Konflikten i Nordirland

Konflikten i Nordirland

Karta över ön Irland.
Ägde rum 1969–2007
Plats I huvudsak Nordirland men konflikten har utkämpats också i Irland, Storbritannien och övriga Europa.
Utfall Långfredagsavtalet, St Andrews Agreement och Home rule
Casus belli Storbritanniens fortsatta kontroll över Nordirland.
Stridande
Nationella säkerhetsstyrkor:

Förenade kungariket Storbritannien och Irland Storbritannien


Irland Irland

Irländska republikanska paramilitära: Nordirländska unionistiska paramilitära:
Förluster
Storbritannien: 1049

Irland: 11

374 162
Civila: 1 841 (1 935 inklusive f.d. medlemmar av säkerhetsstyrkor och f.d. paramilitära)

Konflikten i Nordirland (engelska: The Troubles, iriska: Na Trioblóidí) var en politisk och väpnad konflikt som präglade Nordirland från slutet av 1960-talet fram till långfredagsavtalet 1998. Konflikten gällde främst Nordirlands konstitutionella ställning: republikaner och nationalister ville förena Nordirland med republiken Irland, medan unionister och lojalister ville att området skulle förbli en del av Storbritannien. De nationalistiska grupperna hade huvudsakligen stöd bland katoliker och de unionistiska bland protestanter. Motsättningarna rörde dock framför allt nationell identitet, politisk makt och medborgerliga rättigheter, snarare än religiösa trosfrågor.

Konflikten hade sina rötter i Irlands delning och i diskrimineringen av Nordirlands katolska minoritet. Under 1960-talet växte en medborgarrättsrörelse fram som krävde lika rättigheter. Våldsamma konfrontationer mellan demonstranter, polis och motdemonstranter bidrog till att motsättningarna skärptes. Efter omfattande oroligheter 1969 sattes brittiska trupper in. Under de följande årtiondena genomförde republikanska paramilitära grupper, främst Provisoriska IRA, och lojalistiska grupper som Ulster Volunteer Force och Ulster Defence Association bombdåd, mord och andra väpnade angrepp. Även brittisk militär och polis var centrala aktörer i konflikten. Våldet drabbade framför allt Nordirland men spred sig också till republiken Irland, Storbritannien och andra delar av Europa. Omkring 3 500 människor dödades, varav över hälften var civila.

Under 1990-talet ledde vapenvilor och politiska förhandlingar fram till långfredagsavtalet, som godkändes i folkomröstningar i Nordirland och republiken Irland 1998. Avtalet lade grunden för ett nordirländskt självstyre med maktdelning mellan unionister och nationalister. Genomförandet kantades av motsättningar om bland annat avväpning och polisens roll. År 2005 förklarade Provisoriska IRA att den väpnade kampen var avslutad. Efter St Andrews Agreement 2006 återupprättades självstyret 2007 med en gemensam regering för bland andra Democratic Unionist Party och Sinn Féin.

Fredsprocessen minskade våldet kraftigt, men undanröjde inte alla motsättningar. Mindre republikanska utbrytargrupper, däribland Real IRA och Continuity IRA, motsatte sig uppgörelsen och fortsatte att genomföra attentat. Även sekteristiska oroligheter och konflikter om bland annat parader och nationella symboler har fortsatt efter fredsavtalet.

Bakgrund

Vid upprättandet av den Irländska fristaten år 1921 efter det irländska frihetskriget blev sex grevskap i norr undantagna och fick utgöra Nordirland. Denna del av ön förblev under brittisk administration. Anledningen till detta var att den protestantiska majoriteten av Nordirlands befolkning önskade fortsätta vara en del av det förenade kungadömet Storbritannien/Irland. Irländska republikanska armén motsatte sig detta och den första väpnade kampen för inlemmande av Nordirland i Fristaten och senare i Republiken Irland bröt ut.

Efter en period med terrordåd strax före andra världskriget dämpades konflikten något vid slutet av 1940-talet. Nordirland och Irland förblev två delar. På den ena sidan fanns katoliker där ett flertal var republikaner och nationalister, på den andra protestanter där de flesta var unionister/lojalister.

Diskriminering av katoliker

Det självstyrande Nordirland hade hela tiden en katolsk minoritet. Den protestantiska majoriteten dominerade dock helt både politik och rättsväsende och regionen styrdes från början av 1920-talet till början av 1970-talet av samma parti, Ulster Unionist Party. Detta var möjligt bland annat genom manipulerad valkretsindelning. För att parera förändringar i demografin utestängdes den katolska nationalistiska befolkningen i praktiken från politiskt inflytande och katoliker utsattes för diskriminering i arbetslivet och i boendet. Många unionister betraktade nationalisterna som lojala mot en annan stat och därmed ett hot mot staten. Detta användes som argument för att legitimera diskriminering av den katolska befolkningen.

