

Ett vattendrag är ett vatten som rinner genom en naturlig eller anlagd fåra i landskapet. Flödet drivs i regel av gravitationen och för vattnet från högre till lägre belägna områden. Vattendrag kan vara allt från små bäckar till stora floder och kan mynna i insjöar, andra vattendrag eller hav. De utgör en del av det hydrologiska kretsloppet och förbinder avrinningsområdets landmiljöer med nedströms belägna vattenmiljöer.
Vattendragens egenskaper bestäms bland annat av vattenföringen, lutningen, geologin, bottensubstratet och förhållandena i det omgivande avrinningsområdet. Vattenflödet transporterar sediment, näringsämnen och organiskt material och påverkar därigenom både landskapets utformning och de organismer som lever i och omkring vattnet. Vattendrag kan därför studeras både som hydrologiska och geomorfologiska system och som ekosystem där fysiska, kemiska och biologiska processer samverkar.
Vattendrag kan beskrivas och delas in utifrån bland annat storlek, vattenföring, flödesregim, strömningsförhållanden och hur de har bildats. I vardagligt språk används benämningar som rännil, bäck, å och älv för vattendrag av olika storlek. Benämningarna överlappar emellertid och följer inte någon enhetlig eller internationellt fastställd storleksindelning. I Sverige påverkas namnbruket även av regionala språktraditioner och historiska förhållanden. En rännil är en mycket liten och smal vattenström. Ordet används främst beskrivande och har ingen fastställd hydrologisk storleksgräns. En rännil kan exempelvis bildas av källflöden, smältvatten eller ytavrinning och kan övergå i en bäck när flera mindre vattenflöden förenas. En bäck är vanligen ett mindre vattendrag, medan en å oftast är större än en bäck men mindre än en älv. En älv är i regel ett större vattendrag och benämningen används bland annat i Sverige, Norge och Finland. Gränserna mellan benämningarna är inte fastställda. En bäck i norra Sverige kan exempelvis ha större vattenföring än en å i södra Sverige.
Ordet flod används i svenskan bland annat om stora vattendrag i andra delar av världen. I svenskt språkbruk förekommer ordet också i betydelsen översvämning eller högt vattenstånd, exempelvis i uttrycken vårflod och stormflod. Det är mindre vanligt som namnled för svenska vattendrag, där benämningar som å och älv dominerar.
Vattendrag kan delas in efter hur länge och under vilka förhållanden de har rinnande vatten. En vanlig hydrologisk indelning skiljer mellan permanenta, periodiska och tillfälliga vattendrag. Gränserna mellan kategorierna kan variera med klimat, geologi och lokala vattenförhållanden.
I internationell hydrologisk litteratur används ofta begreppen perennial, intermittent och ephemeral för att beskriva dessa flödesförhållanden. Indelningen är användbar för att beskriva vattendragens hydrologi, men kategoriernas exakta definitioner kan skilja sig mellan olika klassificeringssystem.
Permanenta vattendrag har normalt ett ytvattenflöde året runt. Flödet upprätthålls ofta av grundvatten, men kan även påverkas av nederbörd och snösmältning.
Periodiska vattendrag har rinnande vatten under delar av året, exempelvis under regnperioder eller snösmältning. Under torrare perioder kan vattenflödet upphöra helt eller finnas kvar endast i avsnitt av fåran.
Tillfälliga vattendraghar har vattenföring främst i direkt samband med nederbörd eller snösmältning och kan vara torra under långa perioder.
Vattendrag kan även skiljas åt efter hur de har bildats. Naturliga vattendrag har utvecklats genom naturliga hydrologiska och geomorfologiska processer. Till denna grupp hör bland annat bäckar, åar och älvar.
Anlagda vattendrag har skapats eller fått sin sträckning förändrad av människan. Exempel är diken och kanaler. Diken har ofta grävts för att leda bort vatten och sänka grundvattennivån, exempelvis i jordbruksmark eller skogsmark. Kanaler kan bland annat anläggas för sjöfart, vattenförsörjning eller avledning av vatten.
Vattendragens strömningsförhållanden varierar längs deras lopp. En fors är ett parti där vattnet strömmar snabbt och ofta turbulent, vanligtvis över en stenig eller blockig botten. Forsar förekommer ofta där vattendragets lutning är relativt stor. En ström är ett område med strömmande vatten och kan, beroende på sammanhang, beteckna såväl ett vattendrag som en del av ett sådant.
Lugnflytande partier har lägre vattenhastighet och ofta ett större vattendjup än forsar. Djupare och långsammare partier i ett vattendrag kallas ofta höljar. I många vattendrag växlar forsar och höljor med varandra, vilket skapar variation i vattenhastighet, djup och bottensubstrat.
Skillnaderna mellan strömmande och lugnflytande partier påverkar bland annat syresättning, sedimenttransport och vilka organismer som kan leva i vattendraget. Forsar har ofta turbulent och väl syresatt vatten samt grovt bottensubstrat, medan lugnflytande partier kan ha finare sediment och andra livsmiljöer. Växlingen mellan olika strömningsmiljöer bidrar därmed till vattendragets fysiska livsmiljövariation.
Vattendrag kan börja i källor, våtmarker, sjöar eller områden där smältvatten från snö och glaciärer samlas. De kan också bildas genom ytavrinning när nederbörd rinner samman i naturliga sänkor och fåror. De övre delarna av ett vattendrag kallas ofta källflöden eller källområden, medan vattnet vanligtvis samlas i allt större fåror längre nedströms när flera grenar förenas.
Ett vattendrag kan vara permanent vattenförande eller ha ett periodiskt flöde. Vattenföringen påverkas av nederbörd, snösmältning, avdunstning, grundvattenutbyte och förhållandena i avrinningsområdet. I Sverige är vårfloden särskilt betydelsefull i många norrländska vattendrag, medan höga flöden i södra Sverige kan förekomma under flera olika årstider beroende på nederbörd och temperatur. Sjöar i avrinningsområdet kan jämna ut vattenföringen genom att lagra vatten och fördröja avrinningen.
Vattendragets lopp är dess sträckning genom landskapet. Den fåra där vattnet strömmar kallas vattendragsfåra eller kanal, och bottnen utgörs av vattendragets bädd. Loppets form påverkas av lutning, vattenföring, sedimenttransport, berggrund och jordarter. Där vattnet eroderar en strand och avsätter material på en annan kan fåran bilda meanderslingor. Om en meanderslinga skärs av kan en bågformad korvsjö bildas. Sådana processer ingår i vattendragens naturliga geomorfologiska utveckling.
