Svea Jansson med morföräldrar på Nötö sommaren 1923.
Jansson föddes i ett skepparhem på Nötö i Åbolands skärgård. När hon var fyra år gammal flyttade hon till sina morföräldrar i Österäng på Nötö. Mormorn Eva Gustava Jansson var känd i bygden som en ovanligt god sångare med en rik och ålderdomlig visrepertoar, och det var framför allt av henne som Svea lärde sig sina visor. I Janssons uppväxtmiljö var sången en naturlig del av det dagliga livet – man sjöng medan man arbetade, när man rodde eller seglade, och tillsammans på lediga stunder.
Visforskaren Greta Dahlström upptecknade 1923–1929 för Svenska litteratursällskapet visor efter Jansson och hennes mormor. Vid sitt första besök sommaren 1923 beskrev Dahlström den 18-åriga Svea i sin dagbok som "musikalisk" med "ett briljant minne", och noterade att hon redan då hade stora buntar med nedskrivna visor och annan poesi.
Karriär
Svea Jansson framför Där växte upp en lilja uti dalen. Inspelat av Matts Arnberg i november 1957.
År 1939 sjöng hon in på lackskiva och i radio. År 1957 upptäcktes hon av Sveriges Radio – inför Matts Arnbergs inspelningsresa till Finland hade man förlorat kontakten med Jansson och tog hjälp av Mariehamnspolisen för att leta upp alla personer med namnet på Åland, där man trodde att hon befann sig, och hittade henne till sist i Andersböle, Jomala. År 1959 flyttade hon till Sverige och knöts till Svenskt visarkiv i Stockholm.
Sitt stora genombrott fick hon 1962 då Sveriges Radio gav ut skivserien Den medeltida balladen, där Jansson ensam svarar för inspelningarna på en av albumets fyra lp-skivor. Hon blev därmed Sveriges mest uppburna folkliga vissångerska och hennes visor spelades i radio, hon intervjuades i radio- och tv-program och uppträdde vid konserter och forskarkongresser. År 1964 tilldelades hon Nordiska museets Artur Hazelius-medalj i silver för sin insats som traditionsbevarare, samma år som hon deltog i en stor konsert i ABF-huset i Stockholm tillsammans med bland andra den amerikanske folksångaren Tom Paley. Hon blev svensk medborgare 1967.
År 1965 lämnade Jansson Stockholm och tog en hushållersketjänst i Klovsten i Västergötland. Hon avled på Skövde kärnsjukhus den 1 december 1980, medellös och jordfästes på kommunens bekostnad. Urnan med hennes stoft fördes till Nötö, där graven pryds av en minnesvård rest av folkmusikforskare i Finland och Sverige.
Repertoar och arv
Jansson hade lärt flera av visorna av sin mormor Eva Gustava Jansson, född 1842, som i sin tur lärt dem av sin mormor Caisa Eriksdotter, född 1786, och kunde således representera 1700-talets vistradition via endast ett mellanled. Ingen visgenre var henne främmande – hon sjöng medeltida ballader, kärleksvisor, sjömansvisor, skämtvisor, barnvisor, psalmer och andliga sånger med samma inlevelse, och ännu under sitt sista levnadsår lärde hon sig nya visor. Hon har blivit en förebild för flera av 2000-talets högskoleutbildade folkmusiker i Finland och Sverige, och ingen annan folklig vissångerska från Finlands svenskbygder har uppnått en liknande status.
Jansson medverkade till att sprida kännedom om den finlandssvenska vistraditionen. Inspelningar med henne finns på albumen Den medeltida balladen (1995) och Lena, Ulrika och Svea (1996) som ingår i serien Musica Sveciae (Caprice Records).
Referenser
Noter
↑Lundberg, Dan; Gunnar Ternhag(2005).Folkmusik i Sverige. Gidlunds. sid.48. ISBN 9178446953
Finländare