Juli 1975 (The Sun Collection)
Mars 1976 (The Sun Sessions) Juni 1987 (The Complete Sun Sessions) Februari 1999 (Sunrise) Juni 2004 (Elvis at Sun) Juli 2017 (A Boy From Tupelo)
Inspelat
(Augusti 1953–januari 1954) 5 juli 1954–juli 1955 (november 1955)
The Sun Sessions är ett samlingsalbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans 66:e album och gavs ut av RCA Records (APM1 1675) i USA i mars 1976. Albumet samlar 16 av Elvis Presleys inspelade låtar under tiden på Sun Records i Memphis, och är till innehållet identiskt med The Sun Collection som redan dessförinnan, i juli 1975, utkom i Storbritannien. Det inspelade Sun-materialet på dessa båda album består av de tio låtarna från Elvis Presleys fem första singlar, däribland "That's All Right" och "Blue Moon of Kentucky" från den första singeln, samt låtar som "Good Rockin' Tonight", "Milkcow Blues Boogie", "Baby Let's Play House", "I Forgot to Remember to Forget" och "Mystery Train". Där finns också låtar som senare på 1950-talet gavs ut av RCA Victor, som "Tryin' to Get to You" och "Just Because".
De båda albumen har följts av allt mer omfattande utgåvor. Dubbel-LP:n The Complete Sun Sessions från juni 1987 och den samtidigt utgivna CD:n The Sun Sessions bestod av samma låtar men kompletterades med två senare utgivna Sun-inspelningar och ett antal alternativa tagningar. Dubbel-CD:n Sunrise från 1999 samlade alla vid den tiden bevarade Sun-inspelningar och ett antal alternativa tagningar av låtarna, därutöver de fyra privata inspelningarna som Elvis Presley gjorde innan tiden på Sun, samt ett antal live- och radioframträdanden från perioden. Elvis at Sun från 2004 var en mer koncentrerad CD-utgåva av endast mastertagningarna på Sunrise. A Boy from Tupelo: The Complete 1953–55 Recordings utkom först som en samlarutgåva 2012 och sedan 2017 som en Legacy-utgåva. Den samlade på tre CD de då kända bevarade inspelningarna samt live- och radioframträdanden.
Elvis Presley inledde sin professionella artistkarriär på det lokala skivbolaget Sun Records i Memphis i juli 1954. Ägaren Sam Phillips producerade Sun-inspelningarna. Tillsammans med Phillips, gitarristen Scotty Moore och basisten Bill Black utvecklade Elvis Presley det uttryck som kom att förknippas med hans tid på Sun Records under perioden fram till hans övergång till RCA Victor i november 1955. Före sin första studioinspelning för Sun Records hade Elvis Presley vid två tillfällen spelat in sammanlagt fyra låtar privat, vilka också återfinns på de senare mer omfattande Sun-utgivningarna.
Sun-inspelningarna har haft stor historisk betydelse och betraktas som centrala för rock'n'rollens utveckling. The Sun Sessions och de senare utgåvorna har likaså fått mycket positiva kritiska mottaganden. År 2003 kom The Sun Sessions på plats 11 på musiktidningen Rolling Stones lista över de 500 bästa albumen genom tiderna. I USA nådde The Sun Sessions plats 76 på Billboardspopalbumlista och andra plats på dess countrylista. The Sun Collection placerade sig som bäst på plats 18 på den brittiska albumlistan UK Albums Chart. Elvis at Sun nådde plats 37 på Billboards countrylista.
Under den inledande försäljningsperioden sålde The Sun Sessions omkring 300000 exemplar i USA, medan den utökade utgåvan The Complete Sun Sessions år 2002 certifierades guld av Recording Industry Association of America (RIAA) för en försäljning motsvarande en halv miljon exemplar.
Bakgrund
"Elvis Presley, Suns egen inspelningsartist". Reklamfoto från 1954."
Albumen i serien samlar alla bevarade inspelningar som Elvis Presley gjorde på eller för Sun Records 1953–1955. Elvis Presley var det enda barnet till Vernon och Gladys Presley och växte upp under knappa förhållanden i Tupelo, Mississippi. När han var 13 år gammal, 1948, flyttade familjen till Memphis, Tennessee, där han kom att leva under den avgörande perioden före sitt genombrott och även därefter. Memphis var vid denna tid en betydande musikstad, där blues, gospel, country och rhythm and blues möttes. Han hade redan som barn kommit i kontakt med flera av de musikformer som senare kom att prägla hans musik, inte minst den amerikanska söderns kyrko- och gospelmusik. I Memphis, och i synnerhet på Beale Street, kom den tonårige Elvis Presley i kontakt med stadens olika musiktraditioner, framför allt dess rhythm and blues-scen.
Efter att vid 18 års ålder den 3 juni 1953 ha utexaminerats från high school (ungefär motsvarande gymnasiet) sökte Elvis Presley arbete och fick under juli ett tidsbegränsat arbete som montör på M. B. Parker Company. Under augusti var han åter arbetssökande och någon gång under månaden, kanske lördagen den 15, gick han in på Memphis Recording Service för att spela in en skiva åt sig själv.
Den rekonstruerade fasaden på Sun Studio, "Memphis Recording Service", där Elvis Presley gjorde sina första inspelningar.
Sam Phillips grundade 1950 Memphis Recording Service som en kommersiell inspelningsstudio och grundade 1952 skivbolaget Sun Record Company. Sun Records spelade huvudsakligen in afroamerikanska musiker i Memphis-området och gav ut skivor med bluesmusiker som B.B. King, Ike Turner och Howlin' Wolf, men spelade även in vita artister inom countrymusiken. Phillips drev också en serviceverksamhet där vem som helst mot betalning kunde göra inspelningar för eget bruk. På annonserna stod: "Vi spelar in vad som helst – var som helst – när som helst".
Den dag Elvis Presley kom in i studion var företagets alltiallo Marion Keisker på plats. Elvis frågade henne om hon kände till någon som behövde en sångare. På hennes fråga om vilken sorts sångare han var svarade han att han sjöng allt möjligt. När hon ville veta vem han lät som fick hon till svar att han inte lät som någon. Han spelade in två ballader, "My Happiness" och "That's When Your Heartaches Begin", och ackompanjerade sig själv på gitarr. När han sjöng och spelade för sina vänner var det nästan uteslutande ballader. Halvvägs in i den första låten satte Keisker igång en bandspelare för att kunna spela upp inspelningen för Sam Phillips, och gjorde en notering åt sig själv: "Good ballad singer. Hold" (ungefär "Bra balladsångare. Håll kvar honom"). Enligt Keisker kom Sam Phillips dit först när sessionen nästan var över. Sam Phillips menade dock långt senare att det var han som skötte inspelningen. Elvis lämnade studion med en lackskiva med inspelningarna och med förhoppningen om att något skulle hända, vilket det inte gjorde på mycket länge.
I september 1953 fick han arbete på Precision Tool, där han arbetade med bland annat borrmaskiner i tillverkningen och stannade kvar till mars 1954. Han fortsatte dock under de följande månaderna att upprepade gånger titta förbi i studion. Sam Phillips var som regel upptagen med sitt arbete, men Elvis frågade Marion Keisker om hon möjligen hade stött på ett band som letade efter en sångare.
