Skidkarriären
Magnuson tävlade för klubben Delsbo IF. Han blev världsmästare i sitt tredje internationella mästerskapslopp när han segrade på inledningsdistansen 30 kilometer vid världsmästerskapen i Falun 1974. Vid samma tävlingar blev han även bronsmedaljör på den avslutande femmilen och placerade sig på 29 plats på 15 km efter vallamiss. I stafetten 4 x 10 km skulle han kört slutsträckan men Sverige blev diskvalificerade efter förbjudet skidbyte på första sträckan.
Fyra år senare blev Magnuson legendarisk när han på sista sträckan i herrstafetten under världsmästerskapen i Lahtis 1978 gjorde ett avgörande ryck i sista backen. Därmed skakade han av sig sin främste utmanare i kampen om guldet, finländaren Matti Pitkänen. Den backen i Lahtis har alltsedan dess gått under namnet Magnusonbacken.
I olympiska sammanhang deltog han i ett OS, det 1972 i Sapporo. Där blev Magnuson 28:a på tremilen samt deltog som startman (tvåa på sträckan) i det lag som fick fjärde plats i stafetten över 4x10 km. Han skulle även deltagit i OS 1976, men när hans far avled kort före spelen valde han att åka hem.
Magnuson vann även femmilen i Holmenkollen 1977.
Han blev svensk mästare på 15 och på 50 kilometer 1972–1975, samt på 30 kilometer 1972 och 1974.
Senare år
Efter Lahtis-VM avslutade Magnuson elitkarriären, bland annat på grund av problem med benhinnor som gjorde att han inte kunde träna tillräckligt.
Han driver numera ett lantbruk med både mjölkkor och nötdjur i Långby i Forsa socken, väster om Hudiksvall, tillsammans med sin hustru Ingrid. Tillsammans har de dottern Camilla och sonen Mikael.
Den travintresserade Magnuson äger själv en del hästar.