Vattenföring är den vattenvolym som passerar en viss tvärsektion av ett vattendrag per tidsenhet, vanligen uttryckt i kubikmeter per sekund. Vattenföringen varierar med tillrinning, nederbörd, snösmältning, avdunstning och grundvattenförhållanden. Ett brant vattendrag med ett litet avrinningsområde och få sjöar kan reagera snabbt på nederbörd, medan ett avrinningsområde med sjöar och andra vattenmagasin ofta ger en mer utjämnad vattenföring.
Vattendragens flödesregim omfattar både variationer i vattenföring och förändringar i vattenstånd över tid. Flödesregimen påverkar erosion, sedimenttransport, översvämningar och tillgången till livsmiljöer. Dammar och vattenkraftreglering kan förändra den naturliga variationen genom att hålla tillbaka vatten eller släppa ut det vid andra tidpunkter än vad som annars skulle ha skett.

Ett avrinningsområde är det landområde från vilket vatten samlas upp och leds till en bestämd punkt i ett vattendrag, en sjö eller ett annat vattenområde. Avrinningsområdets storlek och egenskaper påverkar vattendragets vattenföring och vattenkemi. Berggrund, jordarter, topografi, vegetation och markanvändning styr hur vatten och material rör sig från land till vattendrag.
Vattendrag ingår i nätverk där mindre grenar ansluter till större vattendrag. Vattendragsnätverk kan beskrivas med olika system för vattendragsordning, där ordningen anger en gren eller sträckas ställning i nätverket. Strahlers system är ett av de system som används inom geomorfologi och hydrologi för att beskriva sådana hierarkier. Nätverkets uppbyggnad påverkar hur vatten, sediment, näringsämnen och organismer transporteras genom avrinningsområdet.
Vattendrag har också förbindelser med närliggande sjöar, våtmarker och grundvatten. Vatten och material kan därför röra sig både längs vattendraget och mellan vattenfåran och omgivande miljöer. Forskning om rinnande vatten betonar att förståelsen av vattendrag behöver omfatta både den lokala vattenfåran och de större rumsliga sammanhang som den ingår i.
Vattendrag förändrar landskapet genom att erodera material, transportera det med strömmen och avsätta det där vattenhastigheten eller transportförmågan minskar. Den relativa betydelsen av erosion, transport och sedimentation beror bland annat på lutning, vattenföring, bottensubstrat och sedimenttillgång. I ett idealiserat vattendrag kan man beskriva en övre del där erosion ofta är framträdande, en mellandel där transporten är betydande och en nedre del där sedimentation kan få större betydelse. Dessa zoner är en förenklad modell och inte tydligt avgränsade områden i alla vattendrag.
Sediment förekommer både som partiklar som hålls svävande i vattenmassan och som material som rör sig längs bottnen. Sand, grus, sten och block kan flyttas vid tillräckligt starka flöden, medan finare partiklar kan transporteras längre sträckor som suspenderat material. När strömhastigheten minskar kan sediment avsättas på bottnen eller i översvämningsområden. Sedimenttransporten bidrar till att forma fåror och strandbankar och påverkar samtidigt vattendragets livsmiljöer.
Vid översvämningar kan vatten lämna den ordinarie vattendragsfåran och sprida sig över ett översvämningsplan eller en flodslätt. När vattnet breder ut sig och strömhastigheten minskar kan sediment avsättas på marken. Översvämningsplan kan därigenom utgöra en del av vattendragets sediment- och vattenlagring och bidra till utbytet av material mellan vattenfåran och landmiljön.
Alluviala terrasser är äldre ytor av flod- eller älvavlagringar som ligger högre än vattendragets nuvarande flodslätt. De kan spegla tidigare lägen för vattendraget och förändringar i erosion, sedimentation eller landskapets höjd. Alluviala avlagringar är en del av samspelet mellan vattendrag och omgivande landformer.
Ett vattendrag kan studeras som ett ekosystem där den fysiska och kemiska miljön samverkar med organismerna och deras biologiska processer. I en vetenskaplig översikt av rinnande vatten framhålls att en helhetsförståelse behöver omfatta vattenfårans fysiska och kemiska förhållanden, de biologiska samhällena samt utbytet av energi och material med omgivningen.
Ekosystemet kan avgränsas på olika rumsliga nivåer beroende på vilken fråga som undersöks. En studie kan behandla en enskild fors, en hölja, ett avsnitt av vattendragets fåra eller ett helt vattendragsnätverk. Den kan också inkludera strandzonen, översvämningsplanet och grundvattenmiljön när dessa har betydelse för de processer som undersöks. Forskning om vattendrags ekosystem beskriver uttryckligen behovet av att integrera flera rumsliga skalor och samspelet mellan vattenfåran och det omgivande landskapet.
Vattendragens ekosystem är inte slutna system. Vatten, lösta ämnen, partiklar, organiskt material och organismer kan föras in från avrinningsområdet och från uppströms delar, samtidigt som material transporteras vidare nedströms. Hur starkt dessa kopplingar fungerar varierar med vattendragets storlek, vattenföring, omgivande miljö och eventuella fysiska hinder.
Vattendragens abiotiska miljö formas av tillförsel och förlust av vatten. Vatten tillförs genom nederbörd, ytavrinning, grundvatten och tillrinning från uppströms belägna områden. Förluster kan ske genom avdunstning, infiltration och översvämning till omgivande mark. Denna vattenbalans påverkar vattenföringen och därmed vattendragets övriga fysikaliska och ekologiska förhållanden.
Vattnets kemiska sammansättning påverkas bland annat av berggrund, jordarter, vegetation och markanvändning i avrinningsområdet. Ämnen kan tillföras genom vittring, grundvatten, ytavrinning och biologiska processer. Halter av näringsämnen, organiskt material och suspenderade partiklar kan förändras längs vattendraget när vatten från olika delar av avrinningsområdet blandas och material transporteras eller omsätts.
Strömhastigheten varierar inom ett vattendrag beroende på bland annat lutning, vattenföring, djup och fårans form. Den påverkar vilka sediment som kan transporteras och vilka typer av livsmiljöer som uppstår. Forsar, höljor och lugnflytande partier kan därför ha olika bottensubstrat och erbjuda olika förutsättningar för vattenlevande organismer.