I början av januari, omkring hans 19:e födelsedag, betalade Elvis för en andra inspelning på lackskiva – de två balladerna "I'll Never Stand in Your Way" och "It Wouldn't Be the Same Without You". Denna gång var det Sam Phillips som tog emot honom. Man antecknade hans namn och telefonnummer, och Sam Phillips lät förstå att han skulle höra av sig, men det ledde inte till några omedelbara resultat.
Den 20 april 1954 började Elvis ett nytt jobb på Crown Electric, där han körde lastbil och levererade material till byggarbetsplatser. Han skulle också få möjlighet att utbilda sig till elektriker. Någon gång under våren provsjöng han för Songfellows, en gospelkvartett, men fick inte plats i gruppen. Elvis fortsatte under våren att då och då titta förbi studion. Den 26 juni 1954 ringde Marion Keisker och bad honom komma till studion för att prova en låt som Sam Phillips hade fått in.
Elvis tid på Sun
Elvis Presley, Scotty Moore och Bill Black på Tommy och Jimmy DorseysStage Show i New York den 17 mars 1956, fyra månader efter att Elvis lämnat Sun Records.
Sam Phillips hade fått en lackskiva med en låt vid namn "Without You", en vemodig ballad som framfördes av en okänd man med darrande röst som Phillips inte kunde lokalisera. Marion Keisker föreslog då att låta "pojken med polisongerna" komma in och provsjunga låten. Lördagen den 26 juni var Elvis på plats i studion. De arbetade med låten hela eftermiddagen, utan att lyckas få till en tillfredsställande inspelning, men Phillips lät därefter Elvis under flera timmar sjunga allt han kunde komma på. Phillips kontaktade Scotty Moore, en 22-årig gitarrist i Starlite Wranglers, ett countryband som Phillips tidigare hade spelat in för Sun Records, och bad honom kontakta Elvis för att se vad han tyckte och om de kunde åstadkomma något tillsammans. Efter ett möte med Elvis hemma hos Moore den 4 juli, där också Bill Black, basisten i Starlite Wranglers, deltog, kontaktade Moore Phillips och denne beslutade att göra ett försök. Nästa kväll, den 5 juli 1954, samlades Elvis Presley, Scotty Moore och Bill Black – endast en kompsektion från Starlite Wranglers – i studion. Efter att ha provat ett antal ballader, fick de fram något nytt när Elvis började sjunga en modifierad version av Arthur Crudups "That's All Right".
Elvis Presley under ett framträdande på Louisiana Hayride, med de skor han bar i förgrunden.
Sam Phillips gav inspelningen till den lokale Memphis-diskjockeyn Dewey Phillips (ingen släkt), och låten väckte uppståndelse när den på kvällen spelades om och om igen efter ständiga lyssnarförfrågningar. Det gjorde att en B-sida i liknande stil snabbt behövde spelas in, och inte långt efteråt åstadkom man denna genom en kraftigt omarbetad version av Bill Monroes bluegrassklassiker "Blue Moon of Kentucky". Singeln fick snabbt spridning i området, med inledande försäljning i Mississippi och Arkansas och så långt bort som New Orleans.
De tre unga musikerna, som senare skulle kalla sig Blue Moon Boys, började framträda. Inledningsvis skedde det endast i närområdet och med en mycket begränsad repertoar som i stort sett bestod av de två låtarna på deras första singel. Men repertoaren växte och så också området, där man åkte till angränsande delstater och även längre bort. Elvis och gruppen behövde en manager, och Scotty Moore åtog sig den 12 juli att bli både manager och bokningsagent. Den 26 juli undertecknade Elvis ett inspelningskontrakt med Sun Records, som också undertecknades av hans föräldrar eftersom han fortfarande var minderårig. De tillbringade många kvällar ute på vägarna, samtidigt som de behöll sina arbeten, Elvis genom att köra för Crown Electric på dagarna. Efter att ett kontrakt om återkommande framträdanden i radioprogrammet Louisiana Hayride i Shreveport, Louisiana hade upprättats, blev det ohållbart att samtidigt jobba i Memphis, och i oktober sade alla tre upp sig från sina arbeten för att kunna ägna sig åt musiken på heltid.
Under sensommaren och hösten fortsatte inspelningarna i Sun Studio, vilket resulterade i den andra singeln med "Good Rockin' Tonight" och "I Don't Care If the Sun Don't Shine", som utkom i slutet av september 1954.
Sam Phillips, Elvis Presley (sittande) och Bob Neal, i samband med att Neal tog över som manager åt Elvis 1955.
Den tredje singeln, "Milkcow Blues Boogie" och "You're a Heartbreaker", tillkom under studioinspelningar gjorda i november eller december, och singeln utkom i årsskiftet 1954–1955. Vid ungefär samma tid tog Memphis-DJ:n Bob Neal över som manager för Elvis och gruppen efter att tidigare ha skött ett antal av deras bokningar. Därmed kunde Scotty Moore befrias från sina åtaganden i vad som hela tiden hade betraktats som en tillfällig lösning. Återigen undertecknade också Elvis föräldrar, som lagliga vårdnadshavare, kontraktet.
Elvis Presleys rosa Cadillac. Han köpte den den 7 juli 1955 och Elvis och bandmedlemmarna använde den under sitt turnerande. Den ersatte den tidigare rosa Cadillacen som han sjöng om i "Baby Let's Play House", sedan den hade brunnit upp en månad tidigare.
I början av 1955 fortsatte gruppen att turnera, men nu förstärkt av D. J. Fontana på trummor. I början av februari arrangerade Bob Neal ett möte mellan Sam Phillips och en viss överste Tom Parker (egentligen Cornelis van Kuijk), som hade fått hederstiteln överste av Louisianas guvernör. Syftet var att diskutera Elvis Presleys framtid, och Parker hävdade, till Phillips missnöje, att Elvis inte kunde få sitt stora genombrott på ett litet skivbolag som Sun och att han redan hade varit i kontakt med RCA Victor för att förmå bolaget att köpa Elvis kontrakt. Under våren gjorde Elvis och bandet nya studioinspelningar som resulterade i den fjärde singeln, med "Baby Let's Play House" och "I'm Left, You're Right, She's Gone", som utkom i april 1955.
Den 24 mars 1955 förhandlade Bob Neal fram ett kontrakt om att Elvis skulle vara del av Hank Snows All Star Jamboree, en kavalkad av countryartister på turné genom Södern. Från och med detta datum representerades Elvis Presley i samband med turnerandet exklusivt av countryartisten Hank Snows manager, överste Parker, genom Hank Snow Jamboree Attractions (där Snow och Parker var affärspartner), även om Elvis fortfarande hade Bob Neal som manager. Neals mål med avtalet var att bredda Elvis räckvidd som turnerande artist.