Politiska förändringar på 1960-talet

På 1960-talet började den dåvarande nordirländske premiärministern Terence O'Neill föra en ekonomisk och social politik som innebar förbättringar även för katoliker. Han började också upprätta vänskapliga förbindelser med den Irländska republiken. Under denna tid skedde en politisk mobilisering bland den katolska befolkningen i Nordirland. En organisation för medborgerliga rättigheter, Northern Ireland Civil Rights Association, bildades med inspiration från den amerikanska medborgarrättsrörelsen för att uppmärksamma och bekämpa diskriminering på olika områden. Denna rörelse verkade inom Nordirland och hade inga krav på gränsändringar men uppfattades av många unionister som en frontorganisation för republikaner. Medborgarrättsrörelsen möttes av motstånd från polis och motdemonstranter med ofta våldsamma konfrontationer som följd. En del militanta unionister bildade väpnade grupper för att bekämpa vad man såg som ett republikanskt hot. Med andra ord, en väpnad konflikt hade fått sin början.

Våldsamheter bryter ut 1969

Den 1 januari 1969 anordnades en marsch för rätten att få rösta oavsett var i Londonderry man bodde. Nationalisterna organiserade marschen men fick även hjälp av demonstranter från andra håll. Marschen nådde den 4 januari Derry och möttes av våldsamma motdemonstranter. Ett flertal nationalister fördes till sjukhus på grund av sina skador. Polisen kunde inte skydda demonstranterna utan tvingade in dem till Bogside, där polisen trodde att demonstranterna skulle vara säkra från motdemonstranternas hätska utfall. Tidigt den 5 januari gick en mobb in i St. Columb's Wells och Lecky Road i Bogsideområdet, där de misshandlade de boende och vandaliserade deras egendom. Efter middagen svarade de boende med att bygga barrikader och beväpna sig, eftersom de inte ansåg polisen vara i stånd att kunna försvara dem. Polisen tilläts inte heller gå in i området. En vaktstyrka bildades som patrullerade gatorna. En lokal aktivist vid namn John "Caker" Casey målade den numera klassiska väggmålningen "You are now entering Free Derry". Det var då området började kallas ”Free Derry”. Den 7 januari utökades området till att även omfatta kvarteret Creggan samt intilliggande, nationalistiska gator.

Mot bakgrund av att den katolska stadsdelen Free Derry bröt sig ur Nordirland och att den lokala polisen inte kunde få kontroll över stadsdelen skickades 1969 brittiska trupper till Nordirland i en operation kallad Operation Banner.

Den 12–15 augusti 1969 utbröt gatukravaller mellan nationalister på ena sidan och unionister och polis på andra sidan, slaget om Bogside. Det hela spred sig till andra delar av landet och konflikten började på allvar.

I augusti utbröt kravaller i Belfast där 8 människor dödades och 750 skadades i ett uppror där båda sidor påbörjade etnisk rensning av sina bostadsområden, som ledde till den segregation som finns i dag. Cirka 1 500 katolska familjer var tvungna att fly. Enligt vittnen skrek mobben IRA "I Ran Away". Cirka 300 protestantiska familjer var också tvungna att fly sina hem.

De så kallade fredsmurarna började byggas efter kravallerna. De omfattar idag ett 40-tal separata murar med en sammanlagd längd av cirka 13 kilometer.

Provisoriska IRA bildades 1969 av Brendan Hughes, Billy McKee och Joe Cahill. Gruppen förordade en mer våldsam kamp än Officiella IRA och vägrade ta order från Billy McMillen, som var ledare för Officiella IRA i Nordirland. Provisoriska IRA bröt kontakten med IRA:s ledning i Dublin, eftersom Officiella IRA inte hade försvarat katolska bostadsområden under kravallerna i Belfast 1969. Istället var det enskilda IRA-män som gjorde motstånd, men misslyckades. Samtidigt hade man lyckats försvara det katolska bostadsområdet Bogside i slaget om Bogside, just för att den lokala IRA-ledningen organiserade försvaret.

Provisoriska IRA organiserade en ny våldsam kampanj mot den brittiska militära närvaron i Nordirland som blev långvarig.

1970-talet: våldet tilltar

Minnesmärke över de döda i Den blodiga söndagen.

Efter kravallerna 1969 började den brittiska regeringen att bygga interneringsläger och 1971 infördes en lag att personer som misstänktes ha för avsikt att använda våld kunde fängslas i upp till sex månader utan rättegång (Operation Demetrius).

IRA:s så kallade "Mainland-kampanj" var ett försök att föra kampen från Nordirland till Storbritannien. Den första bomben placerades den 21 juli 1971 på puben The Mitre i Bayswater i London i samband med en fest för soldater som tjänstgjort i Nordirland. Explosionen dödade fyra personer.