På en mindre skala skapar skillnader i strömhastighet, djup och substrat en mosaik av mikrohabitat. Stenar, grus, sand, växtlighet och organiska ansamlingar kan erbjuda olika fästytor, skydd och födokällor. Den fysiska variationen har betydelse för hur arter fördelar sig i vattendraget och hur de biologiska samhällena är uppbyggda.
Vattendrag kan ha flera olika mindre livsmiljöer som skiljer sig åt i fråga om bland annat vattendjup, strömhastighet, bottensubstrat och tillgång till skydd. Variationerna förekommer både mellan olika delar av ett vattendrag och i mindre områden inom samma del. Dessa mindre livsmiljöer brukar benämnas mikrohabitat. Skillnaderna i livsmiljöernas fysiska egenskaper påverkar vilka organismer som kan leva där och hur de använder miljön.
En vanlig form av variation är växlingen mellan forssträckor, lugnare strömsträckor och djupare höljor. Forssträckor, så kallade strömstrykor eller riffles i den engelskspråkiga litteraturen, kännetecknas av grunt, snabbt och ofta turbulent vatten som strömmar över sten och grus. Höljor är djupare områden med långsammare vatten, medan strömsträckor med jämnare vattenyta kan ha relativt snabbt flöde utan samma turbulens som i forssträckor. Dessa miljöer erbjuder olika förutsättningar för vattenlevande organismer. Exempelvis kan höljor fungera som viloplatser och skydd för fisk, medan steniga forssträckor erbjuder livsmiljöer för bottenlevande ryggradslösa djur och lekplatser för vissa fiskarter.
Även vattendragets bottensubstrat bidrar till variationen i livsmiljöer. Bottnar kan bestå av exempelvis block, sten, grus, sand eller finare sediment. Mellanrummen mellan större stenar och gruskorn kan erbjuda skydd och livsutrymme för småfisk och bottenlevande ryggradslösa djur. Substratets storlek, stabilitet och packning påverkar vilka organismer som kan använda dessa utrymmen. Förekomsten av vattenväxter, alger och organiskt material bidrar också till den fysiska variationen i vattendraget.
Mikrohabitat kan även bildas kring nedfallna träd, grenar, stenblock och växtrötter. Sådana strukturer kan skapa områden med avvikande strömhastighet och erbjuda skydd mot strömmen eller rovdjur. Underskurna strandbrinkar, där vattenflödet har eroderat bort material under strandkanten, bildar håligheter som kan användas av vattenlevande organismer. Bakvatten och virvlar kan på motsvarande sätt skapa lokala områden med lägre strömhastighet än det omgivande vattnet.
Livsmiljöerna påverkas dessutom av förhållandena längs vattendragets stränder. Överhängande vegetation kan ge skugga och skydd, medan rötter och strandnära växtlighet bidrar med strukturer som organismer kan använda. I vattendrag som har kontakt med svämplan och andra översvämningsområden kan även sidofåror, bakvatten och säsongsvis översvämmad vegetation ingå i det sammanhängande systemet av livsmiljöer.
Variationerna i livsmiljöer förekommer på flera rumsliga skalor, från hela avrinningsområdet och enskilda vattendragssträckor till mikrohabitat vid exempelvis en sten eller en ansamling av organiskt material. Tillsammans bidrar dessa strukturella skillnader till att organismer med olika krav på strömhastighet, djup, substrat och skydd kan utnyttja olika delar av samma vattendrag.
Vattendragens ekologi påverkas av vattenflöde, temperatur, ljus, vattenkemi, bottensubstrat och kontakten med omgivande land. Dessa faktorer påverkar organismers överlevnad, fortplantning och fördelning. Vattendrag kan hysa bland annat alger, vattenväxter, bakterier, svampar, bottenlevande ryggradslösa djur och fiskar. Vilka samhällen som förekommer varierar mellan vattendrag och mellan olika delar av samma vattendrag.
Eftersom vattenmassan transporteras nedströms och plankton ofta förs med strömmen har organismer som lever på eller i bottensubstratet en central roll i många vattendrag. Sådana organismer kallas bentiska och omfattar bland annat larver av vattenlevande insekter, maskar, kräftdjur och snäckor. Deras förekomst påverkas av bottensubstrat, strömhastighet, vattenkemi och tillgången på föda.
Vissa bottenlevande organismer har anpassningar till strömmande vatten, exempelvis tillplattade kroppar, fästorgan eller beteenden som hjälper dem att hålla sig kvar på underlaget. Vattnets hastighet är ofta lägre nära bottnen än längre ut i vattenmassan, vilket kan skapa lokala förhållanden som organismer kan utnyttja.
Organismer och organiskt material kan transporteras nedströms i vattnet. När bottenlevande djur förs med strömmen kallas fenomenet ofta drift. Driften kan vara en del av organismernas naturliga spridning, men kan också öka vid kraftiga flöden och störningar. Organismer kan överleva störningar genom att söka sig till skyddade områden, exempelvis lugnare delar av fåran, översvämningsplan eller den hyporheiska zonen i sedimenten under och intill vattendragets botten.
Energin i ett vattendrags ekosystem kan tillföras genom primärproduktion i vattnet eller genom organiskt material som kommer från omgivande landmiljöer. Påväxtalger och andra fastsittande primärproducenter kan ha betydelse i grunda och ljusa vattendrag med stabilt substrat. I skuggade källflöden kan den lokala primärproduktionen vara begränsad, vilket ökar betydelsen av organiskt material som tillförs utifrån.
Organiskt material från omgivningen kan bestå av löv, grenar och andra växtrester. Materialet benämns detritus och kan delas in efter partikelstorlek i grovt partikulärt organiskt material (CPOM) och fint partikulärt organiskt material (FPOM). Bakterier och svampar kan förändra materialets egenskaper innan det konsumeras av andra organismer. Sönderdelare och samlare utnyttjar olika delar av detta material och bidrar därigenom till att föra energi vidare genom näringsväven.
Det så kallade River Continuum Concept (RCC) är en vetenskaplig modell som beskriver hur de fysiska förhållandena, energikällorna och organismgruppernas funktionella sammansättning kan förändras kontinuerligt från vattendragets källområden till dess nedre lopp. I modellen har grovt organiskt material från land stor betydelse i många små, skuggade vattendrag, medan finare organiskt material och lokal primärproduktion kan få större betydelse i bredare och mer öppna delar. Modellen har varit inflytelserik inom vattendragsekologin, men dess förutsägelser behöver bedömas i förhållande till vattendragets faktiska förhållanden och typ.