I juli skedde nya studioinspelningar, vilka resulterade i den femte Sun-singeln, "Mystery Train" och "I Forgot to Remember to Forget". Singeln gavs ut i början av augusti 1955 och skulle bli den sista singeln som Elvis Presley gav ut på Sun Records. "I Forgot to Remember to Forget" blev också Elvis Presleys första nationella listetta genom att nå förstaplatsen på Billboards countrylista. Några dagar efter inspelningen var Elvis och bandet på nytt ute på turné. Den 15 augusti fick Parker, genom ett avtal med Elvis och hans föräldrar, en formell rådgivar- och representantroll, vilket gav honom en central roll i de fortsatta förhandlingarna om Elvis framtid.
Parker kontaktade Phillips för att höra sig för vad denne ville ha för att sälja Elvis Presley till ett nationellt skivbolag. Phillips var inte förtjust över att genomföra en sådan försäljning, men hans bolag hade ständigt brist på pengar och han visste också att Elvis behövde en större scen än den han kunde erbjuda honom. Phillips uppgav att han ville ha 35000 dollar plus ytterligare 5000 dollar för att täcka utestående royaltyer till Elvis för hans Sun-inspelningar. Det var en summa högre än vad någon dittills hade betalat för en populär inspelningsartist och Phillips förväntade sig att erbjudandet skulle avvisas. Men Parker ordnade fram pengarna, delvis genom att musikförlaget Hill and Range betalade 15000 dollar av summan. Avtalet mellan Sun Records och RCA Victor undertecknades den 21 november 1955, och innefattade utöver kontraktet om Elvis också alla utgivna och outgivna inspelningar som Elvis hade gjort för Sun. Samma dag undertecknade Elvis Presley och hans föräldrar ett separat managementavtal med Parker. Några veckor efter köpet återutgav RCA Victor alla Elvis fem Sun-singlar under RCA Victor-etiketten.
Inspelningarna som Elvis Presley gjorde under sin korta tid på Sun Records, från juli 1954 till november 1955, utgör ett historiskt betydelsefullt vittnesbörd om rock'n'rollens framväxt. Detta återspeglas också i att musiktidningen Rolling Stone 2003 placerade The Sun Sessions som nummer 11 på sin lista över tidernas 500 bästa album, även om tidningen samtidigt hänvisade till Sunrise; i den reviderade listan från 2022 återfanns The Sun Sessions på plats 78.
Uppgifterna om vad som spelades in och när inspelningarna ägde rum är ofta osäkra. I motsats till andra Sun-artister, som Johnny Cash, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins, hade Elvis sällan förberett sina inspelningar. Enligt Marion Keisker präglades de därför ofta av ett prövande arbetssätt där låtarna fick växa fram i studion genom upprepade tagningar och förändringar av arrangemangen. Detta låg nära det arbetssätt som kom att prägla Elvis inspelningar även senare i karriären. Sam Phillips dokumenterade inte heller inspelningarna i någon större omfattning, och den viktigaste dokumentationen av verksamheten under de tidiga åren kom från Marion Keiskers anteckningar. Uppgifterna är ändå knapphändiga, särskilt när det gäller Elvis Presley. Det bevarade materialet utgör sannolikt bara en del av det som ursprungligen spelades in. Med sin vid tiden knappa ekonomi och det relativt höga priset på inspelningsband återanvände Sam Phillips ofta banden när inspelningarna inte längre behövdes. Misslyckade eller kommersiellt oanvändbara tagningar kunde därför raderas och banden återanvändas. Detta omfattade timmar av inspelat material med Elvis Presley.
Elvis under ett framträdande i Miami den 3 augusti 1956.
Eftersom inga kompletta samtida sessionsloggar har bevarats, har dateringar ofta fått rekonstrueras med ledning av etiketter, bandanteckningar, matriser, tidningsuppgifter och inte minst hågkomster från dem som deltog vid inspelningarna. I samband med köpet av Elvis Presley i november 1955 samlade Sam Phillips allt inspelat Elvis-material han kunde hitta. 15 band med Sun-inspelningar överlämnades till RCA Victor. De låg inte i någon ordning efter inspelningsdatum. Producenten Steve Sholes lyssnade igenom dem och gjorde handskrivna anteckningar om deras innehåll. Omkring hälften av dessa band har dokumenterats som förstörda i en utrensning som skivbolaget genomförde 1957, medan ytterligare några har försvunnit eller inte kunnat lokaliseras. Vissa inspelningar har senare återfunnits på oväntade platser, som "Harbor Lights"-bandet, vilket hittades i Steve Sholes skrivbord efter hans pensionering, eller bandet med "When It Rains It Pours", som av en slump hittades i en annan bandbox 1982. Annat material har också bevarats utanför dessa band, bland annat de två privata inspelningarna på lackskiva som Elvis gjorde innan han kontrakterades av Sun samt inspelningar som först kom att ges ut på bootlegskivor. "Milkcow Blues Boogie" och "You're a Heartbreaker", från Elvis Presleys tredje Sun-singel, fanns inte bland de 15 band som överlämnades till RCA Victor. RCA Victor gjorde i stället nya masterkopior från en välbevarad 78-varvsskiva, vilka senare ersattes av nya överföringar.
Efter att RCA Victor återutgivit de fem Sun-singlarna, lät man inkludera ytterligare fem tidigare outgivna Sun-inspelningar på Elvis debutalbum Elvis Presley i mars 1956. Nio av de tio singellåtarna gavs ut på albumen For LP Fans Only och A Date with Elvis 1959. "Tomorrow Night" släpptes med nygjorda pålägg på Elvis for Everyone!
1965 medan "Harbor Lights" släpptes i januari 1976 på "Elvis: A Legendary Performer Volume 2". Femton av de Sun-inspelningar som redan hade getts ut på album samlades på The Sun Sessions i mars 1976, tillsammans med den på album tidigare outgivna "I Don't Care If the Sun Don't Shine", B-sidan från Elvis andra singel. Två andra tidigare albumutgivna Sun-inspelningar, "Tomorrow Night" och "Harbor Lights", saknades. Albumet hade då redan getts ut under namnet The Sun Collection i Storbritannien 1975.
Först 1999 samlades de då kända bevarade Sun-låtarna i sin helhet på dubbel-CD:n Sunrise, även om inte alla bevarade alternativa tagningar ingick. Med Follow That Dream-utgåvan A Boy from Tupelo från 2012 samlades dessutom alla de då kända alternativa tagningarna tillsammans med de fyra privata inspelningarna och annat material från Elvis tidiga år; utgåvan återutgavs 2017 som en Legacyutgåva.
Innehåll och ursprung
Privata inspelningar, 1953–1954
Sun Studio i Memphis, Tennessee, där Elvis Presley gjorde sina första inspelningar.