1971 uppdagades det att brittisk underrättelsetjänst använt tortyr som förhörsmetod mot tillfångatagna IRA-män. Metoderna förbjöds av regeringen i London.

Ballymurphymassakern inträffade mellan den 9 och 11 augusti 1971. Elva obeväpnade civila blev under dessa dagar nerskjutna av den brittiska militären i West Belfast, Ballymurphy. Ingen av de dödade hade någon anknytning till någon paramilitär grupp.

"Den blodiga söndagen" den 30 januari 1972, då brittiska soldater dödade 13 och skadade 14 obeväpnade demonstranter, anses vara ett lågvattenmärke i konflikten, eftersom det annars hade varit paramilitära grupper på båda sidor som stått för det dödliga våldet mot civila. Denna händelse fick också London att börja försöka hitta en lösning på konflikten som inkluderade katolikerna.

Nordirlands självstyre och dess parlament (Parliament of Northern Ireland) i Stormont utanför Belfast avskaffades och ersattes av direktstyre från regeringen i London den 30 mars 1972. Det har sedan dess gjorts flera försök att återinföra självstyret och att lösa konflikten. Den 1 januari 1974 återinfördes självstyre och en koalitionsregering bestående av unionistiska och nationalistiska politiker bildades. Den blev dock kortvarig och i slutet av maj infördes åter direktstyre från London.

Paramilitära grupper var väldigt aktiva under 1970-talet, då många bombdåd och mord utfördes. Unionisternas paramilitära grupper Ulster Volunteer Force och Ulster Defence Association utförde även bombdåd i Irland. En grupp Ulster Volunteer Force-medlemmar, kallade Shankill Butchers, mördade och torterade minst 30 katoliker. IRA attackerade brittisk polis och militär på Nordirland och mördade flera protestantiska politiker och ledare.

IRA:s hämnd för den blodiga söndagen var vad som kallas blodiga fredagen, då 22 bomber exploderade i Belfast. I Dublin och Monaghan (Bombattentatet i Dublin och Monaghan) dödade bomber 33 människor 1974, i ett dåd utfört av Ulster Volunteer Force.

En bombattack på La Mon House hotel den 17 februari 1978 i utkanten av Belfast dödade 12 människor.

IRA genomförde Warrenpointmassakern den 27 augusti 1979. Brittisk militär lurades in i ett bakhåll utanför den nordirländska staden Warrenpoint vid Narrow Water Castle. Det resulterade i de största förluster som IRA under hela konflikten orsakade brittisk militär på en dag, med 18 dödade soldater i två explosioner. Samma dag mördade IRA i en separat attack en medlem av den brittiska kungafamiljen, Lord Mountbatten.

Våldsamheter under 1980-talet

Minnesmärke över dem som dog under hungerstrejken 1981 samt Frank Stagg och Michael Gaughan, som båda dog efter hungerstrejker på 1970-talet. Minnesmärket finns på Milltown Cemetery i Belfast.
Minnesmärke på Milltown Cemetery i Belfast över dem som dödades vid massakern på kyrkogården den 16 mars 1988 och de tre IRA-medlemmar som dödades av brittiska soldater i Gibraltar den 6 mars samma år.

Våldsamheterna ökade under 1980-talet. Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher motsatte sig förhandlingar med grupper som hon betraktade som terrorister.

År 1980 inledde IRA-fångar en hungerstrejk, som dock blev kortvarig. Året därpå genomfördes hungerstrejken i Nordirland 1981 i protest mot förhållandena på Mazefängelset och domar som fångarna ansåg vara orättvisa. Denna strejk fick betydligt större konsekvenser. Av de 23 deltagarna dog tio. Några överlevde sedan deras familjer hade ingripit och låtit ge dem vård efter att de förlorat medvetandet. Andra avbröt strejken eftersom de insåg att deras familjer skulle ingripa om de blev medvetslösa.

I januari 1981 bröt sig tre män från Ulster Defence Association in i Bernadette Devlins hem. Inför parets barn sköt de Devlin med nio skott och hennes man med fyra. Båda fick allvarliga skador, bland annat i huvudet, men överlevde.

Hungerstrejken skärpte motsättningarna. Irlands regering ansåg att den brittiska regeringen agerade barbariskt genom att låta fångarna svälta sig till döds. Hundratusentals människor deltog i de dödas begravningar.

Den 14 mars 1984 försökte John Gregg, ledare inom Ulster Defence Association, och två andra medlemmar mörda Gerry Adams när han färdades i taxi i Belfast. De avlossade över 20 skott, men Adams överlevde. Gregg fängslades efter attentatet.