Samhällsstrukturen i vattendrag formas av samspelet mellan den fysiska miljön och biologiska processer som konkurrens och predation. Störningar från exempelvis översvämningar kan förändra bottnar och livsmiljöer, medan konkurrens om föda eller utrymme påverkar hur arter fördelar sig. I många vattendrag varierar förhållandena så mycket över tid och rum att samhällena inte kan förstås som ett permanent jämviktstillstånd.
Artrikedomen och vilka arter som förekommer varierar med bland annat vattendragets storlek, vattenkemi, bottensubstrat, temperatur, vegetation och graden av fysisk störning. Vattendrag med olika strömförhållanden och habitat kan därför hysa olika biologiska samhällen, även när de ligger inom samma avrinningsområde. Forskning om vattendragsekologi behandlar sambanden mellan dessa fysiska förutsättningar och biologisk mångfald som en central del av ekosystemens struktur och funktion.
Konnektivitet beskriver hur väl organismer, vatten och material kan röra sig mellan olika delar av ett landskap eller ett vattensystem. I vattendrag kan man skilja mellan längsgående kopplingar längs vattenfåran, tvärgående kopplingar mellan fåran och omgivande mark samt vertikala kopplingar mellan ytvatten och grundvatten. Dessa samband påverkar bland annat transporten av sediment, näringsämnen och organismer.
Längsgående kopplingar innebär att vatten, organismer och material kan förflyttas mellan uppströms och nedströms delar av vattendraget. Sådana förbindelser har betydelse för spridning, livscykler och transport av sediment och organiskt material. Dammar och andra hinder kan bryta eller begränsa dessa samband, bland annat genom att hindra fiskvandring och förändra sedimenttransporten.
Tvärgående kopplingar avser utbytet mellan vattendragsfåran och de omgivande strand- och översvämningsmiljöerna. I stora flodsystem kan återkommande översvämningar föra vatten, näringsämnen, organiskt material och organismer mellan floden och dess översvämningsplan. Detta samband ligger till grund för Flood Pulse Concept (FPC), som beskriver hur översvämningarnas omfattning, varaktighet och återkomst påverkar ekosystemen i flod- och översvämningssystem. Begreppet är särskilt relevant för floder med omfattande översvämningsplan och är inte en beskrivning av alla vattendrag i samma grad.
Vattendrag kan utbyta vatten med grundvattnet genom bottnen och sedimenten intill fåran. Den hyporheiska zonen är den del av sedimenten under och vid sidan av vattendragsfåran där ytvatten och grundvatten blandas. Denna zon kan fungera som livsmiljö för organismer och som en plats för transport och omsättning av ämnen. Dess betydelse beror bland annat på sedimentens egenskaper och utbytet mellan ytvatten och grundvatten.
Vattendrag förändras kontinuerligt genom erosion, sedimentation, variationer i vattenföring och kolonisation av organismer. Efter en störning, exempelvis en översvämning som förändrar bottnen, kan organismer återkolonisera de påverkade områdena. Spridningen kan ske genom vattenburen drift eller genom att vuxna insekter flyger mellan olika delar av vattendraget.
I mindre skala kan sådana processer ge upphov till sekundär succession, där biologiska samhällen återetableras efter en lokal störning. Nya sedimentytor eller förändrade habitat kan koloniseras av organismer som sprids från närliggande delar av vattendraget. Hur snabbt återkolonisationen sker beror bland annat på störningens omfattning, livsmiljöernas egenskaper och organismernas spridningsförmåga.
Vegetationen längs ett vattendrag kan påverka vattenmiljön genom skuggning, tillförsel av organiskt material och stabilisering av strandmarken. Träd och buskar kan bidra med löv, grenar och andra växtrester som fungerar som föda eller livsmiljö för organismer. Skuggning kan också begränsa uppvärmningen av vattnet under soliga perioder. Hur dessa funktioner ser ut beror på den naturliga vegetationen och vattendragets omgivning; öppna vattendrag i exempelvis jordbrukslandskap kan ha andra naturliga förutsättningar än skogsbäckar.
Strandzoner kan även fånga upp en del sediment och ämnen som transporteras från omgivande mark genom ytavrinning. Vegetationens rötter kan stabilisera marken och minska erosion, medan kontakten mellan vattendrag och land ger förutsättningar för utbyte av organismer och material. Dessa funktioner innebär att vattendragets ekologiska förhållanden inte enbart bestäms av själva vattenfåran utan även av marken intill den.
Vattendrag påverkas av bland annat dammbyggnader, vattenkraft, kanalisering, rensning, markavvattning, jord- och skogsbruk samt utsläpp av föroreningar. Påverkan kan förändra vattenföring, sedimenttransport, vattenkemi, temperatur och livsmiljöer. I svensk vattenförvaltning behandlas bland annat hydrologisk regim, morfologiskt tillstånd och konnektivitet som skilda men relaterade aspekter av vattendragens hydromorfologi.
Dammar kan skapa vandringshinder för fiskar och andra vattenlevande organismer. De kan också förändra vattenföringen och hindra transporten av sediment och organiskt material. Vattenkraftreglering kan medföra flödesvariationer som skiljer sig från vattendragets naturliga regim, och vatten kan ledas bort från delar av fåran. Effekterna beror på anläggningens utformning och drift samt på vattendragets ekologiska och hydrologiska förhållanden.
Vandringshinder kan påverka arter som behöver förflytta sig mellan olika livsmiljöer under sin livscykel, exempelvis mellan lekplatser och uppväxtområden. Åtgärder för att återställa konnektivitet kan omfatta borttagande av hinder eller anläggning av passager för vattenlevande organismer. Havs- och vattenmyndigheten framhåller att borttagande av hinder, där det är möjligt, även kan återställa en mer naturlig transport av sediment och näringsämnen.
Kanalisering och rensning förändrar vattendragets naturliga form och kan påverka vattenhastighet, djup, sedimenttransport och förekomsten av olika habitat. När fåran rätas ut eller skiljs från sitt översvämningsplan kan vatten och sediment transporteras på ett annat sätt än i ett mer naturligt vattendrag. Fysisk förändring av fåran kan också påverka strandernas stabilitet och skapa sämre förutsättningar för vissa bottenlevande organismer.