"My Happiness" var en ballad från 1948 med text av Betty Peterson till en melodi med annan text från 1933. Låten hade 1948 varit en pophit för Jon & Sondra Steele, likaså för The Pied Pipers och Ella Fitzgerald. Den var en gränsöverskridande låt mellan pop, country och jazz, och det var en av de låtar som höll på att sudda ut gränserna mellan genre, etnicitet och socialt ursprung. När Elvis Presley valde låtar för sin första inspelning för eget bruk, som kan ha ägt rum den 15 augusti 1953, föll valet först på "My Happiness", en låt som han otaliga gånger hade framfört för familj, vänner och grannar i och omkring sitt dåvarande hem på Lauderdale Courts. Det var en sentimental ballad utan någon anspelning på rock'n'roll, och valet avslöjar en del om vad han influerades av vid denna tid. Med en countrylåt och med sig själv som enda ackompanjatör på sin akustiska gitarr från barndomen bör han ha låtit som han gjorde för sina vänner hemma. Sången är däremot mer i croonerstil, lugn, mild och ömsint men samtidigt klagande. Framförandet är trevande och ännu inte fullt utvecklat. Dess betydelse ligger inte i att denna amatörinspelning skulle vara ett musikaliskt mästerverk, utan i att den som Elvis Presleys första inspelning också hör till de historiskt mest betydelsefulla inspelningarna. En intressant detalj är att Elvis förändrar melodin andra gången som han sjunger "any place on earth will do", som enligt Shane Brown inte tycks förekomma i någon tidigare inspelning och därför kan vara Elvis eget musikaliska bidrag. Elvis fick med sig det enda exemplaret hem på en lackskiva som bevarades och senare kom att ges ut.
En av mikrofonerna i Sun Studio.
"That's When Your Heartaches Begin", en mjuk popballad från 1930-talet som The Ink Spots spelade in 1941 och som återutgavs 1952, blev Elvis nästa val till skivans andra sida. Han kände till låten genom The Ink Spots version och försökte efterlikna gruppens barytonsångare Hoppy Jones i det långa talade partiet genom att överdriva sitt uttryck. Elvis tolkning tar dock abrupt slut under denna recitation med orden "that's the end …", som om han fått slut på tid för att avsluta låten eller bara kommit av sig. Elvis skulle återvända till låten under den så kallade Million Dollar Quartet-jamsessionen i december 1956 tillsammans med Johnny Cash, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins, spela in den på riktigt i studio för RCA i januari 1957 samt repetera den inför 1968 års NBC TV-Special.
En av mikrofonerna i Sun Studio.
"I'll Never Stand in Your Way", av Hy Heath och Fred Rose, blev 1953 en mindre countryhit för Ernie Lee och en mer framgångsrik pophit för Joni James. När Elvis Presley i början av januari 1954, ofta daterat till den 4, återvände till Memphis Recording Service för att spela in en andra lackskiva, valde han att spela in balladen. Han byggde sin sång på James version, men eftersom han ackompanjerade sig själv på akustisk gitarr blev resultatet ganska annorlunda än hennes orkesterunderstödda inspelning. Stilmässigt ligger den, liksom den andra låten Elvis spelade in vid tillfället, "It Wouldn't Be the Same (Without You)", nära de inspelningar han gjorde i augusti föregående år. Precis som på de tidigare inspelningarna kännetecknas framförandet av en vemodigt längtansfull sång i croonerstil till enkelt komp på akustisk gitarr. Sånginsatsen är anspråkslös, utom möjligen i sticket där Elvis sjunger mer passionerat. Lackskivan med de båda låtarna återfanns i början av 1990-talet och "I'll Never Stand in Your Way" fick sin första utgivning 1997.
"It Wouldn't Be the Same (Without You)" blev den andra inspelade låten den dagen, även om den länge antogs ha varit "Casual Love" eller "Casual Love Affair". Även "It Wouldn't Be the Same (Without You)" skrevs av Fred Rose, denna gång i samarbete med Jimmy Wakely. Under 1950–1952 hade den spelats in av flera artister, däribland Wakely själv och därefter i en mer popbetonad version av Lily Ann Carol. Elvis framförde även denna ballad i en vemodig och något trevande men ändå passionerad stil. Återigen var det enda ackompanjemanget hans eget akustiska gitarrspel.
De första Sun-inspelningarna, juli 1954
"Harbor Lights" antas vara den första bevarade professionella inspelningen av Elvis Presley, gjord den 5 juli 1954 när man ännu sökte efter rätt låt och rätt uttryck för den första singeln och mestadels provade ballader som denna. Låten fick sin första utgivning 1976 på Elvis: A Legendary Performer Volume 2.
"I Love You Because" var också en ballad inspelad den 5 juli 1954. På band 13 förekommer fem tagningar av "I Love You Because", följda av tre tagningar av "That's All Right", vilket indikerar inspelningsordningen. Låten gavs ut av RCA första gången på Elvis Presleys självbetitlade debutalbum i mars 1956.
Elvis Presleys första singel på Sun Records, Sun 209: "That's All Right" med B-sidan "Blue Moon of Kentucky".
"That's All Right" spelades också in under samma session den 5 juli, någon gång efter inspelningen av "I Love You Because". Det var en påtagligt annorlunda och rockigare version av Arthur "Big Boy" Crudups bluesinspelning från 1946. Den gavs tillsammans med "Blue Moon of Kentucky" ut som Elvis Presleys första singel, Sun 209, i mitten av juli 1954. I oktober hade den sålt 6300 exemplar i staden Memphis och den sålde även i de närliggande delstaterna. I slutet av september följande år, inför RCA Victors köp av Elvis Presley och alla hans inspelningar, översteg försäljningen 100000 exemplar.
"Blue Moon of Kentucky" spelades in omkring den 7 juli sedan man återvänt till studion på jakt efter en singel-B-sida i samma stil som "That's All Right". Valet föll på Bill Monroesbluegrass-klassiker "Blue Moon of Kentucky". Låten omarbetades och fick en tydlig rhythm and blues-prägel, vilket fick den att framstå närmast som en helt ny låt.
Sensommaren och hösten 1954
Elvis Presley vid ett framträdande i Fort Homer Hesterly Armory i Tampa, Florida, den 31 juli 1955.
"Blue Moon" spelades sannolikt in under den följande perioden, och det antas ha skett någon gång den 15–19 augusti. Elvis framförde denna ballad med ett mycket sparsamt ackompanjemang. Sam Phillips valde att inte ge ut "Blue Moon" på singel. I stället släpptes den av RCA Victor på Elvis Presleys debutalbum 1956.
Tomorrow Night brukar dateras till någon gång i perioden 10–16 september 1954. Ljudbilden på originalinspelningen, med det fördröjda ekot, gör dock att den mer påminner om inspelningen av "Blue Moon" i augusti, och därför skulle kunna vara från den tiden. Denna bluesballad förblev outgiven fram till 1965, då den gavs ut i långsammare tempo och med ett nyinspelat arrangemang på samlingsalbumet Elvis for Everyone!. Sunversionen gavs ut första gången 1985 på albumet Reconsider Baby, men då i redigerad form.
"I'll Never Let You Go (Little Darlin')" finns listad med tagningar på tre av de överlämnade banden. Den version som RCA gav ut på Elvis debutalbum fanns på samma band som "Tomorrow Night" och har samma ljudbild som denna, och skulle därför också kunna vara från augusti. Den dateras dock normalt till den 10–16 september 1954, och ytterligare ett av banden innehåller tagningar av såväl den som "Good Rockin' Tonight" och "Just Because", vilka antas ha spelats in någon gång under den tiden.