Som hämnd efter hungerstrejken genomförde IRA bombdåd på brittisk mark. Det mest kända var försöket att mörda Margaret Thatcher den 12 oktober 1984, bombattentatet i Brighton. Attentatet riktades mot Grand Hotel i den engelska orten Brighton, där det konservativa partiet höll sin årliga kongress. Fem personer dog, men Thatcher överlevde.

Fram till 1986 avstod Sinn Féin från att inta de platser partiet vann i det irländska parlamentet. När partiet ändrade denna hållning bildades Continuity IRA (CIRA), som höll fast vid den tidigare linjen. Motståndarna till förändringen ansåg att den innebar ett accepterande av 1921 års delningsavtal. Samma år bildade avhoppare från Sinn Féin utbrytarpartiet Republikanska Sinn Féin (Republican Sinn Féin), som har utpekats som CIRA:s politiska gren. CIRA existerade som en lös gruppering inom IRA fram till 1996, då gruppen inledde en väpnad kamp i protest mot den process som ledde fram till långfredagsavtalet (Good Friday Agreement) 1998.

Bombattentatet i Enniskillen inträffade den 8 november 1987. En tidsinställd bomb som Provisoriska IRA låg bakom exploderade under en minnesceremoni vid ett krigsminnesmärke i Enniskillen. Attentatet krävde tolv människors liv: Edward Armstrong (52), Marie Wilson (20), Samuel Gault (49), Georgina Quinton (72), John Megaw (68), Wesley Armstrong (62), Bertha Armstrong (53), William Mullan (72), Agnes Mullan (70), Kit Johnston (70), Jessie Johnston (66) och Ronnie Hill (68).

Den 6 mars 1988 dödade brittiska SAS-trupper tre IRA-medlemmar – Dan McCann, Seán Savage och Mairéad Farrell – i Gibraltar under Operation Flavius. Militären kritiserades av bland andra FN eftersom de tre var obeväpnade. Som svar hävdade militären att soldaterna alltid måste utgå från att IRA-medlemmar var beväpnade. Militärdomstolen godtog militärens argument och bedömde att soldaterna inte hade gjort sig skyldiga till tjänstefel.

Vid begravningen av de tre IRA-medlemmarna den 16 mars 1988 inträffade Milltownmassakern. Ulster Defence Association-medlemmen Michael Stone attackerade begravningsföljet genom att kasta en granat och skjuta med automatvapen mot de sörjande. Tre personer – Tomas Mcerlean, John Murry och Kevin Brady – dödades och 50 skadades. Många trodde att attacken främst riktade sig mot nationalistledarna Martin McGuinness och Gerry Adams, men båda undkom oskadda. Stone greps av polisen strax efteråt när han försökte fly från kyrkogården.

Den 19 mars 1988, under begravningen av Stones offer Kevin Brady, som var IRA-medlem, körde två brittiska soldater in i begravningsföljet, möjligen av misstag. Soldaterna, Derek Wood och David Howes, drogs ur bilen av en uppretad folkmassa och misshandlades. De fördes sedan bort i en svart taxi och hittades senare torterade och skjutna till döds. Bortförandet filmades av tv-kameror på plats.

Hungerstrejken 1981 bidrog också till ett ökat politiskt stöd för Sinn Féin, IRA:s politiska gren. Partiet fick sympatiröster och vann överraskande två platser i det irländska parlamentet och fem i det nordirländska parlamentet. En av de hungerstrejkande fångarna, Bobby Sands, valdes till ledamot av det brittiska parlamentet men dog under strejken. Även partiledaren Gerry Adams valdes senare in i det brittiska parlamentet. Stödet fortsatte därefter att växa, och Sinn Féin blev Nordirlands största nationalistiska parti. I Europaparlamentsvalet 2009 blev Sinn Féin det största partiet i Nordirland.

Fredsprocessen under 1990-talet

Under början av 1990-talet fortsatte våldet parallellt med försöken att nå en fredlig lösning. År 1991 attackerade IRA-mannen Sean O'Doherty 10 Downing Street. En bomb exploderade bakom huset, men ingen skadades. Vid Teebane Cross Road-massakern den 17 januari 1992 dödades åtta protestanter av en IRA-bomb vid Teebane Crossroads, mellan Cookstown och Omagh i County Tyrone.

Den 23 oktober 1993 genomförde IRA-medlemmarna Thomas Begley och Sean Kelly Bombattentatet på Shankill Road i det unionistiska området kring Shankill Road. Nio personer dödades, liksom Begley själv. Målet var ett möte mellan ledare för Ulster Freedom Fighters, en fristående del av Ulster Defence Association, och Ulster Defence Association. Attentatet fick ett politiskt efterspel när Sinn Féins ledare Gerry Adams deltog som kistbärare vid Begleys begravning. En vecka senare, den 30 oktober, genomförde Ulster Defence Association en hämndattack, Greysteel massakern. Åtta katoliker dödades och tretton personer sårades under en halloweenfest i Greysteel.

