Även om Tjetnikerna motsatte sig axelmakterna och deltog i visst begränsat motstånd mot dem under kortare perioder, stred de under större delen av kriget tillsammans mot de kommunistiskajugoslaviska partisanerna under Josip Broz Tito.
Begreppet tjetniker har sedan andra världskriget kommit att användas för nationalistiska militära grupper, vilkas mål är att skapa ett Storserbien. Militära förband eller grupper av detta slag har ibland befunnits skyldiga till krigsförbrytelser. Beteckningen har av denna anledning i vissa fall kommit att användas som skällsord, främst av andra sydslaviska folkgrupper såsom bosniaker, kroater och slovener.[källabehövs]
Termen tjetnik (четник/četnik) började att användas i Serbien under tiden när landet var ockuperat av Osmanska riket, som en benämning på olika grupper som bedrev gerillaverksamhet. Vid sidan av tjetnik och tjetovanje (четовање/četovanje) användes även hajduk (хајдук) och hajdutjija (хајдучија/hajdučija), som ofta hade samma betydelser.
I början av 1900-talet bildades olika tjetnikgerillor i dagens Nordmakedonien. Dessa grupper var i stor utsträckning utrustade, organiserade och finansierade av Kungariket Serbien. Deras mål var att befria Makedonien från Osmanska riket och att det skulle tillhöra Serbien.
Efter att Kungariket Jugoslavien bildades år 1918, grundades en tjetnikförening i Belgrad som en ledande patriotisk grupp. År 1925 togs föreningen under Radikala folkpartiets kontroll. Föreningen leddes av Puniša Račić, mannen som dödade flera representanter från Kroatiska bondepartiet i parlamentet i Belgrad år 1928.
En flagga som användes av tjetniker under andra världskriget, med inskriptionen "Med tro på Gud; För kung och fosterland".
Under andra världskriget upprättade Draža Mihailović tjetniska motståndsstyrkor av kungatrogna soldater mot Nazitysklands ockupation, i Ravna Gora-distriktet.
Mellan åren 1941 och 1943 hade man stöd av de västliga allierade. Därefter upphörde detta stöd till förmån för de kommunistiska partisanerna. Tjetnikerna tvingades fly för att undgå att avrättas av segrande partisaner efter krigsslutet. Mihailović ställdes inför rätta och avrättades i Belgrad år 1946.
Tjetniker i Šumadija, Serbien mördar en partisan genom att skära ut dennes hjärta (1940-talet).
Under andra världskriget gjorde sig en del tjetniker skyldiga till krigsförbrytelser. Särskilt utsatt var östra Bosnien längs flodenDrina, på gränsen till Serbien. I detta område stred tjetniker mot både tyskar (med förband av kroater och bosniaker) och partisaner. Värst utsatt blev den muslimska civilbefolkningen och värst drabbad blev stadenFoča, där flera tusen dödades genom så kallade hämndaktioner under kriget.
Tjetnikerna betraktade partisanerna, Waffen SS, Ustaša och andra som kollaborerade med nazisterna som sina fiender. Emellertid förhåller det sig så att rivaliteten mellan tjetnikerna och partisanerna eskalerade någon gång under år 1941, vilket i praktiken innebar att partisanerna blev vederbörandes ärkefiender, även om det inte var så formellt. Rivaliteten gentemot partisanerna blev så stark att tjetnikerna under åren 1942–1943 i omgångar samarbetade med såväl ockupationsmakten som med Ustaša, då man såg en gemensam fiende i partisanerna, och i samband med såväl "Operation Alfa", "Fall Weis" och "Operation Schwarz" deltog man aktivt i striderna mot partisanerna tillsammans med kroatiska, tyska, italienska och bulgariska förband.
Därtill flydde tjetnikerna i slutet av kriget tillsammans med andra fascister från Jugoslavien in i Österrike, där de i likhet med de övriga av de stationerade brittiska trupperna repatrierades till Jugoslavien, där de i sin tur ställdes inför rätta och avrättades av partisanerna, vilket även blev fallet för Draža Mihailović, som likviderades i Belgrad år 1946.
Efter andra världskriget och situationen i dag
I slutet av 1980-talet lät Serbiens dåvarande presidentSlobodan Milošević legalisera tjetnisk litteratur igen. Olika partier hyllade tjetnikerna som motståndshjältar och hävdade att de svartmålats av Josip Broz Titos historieskrivning.
Politiker som Vojislav Šešelj bildade paramilitära enheter och krävde att alla områden i SFR Jugoslavien, med serbisk befolkningsmajoritet skulle kvarstå som delar av Jugoslavien. Under de jugoslaviska krigen (1991–2000) kallade många serbiska styrkor sig själva för tjetniker. Även efter kriget har nationalistiska grupper använt beteckningen medan kroater, albaner och bosniaker ofta använt "tjeniker" som skällsord för både all serbisk militär och för serber i allmänhet.
Genom ett beslut i Serbiens nationalförsamling mot slutet av år 2004, rehabiliterades tjetnikrörelsen och dess överlevande medlemmar tillerkändes samma pensionsrättigheter som partisaner och andra krigsveteraner.
Utseende
Även om det finns en allmän uppfattning om att alla tjetniker bar skägg är detta en myt. Sanning är däremot att många av dem bar skägg under andra världskriget som ett kännetecken på att de sörjde, vilket beror på en gammal serbisk-ortodoxkristen tradition. I denna tradition låter man sitt skägg växa i 40 dygn när man sörjer någon.
Kungariket Jugoslavien
.svg)