Under den historiska flottningen rensades många svenska vattendrag från sten och andra hinder för att underlätta transporten av timmer. Sådana ingrepp förändrade bottnarnas struktur och de livsmiljöer som är knutna till sten, grus och död ved. Restaurering av påverkade vattendrag kan därför omfatta återställning av variation i bottensubstrat och fårans form, men åtgärder behöver anpassas efter vattendragets förutsättningar och sedimentdynamik.
Markavvattning, exempelvis genom diken och täckdikning, kan förändra hur snabbt vatten leds från marken till vattendragen. Även förändrad markanvändning och borttagande av vegetation kan påverka ytavrinning, sedimenttransport och vattenföring. Effekternas storlek och riktning beror på lokala förhållanden, bland annat jordart, lutning, nederbörd och avrinningsområdets utformning.
Näringsämnen, bekämpningsmedel, organiska föroreningar och sediment kan tillföras vattendrag från punktutsläpp och diffusa källor i avrinningsområdet. Förändringar i vattenkemi och mängden suspenderat material kan påverka vattenlevande organismer och deras livsmiljöer. Finmaterial som avsätts på bottnen kan fylla mellanrum i grus och sten och därigenom förändra förhållandena i habitat som används av bottenlevande organismer och fiskar.
Vattenkvalitet i ett vattendrag beskriver vattnets kemiska, fysikaliska och biologiska egenskaper samt hur dessa förhållanden påverkar de organismer som lever i och omkring vattnet. Kvaliteten påverkas bland annat av berggrund, jordarter, vegetation, markanvändning, nederbörd och mänsklig verksamhet inom avrinningsområdet. Undersökningar av vattenkvalitet används för att beskriva miljötillståndet, identifiera föroreningskällor, följa förändringar över tid och bedöma vattendragens ekologiska förhållanden.
Vattenkvaliteten kan undersökas genom vattenkemiska analyser, biologiska undersökningar och bedömningar av vattendragets fysiska miljö. Metoderna kompletterar varandra eftersom kemiska mätningar beskriver vattnets egenskaper vid provtagningstillfället, medan organismernas sammansättning även kan avspegla påverkan under en längre period. Undersökningar av vattendrag omfattar därför ofta både vattenprover, inventeringar av vattenlevande organismer och kartläggning av livsmiljöer och markanvändning i avrinningsområdet.

Vattenkemiska undersökningar används för att bestämma koncentrationer av olika ämnen och beskriva vattnets kemiska egenskaper. Analyserna kan ge information om exempelvis försurning, näringsbelastning, organiskt material och föroreningar. Resultaten används även för att undersöka hur luftföroreningar, utsläpp, markanvändning och andra förändringar inom avrinningsområdet påverkar vattendraget.
Vattentemperaturen påverkar ett stort antal fysikaliska, kemiska och biologiska processer i vattenmiljöer. Den påverkar bland annat vattnets förmåga att hålla löst syre, organismers ämnesomsättning och hastigheten hos biologiska nedbrytningsprocesser. Vattentemperaturen varierar naturligt med årstid, klimat, vattenföring och skuggning från omgivande vegetation. Uppvärmning genom exempelvis utsläpp av kylvatten från industrier och kraftverk kan också förändra temperaturförhållandena i ett vattendrag.

Vattnets pH-värde anger dess surhetsgrad och definieras matematiskt som den negativa tiologaritmen av vätejonernas aktivitet. pH-skalan är logaritmisk, vilket innebär att en förändring med en pH-enhet motsvarar en tiodubbling eller en tiondel av vätejonaktiviteten. Vattnets pH påverkas bland annat av berggrund, jordarter, tillförsel av organiskt material och atmosfäriskt nedfall. Försurning kan förändra livsvillkoren för vattenlevande organismer och påverka bland annat fiskars reproduktion och artsammansättningen hos bottenfauna.
Alkalinitet beskriver vattnets förmåga att neutralisera tillförda syror och därmed motstå förändringar i pH-värdet. Egenskapen brukar även beskrivas som vattnets buffertkapacitet. I naturliga sötvatten är vätekarbonat en viktig del av buffertsystemet. Vattendrag med låg alkalinitet är generellt mer känsliga för försurning än vatten med högre alkalinitet. Alkalinitet och pH kompletterar därför varandra vid undersökningar av försurningspåverkan.
Vid den svenska statusklassificeringen bedöms försurning i vattendrag som inte är kalkade eller kalkpåverkade bland annat utifrån beräknad förändring av pH sedan förindustriell tid, omkring år 1860. Ett enstaka uppmätt pH-värde är således inte tillräckligt för att fastställa den formella försurningsstatusen enligt bedömningsgrunderna.
Elektrisk konduktivitet beskriver vattnets förmåga att leda elektrisk ström och påverkas framför allt av koncentrationen av lösta joner. Mätningen används som ett övergripande mått på mängden lösta salter och andra joniska ämnen i vattnet. Konduktiviteten påverkas naturligt av bland annat berggrund, jordarter och grundvattentillförsel. Förhöjda värden kan även förekomma vid tillförsel av exempelvis vägsalt, avloppsvatten eller industriella utsläpp. Förändringar i konduktivitet mellan olika provtagningstillfällen kan därför användas för att uppmärksamma förändringar i vattnets kemiska sammansättning.
Löst syre är en viktig förutsättning för många vattenlevande organismer. Koncentrationen av syrgas i vatten påverkas bland annat av temperatur, vattenrörelser, luftutbyte, fotosyntes och biologisk nedbrytning. Kallt vatten kan generellt hålla mer löst syre än varmt vatten. Strömmande vatten kan genom turbulens få ett större gasutbyte med atmosfären än lugnare vatten.
Låga syrgashalter kan uppstå när mikroorganismer förbrukar syre vid nedbrytning av organiskt material eller när tillförseln av nytt syre inte motsvarar förbrukningen. Utsläpp av organiskt belastat avloppsvatten kan därför leda till försämrade syrgasförhållanden nedströms utsläppspunkten. Kraftig syrebrist kan begränsa livsmiljöerna för fiskar och bottenlevande organismer.
Organiskt material i vatten kan bestå av bland annat växtdelar, djurrester, mikroorganismer och lösta organiska föreningar. Materialet tillförs naturligt genom exempelvis nedfallna löv, nedbrytning av organismer och transport från omgivande mark. Även avloppsvatten och jordbruksrelaterad avrinning kan bidra till den organiska belastningen. Organiskt kol kan analyseras som totalt organiskt kol (TOC) eller löst organiskt kol (DOC).