Den 31 augusti 1994 utlyste IRA vapenvila. De största lojalistiska väpnade grupperna, Ulster Defence Association och Ulsters Frivilligstyrka, följde efter den 13 oktober samma år. Fredsprocessen försvårades dock av oenighet om avväpningen: IRA vägrade lämna ifrån sig sina vapen innan Sinn Féin fick delta i förhandlingarna. Vapenvilan bröts, och 1996 genomförde IRA Bombattentatet i Manchester, då en bomb på 1,5 ton exploderade i centrala Manchester. En varning före attentatet gjorde att ingen omkom, men omkring 200 personer skadades.

Motståndet mot fredsprocessen ledde också till splittringar inom de väpnade grupperna. År 1997 bröt sig omkring 100 IRA-medlemmar ur organisationen och bildade Real IRA, som motsatte sig fredsprocessen. Våldet mellan andra grupper fortsatte också. Billy Wright, ledare för Loyalist Volunteer Force, mördades av Irländska nationella befrielsearmén (INLA) i Mazefängelset 1998. Loyalist Volunteer Force hämnades genom att döda tre INLA-medlemmar i Belfast.

Trots det fortsatta våldet fördes politiska förhandlingar mellan Storbritanniens och Irlands regeringar och partier i Nordirland. Förhandlingarna ledde 1998 fram till långfredagsavtalet som undertecknades på långfredagen den 10 april. Den 22 maj samma år hölls en folkomröstning om avtalet i både Nordirland och Republiken Irland, där det godkändes med stor majoritet. Avtalet medförde bland annat att paramilitära grupper som anslöt sig till en vapenvila och lämnade in sina vapen skulle omfattas av amnesti, och att fängslade medlemmar ur dessa grupper skulle friges.

Under 1998 tillsattes en provisorisk regering med deltagande av samtliga partier som hade undertecknat långfredagsavtalet. Samarbetet försvårades dock av bristande tillit mellan partierna, samtidigt som våldet fortsatte att hota fredsprocessen. Vid Bombattentatet i Omagh utfört av Real IRA samma år dödades 29 människor och över 200 skadades.

År 1999 gick även Irländska nationella befrielsearmén med på vapenvila.

Fredsprocessen under 2000-talet

Fortsatta motsättningar och politiskt dödläge

Under början av 2000-talet präglades fredsprocessen av fortsatt våld och bristande förtroende mellan de politiska partierna. Oenighet om de paramilitära gruppernas avväpning och polisens ställning försvårade genomförandet av långfredagsavtalet. Sinn Féins förbindelser med IRA var en återkommande tvistefråga. Partiledaren Gerry Adams anklagades för att ha tillhört organisationens ledning, men förnekade själv att han hade varit medlem. På den unionistiska sidan motsatte sig DUP långfredagsavtalet. Även banden mellan UUP och Oranienorden väckte debatt. De formella banden mellan partiet och orden bröts 2005, men många UUP-medlemmar fortsatte att vara medlemmar i orden.

En omstridd del av långfredagsavtalet var den förtida frigivningen av fångar som tillhörde paramilitära grupper som upprätthöll vapenvila. Under frigivningsprogrammet släpptes sammanlagt 428 fångar fram till sommaren 2000. Bland dem fanns Michael Stone från Ulster Defence Association, Patrick Magee och Sean Kelly från Provisoriska IRA samt medlemmar av Shankill Butchers. Frigivningarna väckte starka reaktioner, inte minst bland våldets offer och deras anhöriga. Mazefängelset stängdes den 29 september samma år.

Trots fredsavtalet fortsatte det paramilitära våldet. Journalisten Martin O'Hagan mördades 2001 i ett dåd som tillskrevs Loyalist Volunteer Force. Samma år utbröt Holy Cross-kravallerna i Belfast, sedan lojalistiska demonstranter försökt hindra katolska skolbarn från att gå genom det protestantiska området Glenbryn till Holy Cross Girls' Primary School. Barnen kom från det närliggande katolska området Ardoyne och behövde poliseskort längs den omkring 400 meter långa sträckan. Protesterna ledde till våldsamma sammandrabbningar mellan nationalister, lojalister och polis. Efter förhandlingar kunde situationen lugnas.

Under 2001 uppstod också oroligheter vid gränsen mellan det katolska området Short Strand och det protestantiska Cluan Place. En trafikolycka där en 19-årig protestant dödades av en bil med en katolsk förare bidrog till att utlösa en rad hämndaktioner. Övervakningskameror och högre avspärrningar sattes upp mellan områdena för att begränsa våldet.

