion | Förbättra relationsfärdigheter |
| Tydligt mål | Penis-i-slida-sex | Nå terapeutiska mål |
| Terminologi | Partnersurrogat, sexuellt surrogat | Surrogatpartner |
| Terapilängd | Två veckor | Obestämd |
| Klientel | Män | Alla kön, HBTQ-inkluderande |
Därmed är modern SPT-metodik betydligt mer relationsmässigt inriktad. En SPT-terapeut har gått så långt som till att uttrycka att klienter som endast har problem med "det fysiska" inte kommer att bli hjälpta med SPT, så som den utövas på 2020-talet.
På 2020-talet används SPT ibland med följande som mål:
Därmed har praktiken utvecklats bort från Masters och Johnsons ursprungliga metodik. Delar av det som tagits bort från deras äldre metoder inkluderas dock i den nyare och mer fysiska vårdmetod som sexsamariter utövar (se även nedan).
Praktiserande sexterapeuter beskriver användandet av surrogatpartner som något annat än erbjudande av sexarbete. De kan omnämna skillnaden som mellan professionell massage och massageinstitut där sexuella tjänster ingår i tjänsteerbjudandet (i vissa fall täckmantel för bordeller). Enligt en amerikansk jurist som tillfrågades 2012 i ämnet var terapimodellen så lik sexarbete att den sannolikt var olaglig i USA.
William H. Masters och Virginia Johnson är förknippade med utvecklingen av SPT som koncept, som 1959 började arbeta terapeutiskt och forskningsmässig med relationer och sexualitet. Praktiken offentliggjordes mer öppet 1970, i deras bok Human Sexual Inadequacy. Där ansåg de att människor kunna lära sig om sexuell intimitet endast genom att uppleva den.
I Masters och Johnsons forskning använde de sig av personer i en fast relation. Där skulle personerna i en relation via en serie övningar genomgå ett antal övningar som syftade till att minska problemen med någon sexuell dysfunktion. Personer som saknade en fast relation parades istället ihop med "surrogat" som skulle ersätta funktionen hos en partner, arbeta under ledning av en tränad terapeut och fungera som en sorts mentor för klienten. I Masters och Johnsons experiment var alla surrogatpersonerna kvinnor som parades ihop med manliga singlar.
Den fysiska inriktningen på terapin, och fokus på att klara av fysisk/sexuell intimitet, tydliggjordes genom de olika kapitelnamnen i Masters och Johnsons bok som koncentrerade sig på problem med att genomföra ett samlag. Även tidningsartiklar och annat pedagogiskt material från 1970- och 1980-talet hade samma beskrivning av terapimetoden.
Användandet av den här SPT-metoden nådde sin topp i början av 1980-talet, då några hundra surrogatpartner verksamma i USA. Därefter har användandet av metoden avklingat.

Metoden uppmärksammades 2012 på nytt via långfilmen Mitt längtande hjärta (originaltitel: The Sessions), där Helen Hunt nominerades till en Oscar för bästa kvinnliga biroll. I filmen arbetar en surrogatpartner med en funktionshindrad man. Samma år kom boken An Intimate Life: Sex, Love, and My Journey as a Surrogate Partner ut på engelska, författad av Cheryl T. Cohen-Greene (med 40 års erfarenhet i yrket).
Under 1973 försökte en grupp av praktiserande surrogatpartner i Los Angeles stadga och licensiera professionen. År 2012 var ett trettiotal av medlemmarna i International Professional Surrogates Association baserade i USA.
De flesta surrogatpartner är kvinnor, med en mindre andel män. 2014 var andelen praktiserade surrogatpartner mycket få till antalet.
En liknande verksamhet är den som bedrivs av sexsamariter. Dessa är sexarbetare (prostituerade) som mot betalning umgås sexuellt med funktionshindrade personer. Sådana tjänster är organiserade på regional eller nationell nivå i bland annat Nederländerna och Nya Zeeland – två länder där prostitution är legaliserad eller avkriminaliserad. I åtminstone Nederländerna kan tjänsten hanteras med hjälp av de bidrag som funktionshindrade har rätt till. Även i Australien och Danmark finns eller har funnits en viss användning av motsvarande tjänster.