| Twa-folkets flagga. | ||||||||||||
| Batwa-kvinnor i Burundi med krukor. | ||||||||||||
| Antal sammanlagt | ||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| 70 000–85 000 | ||||||||||||
| Regioner med betydande antal | ||||||||||||
| ||||||||||||
| Språk | ||||||||||||


Twa eller Batwa är en liten folkgrupp i Centralafrika. De lever framför allt i Rwanda och Burundi. Twa räknas till pygméfolken, och en enskild person kallas för omutwa eller mutwa.
Twa-folket uppgår till omkring 70 000–87 000 personer: 30 000–40 000 i Burundi, 20 000–27 000 i Rwanda, 16 000 i Kongo-Kinshasa och 3 000–4 000 i Uganda. I Burundi och Rwanda utgör de omkring 1 % av befolkningen. Där talar de kinyarwanda, samma språk som majoritetsbefolkningen.
Twa utgör ursprungsbefolkningen i Rwanda och Burundi, och anses ha funnits där innan hutuerna och tutsierna anlände i migrationer på 1000-talet respektive 1400-talet. Det är dock möjligt att twa-folket kom samtidigt som hutuerna och antingen var ett eget folk eller hade blandad härkomst.
Twa-folket har ofta ignorerats i diskussionen om konflikten mellan hutuer och tutsier. I det stora folkmordet i Rwanda 1994, där över 800 000 människor dödades, dödades även 30 % av twa-befolkningen i Rwanda.
En anledning till att twa-folket betraktas negativt är att de äter får, vilket varit tabu för både tutsier och hutuer. Fårskinn användes för att bära barn, och får ansågs hålla boskapshjordar lugna.
Till skillnad från andra pygméfolk, som oftast byter kött mot jordbruksprodukter, järn och keramik, är twa-folket ofta krukmakare.
Deras traditionella nomadiska levnadssätt som jägare och samlare blir allt svårare, eftersom allt mer av skogarna fått ge plats för jordbruk, utvecklingsprojekt, naturreservat, med mera. Därför har twa i allt större utsträckning blivit hänvisade till andra arbetsuppgifter som krukmakeri och anställningar som tjänstefolk hos jordägare.
Twa-folket försöker utveckla ett nytt levnadssätt där de lämnar nomadlivet och börjar driva jordbruk och hålla boskap, men de flesta saknar egna landområden och lever i fattigdom. Deras rättigheter som ursprungsbefolkning har aldrig erkänts av regeringarna och de kompenseras inte för sina förluster när de drivs bort från den mark där de lever.
Barnen har dålig tillgång till utbildning och twa-folket har inte många representanter i de beslutsfattande församlingarna på lokal och nationell nivå. De utsätts fortfarande för fördomar, diskriminering, våld och allmänt utanförskap i samhället, till stor del beroende på att de är pygméer. Många bor fortfarande i enkla gräshyddor som är dåligt skyddade mot regn.