I oktober 2002 upphävdes självstyret och Nordirland ställdes åter under direktstyre från London. Valet till den nordirländska församlingen 2003 stärkte DUP och Sinn Féin, men motsättningarna mellan partierna hindrade bildandet av en ny maktdelande regering. Direktstyret fortsatte därför under de följande åren. Under denna period avled också den framträdande IRA-ledaren Joe Cahill, som dog 2004, 84 år gammal, och begravdes på Milltown Cemetery.

År 2003 dömdes Michael McKevitt, en av grundarna av Real IRA, till 20 års fängelse för medlemskap i en olaglig organisation och för att ha lett terroristverksamhet. Domen gällde inte planeringen av Omaghattentatet. År 2009 fastställdes däremot hans civilrättsliga ansvar för attentatet i en skadeståndsprocess.

IRA:s avväpning och nya förhandlingar

Den 28 juli 2005 meddelade IRA:s arméledning att organisationens väpnade kamp var avslutad. I ett uttalande som lästes upp av Séanna Breathnach uppmanades medlemmarna att lägga ned vapnen och fortsätta arbeta för organisationens mål med enbart fredliga och demokratiska medel. IRA gav samtidigt sina företrädare mandat att samarbeta med Independent International Commission on Decommissioning för att slutföra avväpningen.

Den 26 september 2005 bekräftade Independent International Commission on Decommissioning att IRA:s vapen hade gjorts obrukbara. Några fotografier av avväpningen offentliggjordes inte. Från republikanskt håll ville man undvika att processen framställdes som en kapitulation och att deltagarnas identiteter röjdes. I oktober samma år meddelade Loyalist Volunteer Force att organisationen skulle upphöra med sin väpnade verksamhet som svar på IRA:s avväpning.

Unionistisk väggmålning på Newtownards Road i östra Belfast, med hänvisningar till några av IRA:s bombdåd.

Samtidigt utsattes förtroendet inom den republikanska rörelsen för nya påfrestningar. Den 16 december 2005 meddelade Gerry Adams att Sinn Féin hade avslöjat Denis Donaldson som informatör åt brittiska säkerhetsorgan, däribland MI5. Donaldson, som även hade tillhört Provisoriska IRA, uteslöts ur partiet. Den 4 april 2006 sköts han till döds. IRA förnekade inblandning i mordet. Han begravdes den 8 april på Belfast City Cemetery, inte på den republikanska begravningsplatsen på Milltown Cemetery.

Vid överläggningar den 11–13 oktober 2006 utarbetades St Andrews Agreement, som lade grunden för att återupprätta självstyret och bilda en maktdelande regering. Processen stöddes av Irlands premiärminister Bertie Ahern och Storbritanniens premiärminister Tony Blair. En central fråga var att Sinn Féin skulle ställa sig bakom polisväsendet och att DUP skulle acceptera en regering tillsammans med Sinn Féin.

Våldshotet kvarstod dock. Den 24 november 2006 försökte Michael Stone, som hade genomfört attacken på Milltown Cemetery 1988, ta sig in i Stormont under en pågående debatt. Han bar med sig bland annat sprängladdningar, en yxa och en strypsnara. Stone greps och dömdes senare för bland annat mordförsök på Gerry Adams och Martin McGuinness. Ulster Defence Association tog avstånd från hans agerande.

Självstyret återupprättas 2007

I januari 2007 beslutade Sinn Féin att stödja Nordirlands polis och rättsväsende, vilket undanröjde ett viktigt hinder för fortsatt politiskt samarbete. Den internationella övervakningskommissionen, IMC, bedömde samtidigt att IRA hade upphört med sin väpnade verksamhet. Vid ett möte på Downing Street i februari diskuterade Irlands premiärminister Bertie Ahern och Storbritanniens premiärminister Tony Blair förutsättningarna för att återupprätta självstyret efter ett nytt val. Målet var en koalitionsregering med maktdelning mellan unionister och nationalister.

DUP och Sinn Féin blev de största partierna i valet i mars 2007. Den nyvalda nordirländska församlingen fick till den 26 mars på sig att enas om en koalitionsregering, men förhandlingarna försvårades av fortsatt misstro. Den brittiska regeringen varnade för att direktstyret skulle fortsätta om partierna inte kunde nå en överenskommelse. Den 26 mars möttes DUP:s ledare Ian Paisley och Sinn Féins ledare Gerry Adams för sina första direkta överläggningar. De enades om att bilda regering den 8 maj, en tidsplan som accepterades av Blair och Ahern.

Den 8 maj 2007 återupprättades självstyret och en ny regering, Northern Ireland Executive, tillträdde. Ian Paisley blev försteminister och Martin McGuinness biträdande försteminister. Regeringsbildningen innebar ett betydande genombrott för fredsprocessen, eftersom två tidigare starka motståndare nu delade det politiska ansvaret.