Biokemisk syreförbrukning, ofta betecknad BOD (engelska biochemical oxygen demand), beskriver den mängd syre som mikroorganismer förbrukar när de bryter ned biologiskt nedbrytbart organiskt material under bestämda försöksförhållanden. Ett vanligt analysmått är BOD₅, där syreförbrukningen bestäms under fem dygn vid 20 °C. Värdet anges vanligen i milligram syre per liter vatten (mg O₂/l). Hög biokemisk syreförbrukning kan indikera en betydande organisk belastning och risk för försämrade syrgasförhållanden.
Suspenderat material består av partiklar som är uppslammade i vattenmassan. Det kan bland annat utgöras av mineralkorn, organiska partiklar, bakterier och alger. Halten suspenderat material kan anges som totalhalten suspenderade ämnen (TSS) och uttrycks vanligen i milligram per liter. Partiklarna kan tillföras genom erosion av mark och strandkanter, ytavrinning och mänskliga verksamheter inom avrinningsområdet.
Grumlighet beskriver hur klart eller grumligt vattnet är och bestäms optiskt genom att mäta hur ljus sprids av partiklar i vattenmassan. Grumlighet kan mätas med instrument och anges exempelvis i NTU eller FNU. Förhöjd grumlighet kan förekomma vid erosion, kraftig nederbörd, sedimenttransport och utsläpp. Grumlighet och halten suspenderat material är närbesläktade mått, men beskriver inte exakt samma egenskap.
Vattnets färg påverkas bland annat av humusämnen och vissa järn- och manganföreningar. Humusämnen tillförs ofta genom avrinning från skogs- och våtmarksområden och kan ge vattnet en gulbrun eller brunaktig färg. Vattenfärg kan bestämmas genom optiska mätningar av absorbans och uttryckas i milligram platina per liter (mg Pt/l). Förändringar i vattenfärg kan ge information om förändrad tillförsel av organiskt material från avrinningsområdet.
Näringsämnen är nödvändiga för produktionen av organiskt material i vattenekosystem. De viktigaste näringsämnena vid undersökningar av övergödning i sötvatten är vanligtvis kväve och fosfor. Ämnena förekommer i flera kemiska former, både lösta i vattnet och bundna till organiskt material eller partiklar. Koncentrationerna påverkas av naturliga processer och av tillförsel från bland annat jordbruk, avloppsvatten och annan mänsklig verksamhet.
Kväve förekommer bland annat som nitrat, nitrit och ammonium samt bundet i organiska föreningar. Dessa former kan transporteras genom vattendraget och tas upp av växter och mikroorganismer. Även atmosfäriskt kvävenedfall och biologisk kvävefixering bidrar till kväveomsättningen i avrinningsområdet.
Fosfor förekommer både löst i vatten och bundet till organiska eller oorganiska partiklar. Fosfat är en viktig form av löst oorganiskt fosfor som kan tas upp av organismer. Fosfor kan även transporteras med eroderat jordmaterial och sediment. I sötvatten är fosfortillförsel ofta en viktig faktor bakom övergödning. Förhöjda halter av näringsämnen kan öka den biologiska produktionen och bidra till förändringar i artsammansättning och syrgasförhållanden.

Biologiska undersökningar används för att bedöma hur vattenmiljön påverkar de organismer som lever där. Till skillnad från enstaka vattenkemiska mätningar kan förekomsten och artsammansättningen hos organismer ge information om miljöförhållanden under en längre period. Olika organismgrupper reagerar olika på exempelvis försurning, övergödning, organiska utsläpp och förändringar av livsmiljöerna. I svensk vattenförvaltning används bland annat bottenfauna, kiselalger och fisk som biologiska kvalitetsfaktorer.
Bottenfauna omfattar ryggradslösa djur som lever på eller i bottnen av ett vattendrag. Gruppen innefattar bland annat insekter, kräftdjur, mollusker och maskar. I rinnande vatten är exempelvis larver av dagsländor, bäcksländor och nattsländor vanliga delar av bottenfaunan. Olika arter har skilda krav på bland annat syrgashalt, temperatur, strömhastighet, bottensubstrat och vattenkemi. Artsammansättningen kan därför användas för att bedöma ekologiska förhållanden och förekomst av miljöpåverkan.
En vanlig metod för insamling av bottenfauna i vattendrag är håvning med en särskild vattenhåv, vars nät har en maskstorlek anpassad efter undersökningens syfte. Håvning kan utföras på flera sätt beroende på bottensubstrat, vattenföring och vilka organismer som ska undersökas. En metod som används vid provtagning i rinnande vatten är så kallad sparkprovtagning (eng: kick sampling).
Vid sparkprovtagning placeras håven på bottnen med öppningen mot strömmen. Provtagaren rör sedan upp bottensubstratet med foten, så att bottenlevande organismer lossnar och förs med vattenströmmen in i håven. Metoden används framför allt på bottnar med grus och sten i strömmande vatten. Enligt Naturvårdsverkets metodbeskrivning utförs sparkprovtagningen i rinnande vatten genom att håven flyttas uppströms samtidigt som bottensubstratet rörs upp längs en bestämd sträcka. I den beskrivna metoden pågår provtagningen under sammanlagt en minut per delprov.
Sparkprovtagning kan vara selektiv eftersom organismer som sitter fast på stenar och andra ytor inte alltid lossnar och fångas i håven. Därför kan metoden kompletteras med att stenar lyfts upp och undersöks manuellt. Håvning kan även kombineras med insamling från andra livsmiljöer, exempelvis vattenvegetation och rötter, genom att håven förs genom dessa miljöer. På så sätt kan fler typer av bottenlevande organismer samlas in.
För att provresultaten ska kunna användas vid jämförelser mellan olika lokaler behöver provtagningen standardiseras. Det innebär bland annat att provtagningstiden eller den undersökta bottenytan bestäms i förväg. Antalet delprover, provtagningsplatser och vilka livsmiljöer som undersöks behöver också anpassas efter den metod som används och undersökningens syfte.