"Satisfied" var en gospellåt av Martha Carson som Elvis, enligt anteckningar av RCA:s Steve Sholes, gjorde en 75 sekunder lång inspelning av och som Sholes betecknade "NG" (No Good). Låten har inte bevarats, men fanns på ett band som har destruerats och som i övrigt bestod av ytterligare tagningar av "I'll Never Let You Go" både före och efter. Det är inte känt huruvida det handlade om en misslyckad eller avbruten tagning eller bara ett kort jam utan avsikt att göra en fullständig inspelning av låten. Det var i vilket fall Elvis första kända inspelningsförsök av en gospellåt.
"Just Because" härstammar också från sessionen den 10–16 september. Den spelades in i två versioner, den ena i ett högre tempo och den andra i ett lägre. Låten gavs inte ut på singel, men den snabbare rockabillytolkningen togs med på Elvis första album för RCA. Under inspelningen medverkade även Doug Poindexter från Starlite Wranglers, det band som Scotty Moore och Bill Black tidigare varit medlemmar av. Poindexter åstadkom en slagverksliknande effekt på sin gitarr, och blev därmed den förste utöver Elvis, Moore och Black att medverka vid en av Elvis inspelningar.
"Good Rockin' Tonight" med B-sidan "I Don't Care If the Sun Don't Shine" – Sun 210, Elvis andra singel på Sun Records.
"Good Rockin' Tonight" var också en av de låtar som troligen spelades in någon gång mellan den 10 och 16 september 1954. I likhet med "That's All Right" omarbetades en gammal rhythm and blues-låt till en distinkt ny stil som skulle kunna kallas "rock and roll". Låten blev tillsammans med B-sidan "I Don't Care If the Sun Don't Shine", Elvis andra singel (Sun 210), släppt i slutet av september 1954. Ett år senare hade den sålt i nästan 70000 exemplar.
"I Don't Care If the Sun Don't Shine" skrevs av Mack David för Disneys animerade långfilm Askungen, men låten kom inte med i filmen. Den blev i stället populär genom Patti Page 1950, men det var Dean Martins version av låten i filmen Scared Stiff från 1953 som främst inspirerade Elvis. Inspelningsdatumet är osäkert, men det antas även denna gång vara i perioden 10–16 september 1954, även om låten kan ha spelats in tidigare. Elvis Presley, Scotty Moore och Bill Black gav låten ett helt nytt musikaliskt uttryck. De tillförde låten energi, snabbade upp den och gav den en fastare rytm med en energisk sånginsats, vilket förvandlade den till ett country- och rockabillynummer. Elvis höll takten genom att slå på sin gitarr i detta lekfulla framförande.
Låten gavs ut på singel i slutet av september 1954 som B-sida till "Good Rockin' Tonight". Alla fem Sun-singlarna återutgavs av RCA strax efter köpet. År 1959 inkluderades låtarnas också på albumen For LP Fans Only och A Date with Elvis, med undantag för "I Don't Care If the Sun Don't Shine", som fick sin albumdebut först 1975 på The Sun Collection och året därpå på The Sun Sessions.
"Milkcow Blues Boogie" med B-sidan "You're a Heartbreaker" – Sun 215, Elvis tredje singel på Sun Records.
"Milkcow Blues Boogie" spelades in vid en session i Sun Studio i november eller december 1954, med indicier som pekar mot den 15 november. Gitarristen Doug Poindexter var närvarande även under denna session, dock utan att delta i inspelningarna. Den blev tillsammans med "You're a Heartbreaker" Elvis tredje Sun-singel (Sun 215), som utkom sent i december 1954. Det blev den minst framgångsrika av Elvis Sun-singlar, med drygt 50000 sålda exemplar fram till och med september 1955.
"You're a Heartbreaker" spelades in under samma session som "Milkcow Blues Boogie", kanske den 15 november 1954. Låten utgjorde tillsammans med "Milkcow Blues Boogie" Elvis tredje singel på Sun (Sun 215) och släpptes sent i december 1954.
Januari–mars 1955
"Shake, Rattle and Roll" spelades in vid två tillfällen för lokala radiostationer – på KDAV Radio i Lubbock, Texas, den 6 januari och på WJOI Radio i Florence, Alabama, den 19 januari 1955. Vid denna tid var det vanligt att turnerande artister besökte lokala radiostationer för att få sina skivor spelade och samtidigt göra reklam för kommande framträdanden, ibland genom att framföra låtar live eller spela in dem för sändning. Elvis framförde den i ett arrangemang som påminner om Bill Haley & His Comets version från 1954. Han hade börjat framföra låten live i november 1954. Efter övergången till RCA framförde han den i ett medley med "Flip, Flop and Fly" på The Dorsey Brothers "Stage Show" på TV i januari 1956. Han skulle också i februari 1956 göra en studioinspelning av låten i en version som inte skiljer sig särskilt mycket från de båda radioframförandena.
Elvis Presley efter ett framträdande i Jacksonville, Florida, den 13 maj 1955, sedan fans slitit av honom delar av kläderna.
"Fool, Fool, Fool" skrevs av Ahmet Ertegün under hans omkastade artistnamn Nugetre. Den var en R&B-etta för The Clovers 1951, och Elvis Presley, Scotty Moore och Bill Black (The Blue Moon Boys) framförde den på KDAV Radio den 6 januari vid samma tillfälle som "Shake, Rattle and Roll" som reklam för kvällens föreställning. Detta är den enda kända bevarade inspelningen av låten med Elvis. Eftersom gruppen ännu hade så få inspelade låtar kompletterade de sin repertoar med andra artisters låtar. Genom bevarade inspelningar i mycket dålig kvalitet vet vi att repertoaren också omfattade LaVern Bakers "Tweedle Dee", The Charms "Hearts of Stone", The Clovers "Little Mama", Ray Charles "I Got a Woman" och The Drifters "Money Honey". Elvis hade liksom med "Shake, Rattle and Roll" införlivat "Fool, Fool, Fool" i sina liveframträdanden i november 1954. Genom denna mer informella radioinspelning ges en inblick i hur Elvis och hans lilla band sannolikt lät när de jammade privat. I stället för att tona ner Clovers version framförde Elvis den snarare ännu vildare, något som var ovanligt för en vit artist vid denna tid. Han hade utvecklat sin egen personliga stil och sina manér, och under framförandet flämtar han, hickar och rockar sig genom låten. Den gavs ut första gången 1992 i skivboxen The King of Rock 'n' Roll.
"Baby Let's Play House" med B-sidan "I'm Left, You're Right, She's Gone" – Sun 217, Elvis fjärde singel på Sun Records.
"Baby Let's Play House" spelades sannolikt in någon gång i februari 1955. Låten gavs ut som singel tillsammans med "I'm Left, You're Right, She's Gone" någon gång i april, kanske omkring den 10. Det blev Elvis fjärde Sun-singel (Sun 217) och den sålde i drygt 90000 exemplar under det följande halvåret. "Baby Let's Play House" var den första Elvis-singeln på Sun som tog sig in på en nationell topplista i USA, genom att nå femte plats på Billboards countrylista över den högsta försäljningen i butikerna.