Även utvecklingen utanför parlamentet visade tecken på minskade spänningar. Oranienordens marscher i juli genomfördes under lugnare former än under flera tidigare år. Samtidigt kritiserades Paisley av vissa lojalister för samarbetet med Sinn Féin. Den brittiska arméns långvariga säkerhetsoperation i Nordirland avslutades vid utgången av juli 2007. Det innebar att arméns stöd till polisens löpande säkerhetsarbete upphörde, inte att samtliga brittiska förband lämnade Nordirland. Militära anläggningar och övervakningsinstallationer avvecklades som en del av normaliseringen.

Under året meddelade också flera lojalistiska grupper att deras väpnade verksamhet skulle upphöra. I maj gjorde Ulsters Frivilligstyrka ett sådant uttalande, och den 11 november följde Ulster Defence Association och dess underorganisation Ulster Freedom Fighters efter. Grupperna hänvisade till att Provisoriska IRA hade avslutat sin väpnade kamp. Uttalandena innebar dock inte att de lojalistiska organisationerna omedelbart lämnade ifrån sig sina vapen.

Den 16 februari 2008 avled Brendan Hughes, en framträdande medlem av Provisoriska IRA och en av deltagarna i hungerstrejken 1980, på sjukhus i Belfast. Han var 59 år gammal. Gerry Adams var en av kistbärarna vid begravningen. Hughes kremerades och hans aska spreds i Cooleybergen i County Louth.

Fortsatt våld efter den politiska uppgörelsen

Trots framstegen fortsatte mindre republikanska grupper att motsätta sig fredsprocessen. Under 2008 genomfördes flera attentat som tillskrevs Real IRA och Continuity IRA. Den 12 maj skadades en polis när en bomb exploderade under hans bil i County Tyrone. Den 28 maj exploderade en bomb i en affär i centrala Belfast, där ytterligare odetonerade bomber hittades. Ingen skadades vid det attentatet. Den 14 juni skadades två poliser vid ett sprängattentat mot polisfordon i County Fermanagh, och den 16 augusti utsattes polisen för en raketattack utan personskador.

Nordirlands flagga i förgrunden i det lojalistiska området Fountain Estate och Irlands flagga i bakgrunden i det nationalistiska området Brandywell i Derry, 2009.

Den 7 mars 2009 dödades två brittiska soldater i ett attentat som Real IRA tog på sig. Ytterligare två soldater och två pizzabud skadades. Två dagar senare sköts en polis till döds i ett dåd som Continuity IRA tog på sig. Attackerna väckte oro för en ny våldsspiral och lojalistiska hämndaktioner. Flera personer greps under utredningen, däribland Colin Duffy. Polisens genomsökning av hans bostad möttes av protester och försök att hindra insatsen.

I samband med en av Oranienordens marscher den 13 juli 2009 utbröt våldsamma sammandrabbningar mellan polis och nationalistiska demonstranter. Sammanlagt 21 poliser skadades, och oroligheterna fortsatte följande dag. I stadsdelen Ardoyne i Belfast förekom skottlossning mot polisen. Real IRA anklagades för inblandning, och även vid Bogside i Londonderry utbröt kravaller. Sinn Féin fördömde våldet. Samtidigt fortsatte andra grupper att närma sig en avveckling av sin väpnade verksamhet. I oktober 2009 meddelade IRSP att INLA hade avslutat sin väpnade kamp.

Oroligheter under 2010-talets början

Våldet fortsatte även efter 2009. I januari 2010 skadades en polis av en bomb som placerats under hans bil i närheten av Randalstown i County Antrim. I juli samma år utbröt omfattande kravaller i Ardoyne och på andra håll i Nordirland. Många poliser skadades, och skott avfyrades mot polisen. Liksom föregående år fördömde Sinn Féin våldet. Under denna period diskuterades också nya regler för offentliga sammankomster och demonstrationer, vilket väckte debatt om polisens befogenheter och mötesfriheten.

I april 2011 dödades en polis av en bomb under sin bil. I juni utbröt sammandrabbningar mellan lojalister och republikaner i östra Belfast. Polisen pekade ut Ulster Volunteer Force som ansvarig för att ha organiserat våldet. I juli följde nya oroligheter i samband med Orangeordens marscher i Belfast. En ny konflikt uppstod i december 2012 om flaggningen vid Belfasts stadshus. Sinn Féin och SDLP ville upphöra med den dagliga hissningen av den brittiska flaggan. Efter ett kompromissförslag från Alliance Party of Northern Ireland beslutade stadsfullmäktige att flaggan endast skulle hissas på särskilda dagar, exempelvis drottningens födelsedag. Beslutet utlöste lojalistiska protester, som på flera håll övergick i våldsamma sammandrabbningar med polisen. Peter Robinson, ledare för Democratic Unionist Party, fördömde våldet. Protesterna fortsatte i januari 2013, bland annat på Newtownards Road i östra Belfast, där nya gatustrider bröt ut.