Vid provtagning av bottenfauna samlas organismer in från bottnen med särskilda redskap och standardiserade metoder. Proverna sorteras och organismerna identifieras, ofta till familj eller art beroende på undersökningens syfte. För att resultaten ska kunna jämföras mellan olika vattendrag behöver provtagning och analys följa fastställda metodkrav. Enligt de svenska bedömningsgrunderna ska bottenfauna i vattendrag provtas och analyseras enligt SS-EN ISO 10870:2012 eller en likvärdig metod. Den föreskrivna provtagningsperioden är september–november.
Vid klassificering av bottenfauna i svenska vattendrag används bland annat indexen ASPT och DJ-index. ASPT (Average Score Per Taxon) bygger på de förekommande taxonomiska gruppernas känslighet för organisk och annan miljömässig påverkan. DJ-index används för att bedöma bottenfaunans sammansättning i relation till näringspåverkan. Indexvärdena jämförs med referensvärden som är anpassade efter vattendragets ekoregion. Resultaten uttrycks genom en ekologisk kvalitetskvot, EK, som används för att klassificera den biologiska kvalitetsfaktorn i fem klasser: hög, god, måttlig, otillfredsställande och dålig status.

Kiselalger är encelliga alger som ofta förekommer som påväxt på stenar, växter och andra ytor i vattendrag. De är viktiga delar av den biologiska produktionen och kan användas som indikatorer på vattenmiljöns tillstånd. Olika arter har skilda toleranser för bland annat näringsämnen och surhetsförhållanden. Artsammansättningen kan därför ge information om påverkan från övergödning och försurning.
I svensk vattenförvaltning används indexen IPS och ACID vid bedömning av kiselalger i sjöar och vattendrag. IPS (Indice de Polluosensibilité Spécifique) används för att bedöma påverkan från näringsämnen och lättnedbrytbart organiskt material. ACID (Acidity Index for Diatoms) används för att bedöma surhetsförhållanden. Provtagning och analys av bentiska kiselalger följer särskilda standardiserade metoder.
Fiskbeståndens sammansättning och förekomst kan användas för att undersöka ekologiska förhållanden i vattendrag. Olika fiskarter har skilda krav på temperatur, vattenhastighet, syrgasförhållanden, bottenmaterial och tillgång till lekområden. Förekomsten av arter och förändringar i fiskbeståndens sammansättning kan därför ge information om vattendragets ekologiska tillstånd och påverkan på livsmiljöerna.
I svenska vattendrag används bland annat VIX, vattendragsindex, vid bedömning av fisk som biologisk kvalitetsfaktor. Underlaget hämtas bland annat genom elfiske, en undersökningsmetod där elektrisk ström används för att tillfälligt bedöva fisk så att den kan fångas, identifieras och registreras. Resultaten jämförs med förväntade förhållanden för den aktuella typen av vattendrag.

Vattnets kvalitet är nära kopplad till vattendragets fysiska utformning och omgivande landskap. Undersökningar av den fysiska miljön omfattar bland annat vattendragets morfologi, bottensubstrat, strandvegetation, vattenföring och konnektivitet. Dessa faktorer påverkar organismers livsmiljöer, transporten av sediment och organiskt material samt vattnets omsättning och kontakt med omgivande mark.
Bottensubstratet utgörs av det material som bygger upp vattendragets botten, exempelvis block, sten, grus, sand och silt. Fördelningen mellan olika kornstorlekar påverkar vilka organismer som kan leva på och i bottnen. Steniga och grusiga bottnar kan exempelvis erbjuda livsmiljöer för många bottenlevande ryggradslösa djur och fungera som lek- och uppväxtområden för fisk. Finkorniga sediment kan däremot täppa till hålrum mellan grövre partiklar och förändra bottenmiljön.
Vattendrag innehåller ofta olika typer av strömningsmiljöer. Strömsträckar och forsar har generellt högre vattenhastighet, medan djupare höljor har lugnare vatten och större vattendjup. Växlingen mellan sådana miljöer bidrar till variationen av livsmiljöer inom ett vattendrag. Vid hydromorfologiska undersökningar bedöms bland annat bottenstruktur, vattendragets form och hur dessa förhållanden avviker från naturliga eller förväntade referensförhållanden.
Kantzonen är det landområde som omedelbart omger ett vattendrag. Den kan bestå av träd, buskar, gräs och annan vegetation. Kantzonens funktioner omfattar bland annat skuggning av vattenytan, stabilisering av strandkanter genom växtrötter och tillförsel av organiskt material. Vegetationen kan också fånga upp delar av de näringsämnen och sediment som transporteras från omgivande mark mot vattendraget.
Vegetationens sammansättning, bredd och kontinuitet kan därför vara viktiga faktorer vid undersökning av vattendragets ekologiska förhållanden. En litteraturöversikt av kantzoners ekologiska funktioner visar att skuggning, temperaturreglering och tillförsel av organiskt material är återkommande positiva effekter av vegetation längs vattendrag. Effekterna på näringsämnes- och sedimenttransport påverkas däremot även av förhållanden i det större avrinningsområdet.
Konnektivitet beskriver möjligheterna för organismer, sediment och vatten att röra sig genom ett vattendrag och mellan anslutande vattenmiljöer. Dammar, vägtrummor, vattenkraftverk och andra konstruktioner kan begränsa fiskars och andra organismers förflyttning. Fysiska hinder kan också påverka sedimenttransport och förändra vattendragets hydrologiska och morfologiska förhållanden. Konnektivitet ingår därför som en hydromorfologisk kvalitetsfaktor vid svensk klassificering av ekologisk status.
Ett vattendrags vattenkvalitet påverkas inte enbart av förhållandena i själva vattenfåran utan även av marken som avvattnas till vattendraget. Undersökningar av avrinningsområdet används för att identifiera möjliga källor till näringsämnen, sediment och andra ämnen. Kartläggningen kan omfatta markanvändning, jordarter, berggrund, vegetation, våtmarker, sjöar, bebyggelse och olika typer av mänsklig verksamhet.
Markanvändningen har betydelse för hur vatten och ämnen transporteras till vattendraget. Jordbruksmark kan bidra med näringsämnen och partiklar genom ytavrinning och erosion, medan skogs- och våtmarksområden kan bidra med organiskt material. Berggrundens och jordarternas sammansättning påverkar också den naturliga vattenkemin, bland annat genom vittring och tillförsel av lösta mineralämnen.