"I Got a Woman" fanns i två tagningar på samma band som "Baby Let's Play House" – ett band som överlämnades av Sun till RCA Victor och som förstördes vid utrensningen 1957. Därför spelades de rimligen in under samma session, som troligen ägde rum någon gång i februari 1955. Sam Phillips gav inte ut låten på singel. Steve Sholes på RCA Victor bedömde vid överlämnandet tagningarna som "good" (bra) och "VG" (mycket bra). Elvis Presley spelade dock in låten på nytt som den första låten vid sin första inspelningssession för RCA Victor, den 10 januari 1956, och det var den inspelningen som gavs ut. På bandet fanns också en tagning av "Tryin' to Get to You". Den spelades dock in på nytt på Sun i juli. De båda inspelningarna har gått förlorade.
"I'm Left, You're Right, She's Gone" spelades in under nästa session, kanske den 5 mars 1955. Vid detta tillfälle medverkade också den unge trummisen Jimmie Lott, som enligt egen utsago spelade med Elvis vid endast ett inspelningstillfälle. Det var första gången som slagverk användes under en Elvis Presley-session. Låten spelades in i två versioner, en snabb och en långsam (som också har benämnts "My Baby's Gone"). Det var den snabbare versionen som gavs ut på singel tillsammans med den tidigare inspelade "Baby Let's Play House".
Under samma session spelades även "How Do You Think I Feel" in, vilket beläggs av ett bevarat band med en fördröjd inspelningssignal avsedd att skapa ekoeffekt, där huvudsakligen Scotty Moores gitarrspel hörs. Lott erinrade sig att man provade låten i en rhumba-version med trummor och repeterade "You're a Heartbreaker" med trummor. Framförandet av "You're a Heartbreaker" kan ha varit en uppvärmning, eftersom låten vid den tiden redan var inspelad och utgiven på singel. Elvis skulle spela in "How Do You Think I Feel" på nytt för RCA Victor i september 1956.
De sista Sun-inspelningarna
Elvis Presleys femte singel på Sun Records, Sun 223: "I Forgot to Remember to Forget" och "Mystery Train".
"I Forgot to Remember to Forget" spelades in i juli 1955, med den 11 och den 21 som föreslagna datum. Som vanligt spelade Scotty Moore och Elvis Presley gitarr och Bill Black bas. Till denna session hade Sam Phillips också hyrt in trummisen Johnny Bernero för att hjälpa till med tempot, och han spelade på låten. Det var en countrylåt, som tillsamman med den vid samma tillfälle inspelade R&B-låten "Mystery Train" blev Elvis femte och sista singel på Sun Records (Sun 223). Den utkom omkring den 1 augusti 1955 och hade vid tiden för Sam Phillips försäljningssammanställning, som avsåg tiden till och med september, sålt i omkring 47000 exemplar. Det var dock därefter som låten på allvar fick sitt nationella genomslag, och den 12 november nådde den tredje plats på Billboards nationella bästsäljarlista för countrylåtar i USA. Efter en försiktig tillbakagång under några veckor ökade försäljningen igen efter RCA Victors återutgivning av singeln den 2 december, och den 25 februari 1956 nådde den förstaplatsen på countrylistan, och stannade där i två veckor. Det blev Elvis Presleys första nationella listetta.
Sam Phillips och Elvis Presley i Sun Studio den 4 december 1956.
"Mystery Train" spelades in vid samma session som "I Forgot to Remember to Forget", troligen den 11 eller 21 juli, under vad som skulle visa sig bli Elvis Presleys sista fullskaliga session för Sun Records. Johnny Bernero deltog inte på inspelningen av låten, som saknar trummor. Den gavs ut på singel tillsammans med "I Forgot to Remember to Forget".
"Tryin' to Get to You" spelades troligen också in under detta pass i juli 1955. Låten hade provats på ett halvår tidigare. Utöver den vanliga uppsättningen musiker med Scotty Moore, Elvis Presley och Bill Black, deltog Johnny Bernero på trummor. Den var tänkt att bli Elvis sjätte Sun-singel, men försäljningen av hans kontrakt till RCA Victor satte stopp för fortsatt utgivning. I stället gavs den ut för första gången av RCA Victor 1956 på Elvis Presleys självbetitlade debutalbum.
When It Rains It Pours spelades in under en session någon gång i början av november 1955, med avsikt att spela in en B-sida till "Tryin' to Get to You" för Elvis Presleys sjätte Sun-singel. Även denna gång hade Johnny Bernero hyrts in för att spela trummor. Sessionen fick emellertid avbrytas innan den var klar, efter att Tom Parker ringt och meddelat att RCA Victor hade gått med på den summa som Sam Phillips hade begärt för försäljningen av Elvis. Därmed var det inte längre aktuellt att ge ut någon ytterligare singel med Elvis på Sun Records. Elvis spelade in låten på nytt för RCA Victor den 24 februari 1957 under namnet "When It Rains, It Really Pours", men inte heller den inspelningen kom att ges ut förrän senare, på samlingsalbumet Elvis for Everyone! 1965. Sun-inspelningen fick sin första utgivning 1983 på Elvis: A Legendary Performer Volume 4.
Utgivning och kommersiella framgångar
Albumens placeringar
The Sun Sessions gavs ut i mars 1976 och debuterade på den amerikanska Billboard 200-listan den 17 april på plats 144. Den 29 maj 1976, under sin sjunde vecka på listan, nådde albumet med plats 76 sin högsta placering. Det låg kvar på listan i 11 veckor. På Billboards countrylista nådde albumet andra plats, där det och låg kvar i två veckor.
På den brittiska albumlistan UK Albums Chart nådde albumet The Sun Collection plats 18 den 13 september 1975. Efter Elvis Presleys död gick albumet på nytt in på listan och nådde plats 16 den 17 september 1977.
Albumet Elvis at Sun nådde plats 37 på Billboards countrylista den 10 juli 2004.
Försäljning
The Sun Sessions sålde initialt omkring 300000 exemplar i USA. Den utökade utgåvan The Complete Sun Sessions certifierades i augusti 2002 guld av Recording Industry Association of America (RIAA) för en försäljning motsvarande en halv miljon exemplar. De senare utkomna, Sunrise och A Boy from Tupelo, har inte certifierats av RIAA.
Utgåvor
Elvis Presley under Sun-perioden 1955.
The Sun Collection gavs ut på LP i Storbritannien i juli 1975. Albumet innehöll de tio låtarna från Elvis Presleys fem Sun-singlar, först utgivna 1954 och 1955, de fem Sun-inspelningar som RCA Victor gav ut på Elvis Presleys debutalbum 1956 samt ytterligare en version av "I Love You Because". I mars 1976 gav RCA Victor ut samma samling i USA under titeln The Sun Sessions.
I juni 1987 utgavs den utökade dubbel-LP:n The Complete Sun Sessions. Den samlade de 16 spåren från The Sun Sessions / The Sun Collection och kompletterades med "Harbor Lights" och "When It Rains It Pours" samt ett antal alternativa tagningar. Samtidigt utkom en CD-utgåva med titeln The Sun Sessions. Den byggde på The Complete Sun Sessions men utelämnade några av alternativtagningarna.
