Historia
Den första V-motorn, en tvåcylindrig V-twin, konstruerades av Wilhelm Maybach och användes i Daimler Stahlradwagen 1889.
Den första V8-motorn tillverkades 1903, i form av Antoinette-motorn som konstruerats av Léon Levavasseur för tävlingsbåtar och flygplan. Den första V12-motorn tillverkades året därpå av Putney Motor Works i London, återigen för användning i tävlingsbåtar. Den första V6-motorn som nådde produktion dök upp strax efter 1908, av Deutz Gasmotoren Fabrik i Tyskland för användning som generator för bensinelektriska järnvägsmotorer. Det dröjde dock till 1950 innan V6-motorn började användas i serieproducerade bilar, och det första exemplet var Lancias V6-motor. Denna V6-motor hade en 60-gradig V-vinkel och separata vevstakar för varje cylinder, för att minska de vibrationsproblem som tidigare försök med V6-motorer i serieproduktion upplevt.
För- och nackdelar med V-motorer
Jämfört med en motsvarande radmotor är V-motorn mer komplicerad med fler rörliga delar, eftersom cylindrarna är uppdelade på två rader. Det är också svårare att få inbyggd naturlig balans i V-motorn, med undantag för vissa konfigurationer som t.ex. en V8 med 90 graders vinkel eller en V6 med 120 grader. Att man ändå ibland väljer V-motor beror oftast på att den är kortare än en radmotor. Det är också opraktiskt med fler än sex cylindrar i rad av utrymmesskäl och risken för torsionssvängningar i vevaxeln.
Jämfört med en boxermotor är V-motorn kompaktare och lättare att underhålla. Boxermotorn är däremot bättre balanserad och ger fordonet lägre tyngdpunkt – samt har lägre höjd så att den kan placeras under t.ex. lastutrymmet.