SMHI:s hydrologiska modell S-HYPE används för att beräkna vattenflöden och transport av bland annat kväve och fosfor i Sveriges avrinningsområden. Modellen tar hänsyn till faktorer som markanvändning, jordarter, höjd och vattenförhållanden. Modellresultaten kan användas tillsammans med uppmätta värden för att undersöka transporten av ämnen genom vattendragssystem och jämföra olika delar av ett avrinningsområde.
Provtagning av vatten sker vanligtvis vid särskilt utvalda provtagningsstationer eller undersökningspunkter. Valet av plats beror på undersökningens syfte, exempelvis om man vill beskriva ett vattendrags allmänna tillstånd, undersöka påverkan från ett utsläpp eller jämföra vattenkvaliteten uppströms och nedströms en viss verksamhet. För att resultaten ska kunna jämföras är det viktigt att provtagning och analys utförs enligt dokumenterade och standardiserade metoder.
Vid vattenkemisk provtagning samlas vatten i särskilda provflaskor som därefter analyseras med avseende på utvalda parametrar. Vissa egenskaper, exempelvis temperatur, pH och konduktivitet, kan även mätas direkt i fält med särskilda instrument. Provtagningens utformning och frekvens anpassas efter vilka förändringar som ska undersökas. Naturvårdsverkets metodhandledning för vattenkemi i vattendrag beskriver bland annat månadsvis provtagning som en strategi för undersökningar av ämneshalter och transporter i avrinningsområden.
För att undersöka förändringar i ämnestransporter behöver vattenkemiska mätningar kombineras med uppgifter om vattenföring. Vattenföringen beskriver den vattenvolym som passerar en viss punkt per tidsenhet och anges exempelvis i kubikmeter per sekund. Genom att kombinera vattenföring och ämneskoncentration kan transporten av exempelvis kväve och fosfor beräknas. Eftersom både koncentrationer och vattenflöden kan förändras kraftigt vid nederbörd och snösmältning kan provtagning under perioder med varierande vattenföring vara särskilt betydelsefull.
Sveriges lantbruksuniversitets övervakningsprogram Trendstationer vattendrag omfattar vattenkemiska och biologiska undersökningar vid 67 vattendrag i landet. Vattenkemiska prover tas månadsvis, medan bottenfauna och kiselalger undersöks i ett urval av vattendragen. Programmet bygger på långa tidsserier, där vissa provtagningsstationer har undersökts sedan mitten av 1980-talet. Sådana tidsserier används för att följa långsiktiga förändringar och skapa jämförelseunderlag för andra vattendrag.
Inom EU:s ramdirektiv för vatten används ekologisk och kemisk status för att bedöma tillståndet i ytvatten, däribland vattendrag. I Sverige regleras klassificeringen bland annat genom Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter HVMFS 2019:25. Ekologisk status bedöms i fem klasser: hög, god, måttlig, otillfredsställande och dålig. För naturliga vattendrag bedöms statusen i förhållande till förväntade förhållanden med liten eller ingen mänsklig påverkan.
Ekologisk status bygger på biologiska-, fysikalisk-kemiska- och hydromorfologiska kvalitetsfaktorer. De biologiska kvalitetsfaktorerna omfattar bland annat bottenfauna, kiselalger och fisk. De fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorerna omfattar bland annat näringsämnen, syrgas och försurning, medan de hydromorfologiska kvalitetsfaktorerna beskriver vattendragets hydrologiska och fysiska förhållanden. Bedömningen görs enligt föreskrivna regler för hur de olika kvalitetsfaktorerna ska vägas samman.
Kemisk status bedöms separat genom att halterna av särskilt utpekade förorenande ämnen jämförs med fastställda gränsvärden. Ämnena omfattar bland annat vissa metaller och organiska miljögifter. Kemisk status klassificeras som god eller uppnår ej god status. Denna bedömning ska skiljas från de vattenkemiska mätningar som används som underlag för ekologisk status, eftersom alla uppmätta vattenkemiska parametrar inte ingår i klassificeringen av kemisk status.
I Sverige samlas information om vattenförekomsters status, påverkan och miljökvalitetsnormer i databasen Vatteninformationssystem Sverige (VISS). Databasen används inom vattenförvaltningen och ger information om bland annat ekologisk status, kemisk status och identifierade miljöproblem i olika vattenförekomster.
Åtgärder för att förbättra vattenkvaliteten kan riktas mot både föroreningskällor och vattendragets fysiska miljö. Exempel är minskad tillförsel av näringsämnen från jordbruk och avloppsvatten, bevarande eller återställande av vegetationsklädda kantzoner samt restaurering av våtmarker. Vilka åtgärder som är lämpliga beror på vilka påverkansfaktorer som har identifierats i det aktuella avrinningsområdet.
Restaurering av kantzoner kan bidra till skuggning, temperaturreglering, stabilare strandkanter och tillförsel av organiskt material. Kantzoner kan också fånga upp delar av näringsämnen och sediment från omgivande mark. Effekterna beror bland annat på zonernas utformning och på hur stor påverkan som sker i resten av avrinningsområdet.
Restaurering av våtmarker kan användas för att påverka vattenflöden och näringsämnestransport inom ett avrinningsområde. Våtmarker kan fungera som områden där partiklar sedimenterar och där biologiska och kemiska processer bidrar till att omvandla eller avlägsna näringsämnen. Effekten beror på våtmarkens utformning, vattenomsättning och belastning.
Restaurering av själva vattendraget kan bland annat omfatta återställande av naturligare vattenfåror, varierat bottensubstrat, strömsträckor och höljor samt återställande av fria vandringsvägar för fisk. Sådana åtgärder syftar framför allt till att förbättra vattendragets hydromorfologiska förhållanden och de livsmiljöer som är beroende av dem. Effekterna på vattenkvaliteten behöver bedömas i relation till de ursprungliga påverkansfaktorerna och förhållandena i hela avrinningsområdet.
Sverige har ett stort antal vattendrag med varierande storlek, flödesregim och landskapskaraktär. SMHI:s faktablad om Sveriges vattendrag behandlar bland annat vattenflödenas variation, vattendragens betydelse och hur vattenkraft påverkar flödesregimen i delar av landet.

Piteälven är ett exempel på ett större norrländskt vattendrag, medan Tämnarån är ett vattendrag i Uppland. Göta älv är ett av Sveriges större vattendrag och förbinder Vänern med Kattegatt. Dessa exempel visar att svenska vattendrag varierar från mindre åar till stora älvar med betydelse för landskap, samhällen och vattenförsörjning.


| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||
|