År 1999 gav RCA ut dubbel-CD:n Sunrise, som samlade de då kända bevarade inspelningarna av alla låtar Elvis Presley spelade in för eller vid Memphis Recording Service och Sun Records, men inte alla bevarade tagningar av dessa låtar. Samlingen innehöll också flera live- och radioframträdanden från 1955. År 2004 utkom en ljudmässigt nybearbetad utgåva i form av Elvis at Sun. Den innehöll med två variationer samma 19 spår med mastertagningarna som den första CD:n på Sunrise, i en mer koncentrerad utgåva utan de alternativa tagningarna.
Den mest omfattande officiella utgåvan av materialet utkom 2012, då Follow That Dream Records gav ut A Boy from Tupelo: The Complete 1953–55 Recordings som en 512-sidig bok tillsammans med tre CD-skivor. Den första CD:n, Memphis Recording Service Acetates, The Sun Masters & The RCA Masters, innehöll de fyra privata inspelningarna, de bevarade Sun-mastrarna samt fyra av RCA efter övertagandet sammanställda eller bearbetade masterversioner. Den andra CD:n, The Sun Studio Sessions, samlade alternativa tagningar från Sun-sessionerna, medan den tredje, Live & Radio Performances, innehöll bevarade live- och radioframträdanden. År 2017 återutgavs samlingen av RCA/Legacy i en mindre och billigare utgåva med en 120-sidig bok och tre CD-skivor. Den innehöll i huvudsak samma låtmaterial som 2012 års FTD-utgåva, men med ett ytterligare tidigare officiellt outgivet liveframförande av "I Forgot to Remember to Forget".
De olika samlingarna av Sun-inspelningar har genomgående fått ett mycket positivt bemötande. Billboard Magazine menade att The Sun Sessions var en efterlängtad utgåva. Tidningen framhöll att många fortfarande ansåg att materialet var det bästa Elvis Presley någonsin hade gjort och att det fortfarande höll lika bra som det hade gjort två decennier tidigare. Cashbox Magazine hyllade The Sun Sessions som en efterlängtad samlarutgåva med sexton "strålande" låtar. Musikjournalisten Robert Christgau utnämnde The Sun Sessions redan i april 1976 i The Village Voice till årets bästa rockåterutgåva, även med hänsyn till de återutgåvor som ännu inte hade kommit ut. Musikkritikern Cub Koda framhöll The Sun Sessions som en idealisk utgångspunkt för att förstå hur Elvis förenade blues, gospel och hillbillymusik till ett nytt rock'n'roll-uttryck.
Musikjournalisten och musikkritikern Steve Knopper gav The Complete Sun Sessions högsta betyg, 5/5, och framhöll framför allt det historiska och konstnärliga värdet i att höra Elvis Presley, Scotty Moore, Bill Black och Sam Phillips skapa rock'n'roll tillsammans i studion. Som exempel lyfte han "Milkcow Blues Boogie", där Elvis steg för steg förvandlar en långsam blues till något helt annat inför lyssnaren. Musikjournalisten och rockkritikern David McGee, verksam vid Rolling Stone, var mycket positiv till The Complete Sun Sessions. Han framhöll att samlingen innehåller det väsentliga Sun-materialet och framför allt Elvis Presleys energi, råhet och vitalitet, som han menade att andra rockartister har försökt nå men aldrig överträffat. Hans slutsats var att det "i rock'n'rollens historia inte finns något viktigare vittnesbörd än dessa inspelningar."
Musikkritikern Stephen Thomas Erlewine ansåg i sin recension av Sunrise i Allmusic att utgåvan rättade bristerna i den tidigare The Complete Sun Recordings genom ett mer genomtänkt upplägg och en bättre låtordning. Han framhöll särskilt den tydliga uppdelningen mellan masterinspelningar och alternativtagningar samt det kompletterande live- och privatmaterialet och bedömde utgåvan som oumbärlig för både nyfikna lyssnare och samlare. Musikskribenten Paul Simpson menade att Sunrise var kronan på verket i RCA:s återutgivning av Sun-materialet. Han framhöll musikens tidlöshet och särprägel och gav albumet högsta betyg. Han ansåg samtidigt att Elvis at Sun visserligen hade förbättrad ljudkvalitet men att Sunrise ändå var den bästa utgåvan tack vare sin större bredd av låtar.
Låtlistor
1975 The Sun Collection / 1976 The Sun Sessions, LP
På CD-utgåvan The Sun Sessions saknas två av de alternativa tagningarna av "I Love You Because" som senare numrerats som tagningarna 1 och 4, samt fyra tagningar av den långsamma versionen av "I'm Left, You're Right, She's Gone".
Uppgifterna, hämtade från Keith Flynn och Ernst Jørgensen, avser privata inspelningar gjorda på Memphis Recording Service i augusti (15?) 1953, och den 4 januari (?) 1954; studioinspelningar gjorda i Sun Studio i Memphis, Tennessee, den 5–7 juli, 15–19 augusti, 10–16 september, och 15 november (?) 1954; i februari, den 5 mars (?), 11 eller 21 juli (?) och första veckan i november 1955.
Elvis Presley – sång och gitarr på alla låtar, möjligen piano på "Tryin' to Get to You".
Scotty Moore – gitarr på alla låtar utom på de privata inspelningarna.
Bill Black – bas på alla låtar utom på de privata inspelningarna.
Doug Poindexter – gitarr, använd för en slagverksliknande effekt på "Just Because".
12Tidningen blandar uppenbart samman The Sun Sessions från 1976 med den mer omfattande utgåvan Sunrise från 1999 och är därför otydlig med vilket av albumen man avser. I den första sammanställningen, publicerad i Rolling Stone nr 937 den 11 december 2003, placeras albumet The Sun Sessions från 1976, illustrerat med en bild av albumomslaget, på plats 11 på listan. Samtidigt påpekas i texten att The Sun Sessions senare hade överträffats av dubbel-CD:n Sunrise. I 2005 års bokutgåva av The 500 Greatest Albums of All Time listas däremot Sunrise på plats 11, med en bild av albumomslaget och en beskrivning som uttryckligen anger att det är en dubbel-CD som samlar allt Elvis Presley spelade in i studion. Trots detta anges utgivningsåret som 1976, vilket är året då The Sun Sessions utkom. I 2022 års tryckta utgåva listas återigen The Sun Sessions, med uppgifterna RCA och 1976, men denna gång på den omgjorda listan på plats 78. Albumet illustreras av en bild av The Sun Sessions-omslaget och texten innehåller ingen motsvarande beskrivning av en dubbel-CD eller av det mer omfattande innehållet på Sunrise.