Blodigaste händelserna

Antal döda Händelse Stad Datum Gärningsmän
33 Bombattentatet i Dublin och Monaghan Dublin och Monaghan, Irland 17 maj 1974 Ulster Volunteer Force
29 Bombattentatet i Omagh Omagh 15 augusti 1998 Real IRA
18 Warrenpointmassakern Warrenpoint 27 augusti 1979 Provisoriska IRA
14 Den blodiga söndagen (1972) Derry 30 januari 1972 Brittisk militär
12 La Mon-bombningen Comber, nära Belfast 17 februari 1978 Provisoriska IRA
12 Bombattentatet i Enniskillen Enniskillen 8 november 1987 Provisoriska IRA
11 Ballymurphymassakern Belfast 9 och 11 augusti 1971 Brittisk militär
10 Kingsmillmassakern Kingsmill 5 januari 1976 South Armagh Republican Action Force
10 Bombattentatet på Shankill Road Belfast 23 oktober 1993 Provisoriska IRA
9 Blodiga fredagen Belfast 21 juli 1972 Provisoriska IRA
8 Greysteelmassakern Greysteel 30 oktober 1993 Ulster Freedom Fighters
8 Teebane Cross Road-massakern Utanför Omagh 17 januari 1992 Provisoriska IRA

Statistik

Antal dödade

Artikeln beskriver ett urval av de mord och bombdåd som begicks under konflikten i Nordirland. Under perioden 1969–2015 beräknas över 3 000 personer ha dött till följd av konflikten.

Antal dödade per år, 1969–2015
1969–1984 1985–2000 2001–2015
År Antal dödade År Antal dödade År Antal dödade
196916198557200116
197028198661200211
1971171198798200310
1972479198810420042
197325319897520055
197429419908120063
197526019919620072
197629519928920081
197711119938820093
19788119946420102
19791211995920111
19808019961820125
198111319972120134
198211019985520141
1983851999820154
198469200019

Dödsoffrens tillhörighet

Dödsoffrens tillhörighet
Tillhörighet Antal
Civila (inklusive civila politiska aktivister)1841
Brittiska säkerhetsstyrkor1114
— Brittiska armén (inklusive Ulster Defence Regiment, Royal Irish Regiment och Territorial Army)712
— F.d. medlemmar av brittiska armén45
— Brittiska flygvapnet4
— Brittiska flottan2
— Brittisk polis (inklusive Royal Ulster Constabulary)307
— F.d. medlemmar av brittisk polis18
— Brittisk fängelsepersonal24
— F.d. medlemmar av brittisk fängelsepersonal2
Irländska säkerhetsstyrkor11
— Irlands armé1
— Irländsk polis9
— Irländsk fängelsepersonal1
Irländska republikanska paramilitära396
— Irländska republikanska paramilitära374
— F.d. irländska republikanska paramilitära22
Nordirländska unionistiska paramilitära170
— Nordirländska unionistiska paramilitära162
— F.d. nordirländska unionistiska paramilitära8


Vilka länder som offren dog i
Land Antal
Nordirland3209
Irland113
England125
Övriga Europa18

Ansvariga för dödandet

Organisationer ansvariga för dödandet
Gärningsgrupp Antal dödade
Irländska republikanska paramilitära grupper2058
Nordirländska unionistiska paramilitära grupper1027
Brittiska säkerhetsstyrkor363
Irländska säkerhetsstyrkor5
Okänd gärningsman79
Totalt3525

Av de som dödades av brittiska säkerhetsstyrkor var:

  • 187 st. (~51,5%) civila
  • 145 st. (~39,9%) irländska republikanska paramilitära
  • 18 st. (~4,9%) nordirländska unionistiska paramilitära
  • 13 st. (~3,5%) andra medlemmar av brittiska säkerhetsstyrkor

A de som dödades av irländska republikanska paramilitära var:

  • 1080 st. (~52%) medlemmar eller före detta medlemmar av brittiska säkerhetsstyrkor
  • 723 st. (~35%) civila
  • 187 st. (~9%) andra irländska republikanska paramilitära
  • 57 st. (~2,7%) nordirländska unionistiska paramilitära
  • 11 st. (~0,5%) medlemmar av irländska säkerhetsstyrkor

Av de som dödades av nordirländska unionistiska paramilitära var:

  • 877 st. (~85,4%) civila
  • 94 st. (~9%) andra nordirländska unionistiska paramilitära
  • 41 st. (~4%) irländska republikanska paramilitära
  • 14 (~1%) medlemmar av brittiska säkerhetsstyrkor

Paramilitära grupper

Unionister

Republikaner

Kända områden i konflikten

Unionistiska områden

Nationalistiska områden

Fängelser

Väggmålningar

Sånger om konflikten