Sycorax

	Sycorax
	Fotografier från upptäckten av Sycorax.
Upptäckt
Upptäckare	Philip D. Nicholson; Brett J. Gladman; Joseph A. Burns; John J. Kavelaars
Upptäcktsdatum	6 september 1997
Upptäcktsmetod	Haleteleskopet
Beteckningar
Alternativnamn	Uranus XVII (17); S/1997 U 2
Uppkallad efter	Sycorax
Omloppsbana
	Epok: 1 januari 2000
Banmedelradie	12179400 km
Excentricitet	0,5219
Siderisk omloppstid	1288,38 d
Medelanomali	266,583°
Inklination	159,42°
Longitud för uppstigande nod	263,034°
Medelrörelse	0,2794217°/d
Periapsisargument	20,103°
Måne till	Uranus
Propra banelement
Periapsisprecession	1393,43 a
Precession för uppstigande nod	1863,29 a
Fysikaliska data
Medelradie	75 km
Area	≈ 70000 km² (uppskattat)
Volym	≈ 1800000 km³ (uppskattat)
Massa	≈ 2,3 × 1018 kg (uppskattat)
Medeldensitet	1,5 g/cm³
GM	0,18 km³/s²
Rotationsperiod	3,6 h
Albedo	0,04
Temperatur	≈ 65 K (uppskattat)
Skenbar magnitud	20,8 R

Sycorax är en av Uranus månar. Den upptäcktes 1997 av en grupp amerikanska astronomer med hjälp av Hale-teleskopet, och fick den tillfälliga beteckningen S/1997 U 2. Den är också betecknad Uranus XVII.

Sycorax är en av de minsta av Uranus månar och nummer fem i ordning utanför de fem stora månarna. Den har en diameter på ca 190 km. Utöver dess bana runt planeten och dess mycket låga albedo, är Sycorax egenskaper i stort sett okända. Den har en retrograd rörelse runt planeten, vilket betyder att den rör sig i motsatt riktning av planetens rotation.

Sycorax är uppkallad efter en häxa som är mor till Caliban i William Shakespeares pjäs Stormen.

Källor

↑ Gladman, B. J.; Nicholson, P. D.; Burns, J. A.; Kavelaars, J. J.; Marsden, B. G.; Williams, G. V.; Offutt, W. B. (1998). ”Discovery of two distant irregular moons of Uranus”. Nature 392 (6679): sid. 897–899. doi:10.1038/31890. https://archive.org/details/sim_nature-uk_1998-04-30_392_6679/page/897.
1 2 ”Planetary Satellite Mean Orbital Parameters” (på engelska). JPL/NASA. 23 augusti 2013. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_elem. Läst 10 juni 2015.
1 2 Brozovic, M. och Jacobson, R. A. (2009) ”The Orbits of the Outer Uranian Satellites”, Astronomical Journal 137, 3834.
1 2 3 ”Planetary Satellite Physical Parameters” (på engelska). JPL/NASA. 19 februari 2015. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_phys_par. Läst 10 juni 2015.
1 2 3 Sheppard, S. S., Jewitt, D., Kleyna, J. 2005. ”An Ultradeep Survey for Irregular Satellites of Uranus: Limits to Completeness”, Astronomical Journal 129, 518-525.
↑ Maris, Michele; Carraro, Giovanni; Parisi, M.G. (2007). ”Light curves and colours of the faint Uranian irregular satellites Sycorax, Prospero, Stephano, Setebos, and Trinculo”. Astronomy&Astrophysics 472 (1): sid. 311–319. doi:10.1051/0004-6361:20066927. https://arxiv.org/abs/0704.2187.

Externa länkar

Discovery of two distant irregular moons of Uranus (engelska)^{[inloggning kan krävas]}
Photometry of Irregular Satellites of Uranus and Neptune (engelska)
An Ultradeep Survey for Irregular Satellites of Uranus: Limits to Completeness (engelska)
Implied Evolutionary Differences of the Jovian Irregular Satellites from a BVR Color Survey (engelska) ^{[inloggning kan krävas]}

[Gladman_Nicholson-1] Gladman, B. J.; Nicholson, P. D.; Burns, J. A.; Kavelaars, J. J.; Marsden, B. G.; Williams, G. V.; Offutt, W. B. (1998). ”Discovery of two distant irregular moons of Uranus”. Nature 392 (6679): sid. 897–899. doi:10.1038/31890. https://archive.org/details/sim_nature-uk_1998-04-30_392_6679/page/897.

[jpl_sat_elem-2] 1 2 ”Planetary Satellite Mean Orbital Parameters” (på engelska). JPL/NASA. 23 augusti 2013. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_elem. Läst 10 juni 2015.

[astronomical_journal-3] 1 2 Brozovic, M. och Jacobson, R. A. (2009) ”The Orbits of the Outer Uranian Satellites”, Astronomical Journal 137, 3834.

[jpl_sat_phys_par-4] 1 2 3 ”Planetary Satellite Physical Parameters” (på engelska). JPL/NASA. 19 februari 2015. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_phys_par. Läst 10 juni 2015.

[astronomical_journal_2-5] 1 2 3 Sheppard, S. S., Jewitt, D., Kleyna, J. 2005. ”An Ultradeep Survey for Irregular Satellites of Uranus: Limits to Completeness”, Astronomical Journal 129, 518-525.

[Maris_2007-6] Maris, Michele; Carraro, Giovanni; Parisi, M.G. (2007). ”Light curves and colours of the faint Uranian irregular satellites Sycorax, Prospero, Stephano, Setebos, and Trinculo”. Astronomy&Astrophysics 472 (1): sid. 311–319. doi:10.1051/0004-6361:20066927. https://arxiv.org/abs/0704.2187.