12Musikhistorikern John Michael Heath har sammanfattat grunderna till att datera inspelningen av "My Happiness" till augusti 1953, och specifikt till den 15 augusti. Etiketten på lackskivan med "My Happiness" som Elvis fick med sig hem var maskinskriven på baksidan av en etikett till The Prisonaires inspelning "Softly and Tenderly", Sun 189. Eftersom "Softly and Tenderly" med säkerhet spelades in den 3 augusti 1953 måste Elvis inspelning ha gjorts efter detta datum. Heath menar att Sam Phillips knappast kan ha låtit trycka en etikett till en ännu inte inspelad låt, än mindre till en inspelning som ännu inte hade valts ut för utgivning som singel. Detta utesluter de tidigare antagandena om att inspelningen gjordes i juni eller juli. Efter The Prisonaires inspelning den 3 augusti försämrades relationen mellan Sam Phillips och hans affärspartner Jim Bulliet, vilket slutligen ledde till att Sam Phillips köpte ut honom ur verksamheten den 3 september. Omkring den 10 augusti skrev Sam Phillips bror Judd flera brev till honom där han redogjorde för sådant som Bulliet hade gjort och som skadat eller undergrävt Sam Phillips verksamhet. Under senare delen av augusti började Sam Phillips och Bulliet därefter diskutera villkoren för ett utköp. Marion Keisker, som tog emot och spelade in Elvis den dagen, var tämligen säker på att det var en lördag, eftersom hon då inte behövde besöka radiostationen för det radioprogram som hon ledde varje vardagseftermiddag. Även Elvis själv bekräftade i en intervju 1956 att inspelningen skedde på en lördag. Efter inspelningen med The Prisonaires måndagen den 3 augusti återstod fyra lördagar i månaden: den 8, 15, 22 och 29 augusti. Keisker berättade vidare att Sam Phillips, Judd Phillips och Bulliet hade haft ett möte den dag Elvis kom till studion och att Sam Phillips snäste åt henne på ett sätt som var så ovanligt att hon trodde att något annat måste ha bekymrat honom. Detta skulle passa in med ett upprivande möte under den period då konflikten mellan Phillips och Bulliet hade förvärrats, men innan den övergått i de senare, dokumenterade förhandlingarna om ett utköp i slutet av månaden. Keisker mindes också att det var "mycket, mycket varmt i studion den dagen". Den 15 augusti var månadens varmaste dag i Memphis, med temperaturer på 36–37 °C under eftermiddagen, då Elvis antas ha besökt studion, och dagen var klart varmare än de andra möjliga lördagarna. Den 29 augusti förefaller mindre sannolik, eftersom förhandlingarna om utköpet då redan tycks ha varit relativt långt framskridna och därför mindre väl stämmer med Keiskers minne av ett upprört möte. Den 8 augusti är rimligen för tidigt efter inspelningen av "Softly and Tenderly" för att etiketterna till Sun 189 skulle ha hunnit framställas och finnas tillgängliga i studion när Elvis kom in på lördagen för att göra sin inspelning, medan tillräckligt lång tid skulle ha hunnit förflyta den 15 augusti. Sammantaget anser Heath att dessa omständigheter starkast pekar på lördagen den 15 augusti 1953 som dagen då Elvis gjorde sina första privata inspelningar.
12Enligt Elvis skolkamrat Ed Leek hamnade skivan hos honom eftersom han hade tillgång till en skivspelare. Leek sålde senare inspelningen till RCA, som först gav ut den på The Great Performances 1990, och den har senare givits ut på bland annat Sunrise 1999 och A Boy from Tupelo 2012/2017. Själva originallackskivan, som är det enda kända bevarade exemplaret, såldes på auktion 2015 för 300000 dollar.
↑"I'll Never Stand in Your Way" gavs först ut på CD-boxen Platinum: A Life in Music 1997, och har sedan dess utkommit också på Sunrise och A Boy from Tupelo.
↑Under lång tid, åtminstone sedan år 1956, antogs den andra lackskivan ha innehållit "I'll Never Stand in Your Way" och "Casual Love" eller "Casual Love Affair" – senare också "Careless Love". När lackskivan återfanns i början av 1990-talet visade det sig emellertid att den andra inspelningen var "It Wouldn't Be the Same (Without You)". En förklaring till den felaktiga titeln "Casual Love"/"Careless Love" – någon sådan låt har heller inte kunnat identifieras – är att någon som lyssnade på inspelningen antog att detta var låtens namn utifrån den återkommande textraden: "I wasted my love on a careless romance".
12345Sam Phillips sammanställning inför försäljningen till RCA Victor, över antalet sålda skivor fram till och med september 1955:
Sun 209: That's All Right/Blue Moon of Kentucky = 101578
Sun 210: Good Rockin' Tonight/I Don't Care If the Sun Don't Shine = 69232
Sun 215: Milkcow Blues Boogie/You're a Heartbreaker = 51179
Sun 217: Baby Let's Play House/I'm Left, You're Right, She's Gone = 91906
Sun 223: Mystery Train/I Forgot to Remember to Forget = 47029
123Inspelningarna som resulterade i Elvis Presleys fjärde Sun-singel, "Baby Let's Play House"/"I'm Left, You're Right, She's Gone", kan inte dateras med säkerhet. Materialet har traditionellt förlagts till januari–mars 1955, men de uppgifter som ligger till grund för de mer precisa dateringarna är osäkra. Den inspelningssession där "Baby Let's Play House", "I Got a Woman" och "Tryin' to Get to You" placerats har daterats till den 5 februari 1955. Eftersom Elvis och hans musiker enligt det dokumenterade turnéschemat inte befann sig i Memphis denna dag, kan datumet inte utan vidare godtas. Inspelningarna skedde sannolikt någon gång under februari 1955 och möjligen några dagar före den 5 februari. Den andra singelsidan var "I'm Left, You're Right, She's Gone", som spelades in i såväl en snabb som långsam version. Den långsamma versionen har påträffats på en separat bandkälla med anteckningen "March 5". Detta är den enda konkreta dateringen som finns på själva källmaterialet, men det är inte säkert att denna version spelades in samtidigt som det övriga eller att datumet anger den faktiska inspelningsdagen. Den snabba versionen av "I'm Left, You're Right, She's Gone", inklusive mastertagningen, fanns på ett annat av de band som RCA Victor erhöll från Sun.
Brown, Shane(2017)(på engelska).Reconsider Baby: Elvis Presley: A Listener's Guide(2 ed. Revised and Expanded). CreateSpace Independent Publishing Platform. ISBN 978-1976053016
Cashbox,”April 3, 1976”,Cash Box,läst 12 september 2026
Christgau, Robert(26 april 1976),”Christgau's Consumer Guide: Our music junkie grades current records”,The Village VoiceXXI(17): 118
Jorgensen, Ernst(juni 1994),”The Facts: Co-producer of Elvis product for BMG, Ernst Jørgensen answers your queries”,Elvis – The Man and His Music(23): 7–8
Larkin, Colin, red(2006).”Presley, Elvis”(på engelska).The Encyclopedia of Popular Music. "6"(4. ed.). New York: Oxford University Press. sid.626–632. Libris10234329. ISBN 0195313739
Leigh, Spencer(2017)(på engelska).Elvis Presley: Caught in a Trap. Aswarby, Sleaford, United Kingdom: McNidder & Grace. Libris21550741. ISBN 978-0857161659
Parker, Gary(2022)(på engelska).The Sonic Swagger of Elvis Presley: A Critical History of the Early Recordings. Jefferson, North Carolina: McFarland & Company, inc. ISBN 978-1476684314
.jpg)
,_Sun_Studio.jpg)
_-_Memphis_-_Tennessee_-_USA_(7206762220).jpg)
